Svar till Schlaug och Ring
Debatt: Billy Larsson
Replik på Birger Schlaug och Britta Rings debattinlägg i förra veckans nummer.
Först vill jag tacka Birger Schlaug och Britta Ring för deras synpunkter. Tror att den debatt vi tangerar är värdefull för att föra den gröna rörelsen framåt, vilket vi ju alla tre uppenbarligen vill.
Eftersom jag läst filosofi har jag uppfattningen att man ska vara noga med begrepp som man använder och anstränga sig för att undvika missförstånd. I egenskap av psykolog tycker jag dessutom att man ska tänka på att hur de begrepp man använder inom politiken uppfattas av väljarna. Det är viktigt att de kan väcka engagemang snarare än tveksamhet eller rent av motvilja. Dessutom gillar jag att kunna underbygga mina uppfattningar med forskning. Det gör att jag har vissa invändningar mot hur Schlaug och Ring använder begreppet antikapitalism.
Ingen av dem bemöter min invändning som handlar om kommunikation, så jag förtydligar. Ett problem med prat om att vara kritisk till kapitalismen är att det lätt låter som att man vill avskaffa kapitalismen. Och att vilja avskaffa kapitalismen låter lätt som att man vill avskaffa det privata ägandet till produktionsmedlen. Men det vill ytterst få svenskar, och inte ens Vänsterpartiet. Därför behöver man vara noga med hur man formulerar sig på detta område, så man inte gör det onödigt svårt att få fram sitt budskap.
Men om Schlaug eller Ring vidhåller att de vill använda uttrycket kapitalismkritik, trots att en stor majoritet av befolkningen då kommer att lyssna skeptiskt till deras budskap, får det förstås vara så. Men det är ju bra att man är medveten om hur kommunikationen tas emot av de flesta.
När det gäller Schlaugs synpunkter är de en blandning av olika saker. En del är allmängods som jag håller med om, såsom att grönt tänkande bör vara mer än klimat och miljö. En del kritik handlar om MP. Men det finns också invändningar som gäller mina uppfattningar.
Ett skäl till att Schlaug anser att det är nödvändigt att vara ”kapitalismkritisk” är att kapitalismen leder till färre kapitalägare med mer makt som vill krossa mångfald och marknad. Visst, ett samhälle vars utveckling bestämdes av företagens agerande vore ett hemskt samhälle. Nu lever vi i ett samhälle där inte bara företagen har makt utan även den politiska sfären. Det gör att den politiska makten förhindrar uppkomsten av sådant som oligopol, det sker i både Sverige och USA.
Om man tycker att företagen har för mycket att säga till om är det därför inte kapitalismen man bör angripa, menar jag, utan politikerna, som inte reglerar företagens verksamhet i tillräcklig omfattning. För att förtydliga: I dessa juletider skulle jag gärna se ett förbud i affärerna före den 1:a december för allt som har med jul att göra så jag slipper se julmust i oktober.
Har man synen att politiken ska gynna allmänintresset och därför reglera företagens verksamhet kan man till exempel prata om att en illa reglerad kapitalism är en styggelse. En tydligare tanke enligt mig än att säga att man är kritisk mot kapitalismen, vilket låter socialistiskt.
Sedan menar Schlaug att MP ska vara antikapitalistiskt och hänvisar till att han förespråkar en ”socialekologisk blandekonomi”. Här uppstår en underlighet. Jag tycker begreppet ”socialekologisk blandekonomi” är utmärkt. Men det kan framstå som förvirrande att både vara kapitalismkritisk och förespråkare av blandekonomi. För att vara kritisk till kapitalismen förknippas ofta med att vara för socialism, medan att vara för blandekonomi ses vanligen som ett alternativ till både renodlad kapitalism eller socialism.
För att slippa förvirring kan man i stället för kapitalismkritik använda ett annat uttryck som Schlaug använder ibland, om än inte i denna artikel: vara kritisk till ”kapitalismens avarter”. En sådan tanke går utmärkt att förena med förespråkandet av blandekonomi, eftersom man då ofta vill ha mer statligt ägande för att ge medborgarna en service som kanske inte är lönsam. Eller vill att det ska finnas företag som styrs mer av miljönytta än av lönsamhet.
Schlaug kommer sedan in på detta med värderingar. När jag framhåller att vare sig V, MP eller kapitalismkritiska gröna arbetar för att förändra rådande värderingar i samhället verkar Schlaug känna sig personligt träffad, och framhåller att han i sin politiska gärning har arbetat för just det.
Det kan säkert stämma. Jag uppskattar Schlaugs politiska gärning och syftade inte på honom. Men V arbetar inte för några grundläggande värderingsförändringar i samhället, med undantag för Jens Holms arbete för djurens rättigheter. V har i många år haft ett sakpolitiskt fokus på vinster i välfärden, och under senare tid på utredningen om LAS. Inom MP är man överens om att det är sakpolitik, inte idépolitik, som gäller. Och om jag ser till fristående gröna sysslar de i liten grad med värderingsfrågor, med undantag för tanken på naturens rättigheter.
I stället märker jag att de gröna som ser sig som lite mer gröna än MP ofta lanserar tankar om kapitalismkritik och att kapitalismen ska avskaffas för att klimat- och miljöfrågor ska hanteras bättre. Men att gå tillbaka till någon yvig 1970-talistisk kapitalismkritik ser inte jag som ett framsteg. I stället går man in i en återvändsgränd som redan visat att den just är en återvändsgränd.
När det gäller Ring anser hon att jag inte har förstått att det är kapitalismen som ytterst leder till existerande miljöproblem. Jag vet inte det. För mig handlar det inte om att jag inte har förstått, utan jag tycker att Rings modell förenklar på ett sätt som gör analysen oanvändbar.
Visst är det så att företagsvärlden hela tiden vill expandera sin verksamhet. Problemet är att det vill medborgarna också. Folk vill ha högre lön för att få ökad köpkraft. För att bo större, konsumera mer och resa mer. Alla är inte sådana, men det stora folkflertalet drar åt det hållet. Om man därför inte förespråkar en större samhällsdiskussion om vad vi vill med samhället – och i synnerhet om vi verkligen vill leva på kommande generationers bekostnad – då tror jag aldrig att vi kommer att uppnå ett hållbart samhälle.
Kom ihåg. Kapitalismen har inte tvingat en enda människa till daglig köttkonsumtion, köksrenoveringar eller Thailandsresor. Inte ens indirekt genom reklamen. Utan människor lever så för att de trivs med det. Vilket egentligen inte är svårt att förstå.
Ring försöker också stödja sig på Naomi Kleins bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet. Jag vet inte om Ring läst boken. Klein angriper i vart fall inte med ett ord kapitalismen i boken, hennes kritik handlar om nyliberalismen, vilket är något annat.
Till sist. Vare sig Schlaug eller Ring tar upp en viktig poäng med min artikel. Vi miljöengagerade som ser oss som tillväxtkritiska har vetenskapen på vår sida, och det har blivit mer uppenbart under de senaste åren. Det kan knappast de göra som vill kalla sig kapitalismkritiska. Förhoppningsvis vill därför Schlaug och Ring se de två fördelar med begreppet tillväxtkritik som jag velat lyfta fram.
För det första är det ett begrepp som passar den gröna rörelsen eftersom det knyter samman en växande BNP med ökad miljöbelastning, och därmed kan utmana både vänster- och högertänkande. För det andra är detta samband belagt genom forskning.
Men kanske vill Schlaug och Ring fortsätta att prata allmänt om antikapitalism. Jag blir inte ensam för det, för de främsta namnen inom den svenska miljörörelsen förespråkar tillväxtkritik, inte kapitalismkritik.
Det gör delvis Staffan Laestadius. Anders Wijkman har gjort det under många år, och Johan Rockström kom ut som tillväxtkritiker för några år sedan, just på grund av ny forskning.
Det gör också ekologiska ekonomer, till exempel Thomas Hahn, som är docent vid Stockholm Resilience Centre. Inget dåligt sällskap tycker jag.
