Var kommer tillväxtkritiken in i grönt tänkande?

Tidigare har jag i MM argumenterat för att en grön rörelse som vill bli framgångsrik bör undvika att i allmänna ordalag uttala sig kritiskt om kapitalismen. Däremot menade jag att tillväxtkritik är ett begrepp som lämpar sig för en grön rörelse.

Här vill jag förklara hur jag anser att tillväxtkritiken bör komma in i det gröna tänkandet. För jag menar inte att rätt väg är att lansera sig som ett tillväxkritiskt parti rätt och slätt. Så här tänker jag.

Bland personer som ser sig som mer gröna än dagens MP är det vanligt att markera sin annorlundahet med vissa begrepp. Det kan röra sig om kapitalismkritik, systemkritik och tillväxtkritik. Begreppen blir signalord till andra som har samma uppfattning. Därmed skapas gemenskap med de som har vissa förkunskaper och redan tycker som man själv. 

Men sådana signalord lämpar sig inte som inledning till dialog med de som inte redan tycker samma sak – det är inte så man ska kommunicera till väljarna. Begreppen är för oprecisa för att förstås, väcka entusiasm och uppslutning. Till väljarna bör kommunikation som innefattar tillväxtkritik i stället se ut på ungefär följande sätt.

För det första; förmedla att vi nu lever i en ny epok där människan har stor påverkan på hur jorden fungerar, som geologerna kallar för Antropocen. Ett tecken på detta är att vi sedan slutet av 1900-talet har börjat överanvända jordens resurser på ett sätt som kan rubba planetens sätt att fungera, vilket behöver förhindras. Och en ny epok kräver ny politik. 

För det andra; konstatera att de som kommer att drabbas mest är kommande generationer, och i synnerhet den fattiga delen av kommande generationer. Och behandla ofödda människor så, det är fel.

Detta är den övergripande inramningen. Den består dels av vetenskaplig kunskap, alltså den första punkten, och en solidarisk värdering, alltså den andra punkten. Sedan kommer slutsatserna.

För det tredje; för att minska denna orättvisa behövs en mängd förändringar. En sådan är att vi inte längre kan ha en ökande bruttonationalprodukt som mål. Det beror på att forskning visar på att samband mellan växande BNP och ökad miljöbelastning.

För det fjärde; vi måste därför våga vidta åtgärder som är bra ur klimatsynpunkt och gynnar den biologiska mångfalden, och det oavsett om det är bra för BNP eller ej. På kort sikt kanske vissa investeringar ökar BNP, ingen fara. Men på längre sikt behövs ett samhälle där BNP inte ökar, och kanske även minskar. Att försöka skapa ett samhälle som inte är i behov av en växande BNP är bra av ytterligare ett skäl. Det är inte säkert att ett sådant mål – förutom att det inte är önskvärt – ens är möjligt att uppnå i framtiden. Därför bör vi försöka skapa ett samhälle som är bra för oss som lever nu, bra för kommande generationer, och inte är beroende av en växande BNP.

Efter att ha kommit så långt är det dags för konkreta förslag. Det kan handla om klimatvänliga investeringar, att växla över från reallöneökningar till att i stället minska arbetstiden och liknande.

Gör man så här skapas konfliktytor mot andra partier på flera områden: vad vetenskapen säger, värderingar och sakpolitik. Då kan man bli ett spännande parti. 

Att i stället bara satsa på den sista nivån – presentera konkreta lösningsförslag – är långt ifrån optimalt. Det kommer inte att vare sig att locka tillräckligt med väljare eller leda till att tillräckliga förslag genomförs för att åstadkomma förändringar av den magnitud som behövs. Men ett parti som ramar in sakpolitiken på det föreslagna sättet skulle – med förtroendeingivande ledare – kunna bli framgångsrikt. Här kan såväl dagens MP och som alternativa gröna bli bättre.

MP avstår från att diskutera tillväxtfrågan annat än att framhålla att ökande BNP inte är ett lämpligt mått på välbefinnandet i samhället. Det är att peka ut en halmgubbe, för inget parti tror att BNP passar som välbefinnandemått. De som ser sig som grönare än MP tenderar att vilja lansera sig som tillväxtkritiker, men utan en inramning som förklarar och motiverar. Det är en annan form av misstag enligt mig.

Sedan behöver man förstås inte göra exakt som jag beskriver vid varje tillfälle. Men den grundläggande modellen med en kombination av vetenskaplig förankring, tydliga värderingar och sakpolitik, den tror jag är vägen framåt.