Tomten är en kristen good fellow

Ho ho ho! Min yngste, elvaårige son Otto är i väntans tider och håller nedräkning till julen med hjälp av godiskalendrar och adventsljus. Han blev lite besviken över att adventsljuset med siffrorna 1–24 börjar första december och inte gick för sig att tända första söndagen i advent. Som alla andra barn väntar han inte på firandet av Jesu födelse utan tomten och alla de julklappar han önskat sig. Jag försöker varva denna ensidiga väntan med att läsa den kristna adventsboken Den första julen, ett kapitel per dag, låta barnen ställa fram julkrubban och sedan läser vi julevangeliet. Då de var mindre åkte vi upp till kyrkans julkrubba så de fick lite Guds ord och ställa varsin figur i den stora krubban innan tomten och Kalle Anka tog över resten av dagen.

Många sekulära och förnuftiga svenskar har tyvärr svårt att acceptera öppet kristna. Personligen upplever jag att det ibland är provocerande för andra om jag frimodigt erkänner min kristna tro. Religion är ansett som en privat angelägenhet och förbjuden mark. Det är mer accepterat att prata om sitt sexliv än om sin religiösa övertygelse. Trots detta älskar vi julen helt öppet. Vårt julfirande blir ett slags kristet second coming, eller i varje fall ett årligt coming vare sig vi tror eller inte. Det känns lite knepigt då svenskarna resten av året struntar i kristendomen. Jag tänker att själva traditionen jul, som ursprungligen firades för att påminna oss om Jesu födelse, har ersatt Gud. Julen är mer än något annat en värmande ljuspunkt i en årstid av mörker och kyla. Det är inte sällan människor beskriver att det är på tiden med lite ljus i allt mörker och många av oss lever upp när stjärnor och stakar lyser i alla adventsfönster, utebelysningens alla kablar är dragna och skänker hopp om att solljuset snart återkommer. Några ser julen som ett tillfälle att få umgås med nära och kära, andra känner att julen är ett tillfälle att visa sina medmänniskor lite uppskattning och sprider glädje genom att ge bort julklappar och julhälsningar samt bjuda till fest med glögg och julbord.

Man kan också se julen som en chans att hjälpa behövande, grytan hålls lite extra kokande och de sociala kassorna fylls på, föreningar och organisationer kapitaliserar på gott och ont på människors julmilda sinnen, och åtminstone lite av pengarna får förmodas hamna i den fattiges hand. Allt detta hamnar på ett vis i den kristna traditionens värdehägn, så hur sekulariserade är vi svenskar egentligen? Visserligen är det mer folk på Systembolaget en lördagsförmiddag än i kyrkan på en söndag, och i stället för att studera julevangeliet och i andakt ta del av nattvardsvinet studerar man ingående Carl Jans senaste vintips och numret på flaskan i vardande. Advent, som betyder Herrens ankomst, har blivit synonymt med Black Friday och julkommersens ankomst. Fokus Jesus på julaftonen är utbytt mot tomten. Lucia som offrades för sin kristna tro på 300-talet har på 2000-talet blivit ett sekulärt och blont barbievåp utan tärnor, och lussebullen tuggas bara av den äldre generationen som fortfarande uppskattar saffran och torkad frukt.

Jag har fem barn och ingen har direkt jublat över att vara stjärngosse eller tärna, snarare vägrat. Till och med minstingen Otto valde att vara Lucia när han själv fick välja. De var elva lucior och lika många tomtar i det tåget, inga stjärngossar eller tärnor i sikte. Kalle Anka och Snövit drar mer publik än Josef och Maria i julkrubban. Kyrkoherden som tänder ljus i kyrkan är utbytt mot julvärden i tv; Arne Weisse (och Lars Lerin) är mer folklig än ärkebiskopen Antje Jackelén. Vem vet, Arne Weise kanske blir helgonförklarad nu när han är död och en världsomspännande kult uppstår kring honom? Sankt Arne.

Tomtekulten är faktiskt en sådan kristen företeelse. Nicolaus var ärkebiskop av Myra i dåtida Grekland och han gjorde sig känd för sin givmildhet. Då hans föräldrar dog skänkte han sitt arv till de fattiga och räddade tre döttrar till en skuldtyngd man så att de slapp prostituera sig, genom att tre nätter i rad kasta in en väska med guld till dem. Detta ligger till grund för Santa Claus och jultomten. Vid sin död år 343 helgonförklarades han precis som Sankta Lucia. Myten säger att ärkebiskopens böner hjälpte sjömän i nöd, varför han inte bara blev köpmännens skyddshelgon utan även sjöfararnas. Kulten kring Sankt Nicolaus var koncentrerad till Grekland, men spreds till övriga Europa då grekiska prinsessor gifte in sig i nordeuropeiska kungahus. Han är skyddshelgon för Grekland och Ryssland.

När jag berättar för mina gymnasieelever att vår lilla stad Lidköping har självaste jultomten på sitt stadsvapen lyssnar de för en gångs skull intresserat – nu pratar hon äntligen om något som vi begriper; vår stad och tomten. De utbrister sedan förvånat: ”Har Tomten funnits på riktigt?”Jag svarar att han har det, men inte i form av en folksagenisse i dvärgformat som hjälpte de svenska bönderna med gården och djuren á la Viktror Rydberg, utan som ärkebiskopen Nicolaus. Sedan uppmuntrar jag dem att göra ett besök i vår stadskyrka när de ändå julshoppar. I kyrkans vapenhus hänger Nicolaus på väggen, avbildad på en jättelik oljemålning på vilken han bär en julröd biskopsskrud; en mössa och kåpa med glänsande gulkanter.

Tomtens ”Ho ho ho!” kommer troligen från Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm och figuren Puck, en form av narr i älvakungens tjänst. Man tror att det skett missförstånd och sammanblandning då tomten säger likadant som Puck. Jag vill dock gärna tro att det är en medveten överföring eftersom Puck säger om sig själv: ”I am that merry wanderer of the night”, vilket stämmer överens med tomten som fenomen då han med sina renar färdas över natthimlen. Puck är också en övernaturlig gestalt i germansk folktro. Irländare och engelsmän gav honom namnet Robin Goodfellow. Tomten är helt klart en good fellow. En kristen good fellow. Ho ho ho!