2021 – en klimatspaning om utmaningar och möjligheter

Det fullständiga bottenåret 2020 går mot sitt välkomna slut. Livet har på många sätt varit i vänteläge och världen har lärt sig vad flexibilitet kan innebära. Nu väntar vi alla på livet post-corona, men vad kan vi vänta oss av klimatarbetet 2021? Jag tillåter mig att göra en spaning.

Jonas Bane.
(Foto: Klimatriksdagen)

Den nyligen lanserade Skogsutredningen kommer påverka den politiska debatten under 2021. Både Skogsutredningen och den föreslagna politiken med gröna företagskrediter kommer leda till diskussioner om bioenergins roll i vår omställning. Det är helt uppenbart att kalkylen inte går ihop kring allt som ska bedrivas med bioenergi de närmaste 10 åren och den nuvarande importen (cirka 80 procent av totala konsumtionen) är som bekant inte särskilt hållbar.

Fossilfritt Sveriges nyligen släppta Batteristrategi handlar om Sveriges framtida position i en elektrifierad värld och där konvergerar flera klimatfrågor. Men hur ställer sig civilsamhället till dessa tillväxtplaner och behovet av utvidgad gruvverksamhet i Sverige? Det återstår att se, men den ekologiska verkligheten kommer kämpa för att göra sig hörd och sedd. Utan en ärlig bild av tidsaspekten och våra emigrerande utsläpp rör vi oss inte framåt i den takt som krävs. Mycket fokus kommer också att riktas mot utredningen om försäljningsförbud på fossilbilar som kommer i februari. Bilnäringen är delad, många märken visar stolt upp sina nya laddhybrider, men lobbar fortsatt emot höjda miljökrav på både svensk och europeisk nivå. Än har inte heller bilbranschen anammat den cirkulära ekonomin i någon större utsträckning, vare sig när det kommer till att påverka konsumentbeteenden eller återanvända material i tillverkningen. Den stora frågan som behöver lyftas här är varför vi inte har ett större fokus på att minska transportbehoven och antalet halvtomma bilar på vägarna.

Upptakten till 50-årsjubiléet av den första klimatkonferensen i Stockholm 1972 kommer börja puttra under året i takt med att den globala institutionen som bildats kring klimatarbetet rör sig framåt och fördjupas. USA: s återinträde i Parisavtalet blir en kraftinjektion i det globala samarbetet och stora länder som Kina och Indien visar att de kan överträffa förväntningarna. Men räcker det? Stora skiftningar i geopolitiska maktcentrum börjar anas och vad leder det ökade asiatiska och afrikanska välståndet till i form av resurskonflikter till och hur påverkas västvärldens förnimmelse av en ledartröja?

I Klimatriksdagen blir ett av våra största bidrag att lobba för koldioxidbudgetar. Vi vill visa att ett minskningsmål i procent till ett visst årtal inte är tillräckligt. För att minska de totala utsläppen i absoluta tal måste vi förhålla oss till utsläppsutrymmet som finns kvar – vad gör det att vi når nettonoll 2050 om vi gasade hela vägen dit och vände kurvan nedåt i sista svängen? Coronapandemin har minskat utsläppsökningen, men det är viktigt att komma ihåg att våra totala koldioxidhalt i atmosfären fortsätter öka. För att klimateffekterna ska dämpas och vi på sikt ska få ett stabilt klimat behöver utsläppen inte bara sluta öka eller bli ”neutrala” – de ackumulerade utsläppen måste också minska.

Utmaningarna är också tydliga. Valåret närmar sig och tonen mellan block och partier kommer höjas. Världen har ännu inte kommit på ett bra sätt att förhålla sig till vinklade och falska nyheter. Och även om många myter avtäcks efterhand är skadan ofta redan skedd – vill man tro på något så gör man oftast det. Här behöver vi i miljörörelsen vara duktiga på att lyfta dessa påståenden och dess motsvarande avslöjande upp i ljuset så att det skapas livlig debatt. Det leder ofta till att människor följer en nyhets utveckling över tid.

Storskaliga klimatförändringar börjar bli vardagsmat. Kommer rapporteringen mattas av pga tjatighet eller kommer vi lyckas mobilisera fler och fler för varje torka, förlorad art eller översvämmad stad? Men finns det en möjlighet att i vilket fall engagera de lokalt drabbade? Det är ju där allting börjar, med helt vanliga människor som inser allvaret, vad som behöver göras och bestämmer sig för att vara en del av lösningen. Dock vore det väl tragiskt om det är så omställningen sker – en katastrof i taget. Näringslivet och miljörörelsen slåss alltmer om uppmärksamheten i klimatfrågan. Förhoppningen från min sida är att det blir en tydlig skiljelinje där man förstår att miljörörelsen inte gör samma avvägningar utan prioriterar de livsuppehållande systemen högst. Något kommer att brista och som det låter nu är det inte tillväxten som kommer ryka först.

Opinionen måste fortsätta öka. Argumenten måste bli tydligare, forskningen bättre kommunicerad. Det råder ingen tvekan om att i alla fall den kritiska massan har uppnåtts som bejakar klimatförändringarnas existens. Kan vi nu dessutom tydligt få in tidsperspektivet och hur långt gången denna utveckling faktiskt är, så kan vi också vända trenden.

För att citera Mikael Wiehe och Timbuktu: ”Finns det liv, är det aldrig för sent”.