Nödvändigt att vara kapitalismkritisk
Debatt: Birger Schlaug
Replik på Billy Larssons text ”Bör en grön rörelse vara kapitalismkritisk?” i MM nr 48.
Här några funderingar kring Billy Larssons artikel. Billy Larsson skriver i inledningen att han tror att det är olämpligt för en grön rörelse att kalla sig för kapitalismkritisk. För mig är det tvärtom, som grön anser jag det vara nödvändigt att vara kapitalismkritisk. Ett av skälen är den kapitalackumulation som är inbyggd i kapitalismen och som förstärkts i den globaliserade sentida kapitalismen. Det innebär att allt mer ekonomisk makt centraliseras till allt färre kapitalägare vars syfte är att krossa inte bara mångfald utan också det som kallas marknad. För mig som identifierar mig som grön är deltagande demokrati, mångfald och decentralisering goda värden. Begrepp som självtillit är centralt. Allt sådant tuggar den globaliserade kapitalismen i sig. Vi får alltmer av blå (kapitalistisk) planekonomi där strävan inte är att stärka medborgarperspektivet utan snarare det egna perspektivet.
Till och med det mest basala i vår värld – den enskilde bondens arbete – reduceras så att detta blir ett mellanled som stryps från två håll: av de stora bolagen i ena änden och av konsumentens jakt på billig mat i den andra.
Grönt är för mig betydligt djupare och vidare än ”bara” miljö- och klimatfrågan. Ägandefrågan är central. Och därmed också maktfrågan. Grönt är dessutom en fråga om vidgad solidaritet i såväl tid som rum. I tid handlar det om kommande generationer. I rum handlar det om den del som ligger utanför människans samhälle.
Billy Larsson påpekar att det är en ”pseudolösning att säga att kapitalismen ska avskaffas för att vi ska klara miljön”. Jo, så kan man säga. Det går förstås alldeles utmärkt att bedriva rovdrift på natur och skända planetära processer också utan kapitalism. Vilket just gröna, som jag levt och verkat med i årtionden, varit djupt medvetna om. Det tycks som om Billy Larsson bortser från det.
Jag menar att Miljöpartiet måste vara antikapitalistiskt. Det var ingen som helst svårighet för mig att hävda detta som språkrör för Miljöpartiet. I praktiken drev partiet en mycket tydlig linje, baserad på trygg ideologisk grund, det som jag kallar socialekologisk blandekonomi. I en sådan gäller det att skilja på äpplen och päron – det vill säga sådant som fungerar bra på marknad och sådant som inte fungerar bra på marknad. Sådant som mycket väl är lämpat att driva ur ett marknadsperspektiv och sådant som i stället lämpar sig att driva ur ett medborgarperspektiv. I min senaste bok tar jag upp sådant som infrastruktur (till exempel vatten, avlopp, elnät, fiber) och obligatorisk skattefinansierad skola (som ska se elever komma till klassrummet, inte pengapåsar). Boende, regionalpolitik, omsorg och vård är annat där det blir bisarrt om marknad under kapitalismens ok ska tugga i sig medborgarperspektivet.
Billy Larsson hävdar att en grön rörelse för att få relevans ”behöver egna begrepp och tankar”, inte låter som att man är del av något annat. Med ”annat” syftar Billy Larsson på arbetarrörelsen. Den som kan sin gröna historia känner noga till att de flesta av oss som identifierade oss som gröna ansåg att arbetarrörelsens slagskepp Socialdemokraterna var det stora betongpartiet. De slog sönder familjejordbruk, de förvandlade älvsträckor till industrimark och motsatte sig sådant som föräldrakooperativa dagis. Historiskt är det konservativa som varit mer intresserade för natur och miljö än socialister. Det var när frågan om miljö och natur breddades och fördjupades till att också handla om vår livsstil som de konservativa och andra delar av borgerligheten blev förlamad. När begrepp som rättvisa tog allt mer plats i miljödebatten backade konservativa ur, frågan fick vänsterstämpel.
Billy Larssons påpekande om ”egna begrepp och tankar” lär rikta sin udd mot bland annat dagens miljöpartiledning. Ord som vi gröna verkligen försökt bygga in, och värna, i den politiska debatten för att påvisa att grön ideologi står på egna ben har onekligen stuvats undan. Begrepp som ”självtillit” är ett av de begrepp som lagts i malpåse trots att det är ett av de grundläggande ideologiska begreppen. Begreppet ”mångfald” har i den senare tidens MP-retorik reducerats till att gälla människor i samhället medan det tidigare också var ett tungt värdeord för den ekonomiska politiken. ”Delaktighet” var tidigare ett nyckelord. Att vi tidigare skulle beskriva vår politik med de andra partiernas ord och begrepp som ”skapa sysselsättning” och ”tillväxt” var otänkbart. Att låta begreppet ”grön” invaderas av liberaler och socialister i syfte att likställa det med miljö och klimat vore otänkbart, begreppet ”grönt” skulle inte reduceras på det sättet. Så visst vore det av yttersta vikt för de grönas självaktning att inte reduceras till en del av det andra. Förmodligen har det skett av ett enda skäl: Ledande partister har fått för sig att det ger intryck av regeringsduglighet i ögonen på sossar och borgare. Ett tragikomiskt misstag som inte minst de socialdemokratiska strategerna på huvudkontoret på Sveavägen i Stockholm flinar åt bakom ryggen på jourhavande partiledning.
Så till det som gör mig lätt förbaskad. Billy Larsson skriver: ”Vikten av att ändra värderingar, det förstår vare sig V, kapitalismkritiska gröna eller MP. Därför får de också svårt att genomföra ett hållbart samhälle.”
Är det något som vi som identifierar oss som gröna betonat i årtionden så är det just vikten av att ändra värderingar. Om det är något som jag som ”kapitalismkritisk grön” bygger hela min argumentation på så är det just det: att vi måste ändra värderingar. Det bara kan ske genom opinionsbildning så att det blir politiskt relevant i dagspolitiken att tala om just värderingar.
I ett av de sista kapitlen i boken Vad ska vi ha samhället till? skriver jag: ”Jag tror att vi har möjlighet – även om den är så liten att jag inte känner det som kallas hopp – att vända utvecklingen och försvara demokratin genom att bygga hållbara samhällen. Där frihetsrummet är stort för individen, där rättfärdighet och syskonskap råder i det som dagligen kallas ekonomin, där absolut jämlikhet råder i rättssystemet. Där vi förstår att de ekologiska ramarna är – ursäkta uttrycket – heliga. Att vi till slut fattar att de planetära processerna skyddar oss från utrotning som art. Kanske vi rent av kan begripa att vi har enorma möjligheter att gemensamt kunna leva goda liv om vi tar ett steg till i evolutionen och använder vår hjärna lite bättre än i dag. Om vi frigör oss från den tankebur som är på väg att krossa oss själva. För detta behövs en fredlig kulturrevolution. Och för att nå dit krävs såväl opinionsbildning som förändrade system och nya – eller kanske nygamla? – sätt att tänka. Det behövs brinnande hjärtan och mod, allt det där som ”kvinnosakskvinnorna” visade i sin kamp för rösträtt och demokrati.”
Kommentarer är stängda.