Det krävs en radikal omställning
Framtiden ser allt annat än ljus ut. När världens länder för 27:e gången samlas till klimattoppmöte, denna gång i Egypten, är det mot bakgrund av vad som bäst beskrivs som en annalkande katastrof, en kommande kollaps. FN:s generalsekreterare António Guterres skräder heller inte orden när han säger att ”vi är på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen”. Han pratar om att vi måste ”samarbeta eller gå under”, att alternativen är ”en klimatsolidaritetspakt – eller en kollektiv självmordspakt.”
Många har under senare år uttryckt stor oro inför vad som kommer att hända om vi inte agerar kraftfullt för att motverka effekterna av den pågående globala uppvärmningen. Klimathoten har också blivit mer påtagliga än tidigare, vilket gör att kollapsen kommer allt närmare eftersom varningarna under lång tid har negligerats.
COP27 handlar i mångt och mycket om att världens länder, däribland Sverige, ska bevisa att de är beredda att leva upp till åtagandena i Parisavtalet. Det handlar bland annat om fullt berättigade krav på världens rika länder att betala för de klimatkatastrofer som sker allt oftare och drabbar redan utsatta områden i världen hårt. Detta eftersom det främst är vi i den rika delen av världen som dragit nytta av den ohämmade utsläppspolitik som bedrivits under lång tid och som gett oss ett betydande välstånd på fattiga länders bekostnad. På hemmaplan handlar det om att bedriva en politik som leder till de utsläppsminskningar som vi förbundit oss att göra. Men det vi sett hittills när det kommer till regeringen Kristerssons klimatpolitiska förslag är inte bara uselt. Det är ren katastrof. Ett av världens absolut rikaste länder sänker nu ambitionerna i klimat- och miljöpolitiken mycket kraftigt. Till råga på allt straffas dessutom världens mest utsatta i dubbel mening eftersom ett av regeringens förslag är att sänka biståndet.
På kort tid har åtgärd efter åtgärd presenterats som alla har det gemensamt att de i stället för att skärpa den tidigare inriktningen i klimatpolitiken steg för steg raserar det som under lång tid byggts upp. I stället för att ge vår tids viktigaste fråga mer utrymme och större resurser monteras nu klimat- och miljöpolitiken ner steg för steg. I stället för att skapa en välbehövlig klimaträttvis omställning motverkar regeringen Kristersson de åtgärder som tidigare vidtagits genom att nu öka utsläppen.
Det faktum att den nya klimatministern inte har ett eget departement som utgångspunkt för sitt arbete signalerade redan i samband med regeringsförklaringen att frågorna skulle nedvärderas. Men den allvarligaste varningssignalen är att regeringen Kristersson i alla sina beslut har att förlita sig på Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik i riksdagen, ett parti där klimatförnekare och klimatförvillare får härja fritt.
Trots det allvarliga läge som råder bortser således regeringen från det som håller på att ske. Här handlar det inte om klimatförnekelse i vanlig mening, utan om något farligare än så. Det handlar om partier som ger sken av att förstå allvaret i situationen och som säger sig vilja agera kraftfullt för att möta effekterna, men som genom bristande politisk handling ändå förnekar klimatkrisens allvar.
Men om vi ser till vad som verkligen skulle behöva göras så finns det med enstaka undantag knappt några politiska företrädare som vågar prata om vad som måste till för att vi ska ha en chans att göra skillnad på allvar. Så länge vi inte vågar prata om att det behövs radikala systemförändrande åtgärder, som naturligtvis får individuella konsekvenser, kommer politiken att få mycket begränsad effekt.
I stället för att låtsas att vi kan fortsätta som vi gjort hittills behöver vi skapa ett krismedvetande som placerar klimatfrågorna i sin rätta kontext. Politiska företrädare från både höger och vänster har inga som helst problem med att hantera exempelvis coronapandemin som den allvarliga globala kris det är. Klimat- och miljöfrågorna måste hanteras på samma sätt. Det är först när vi fullt ut tar in vad som krävs av oss som vi också kan börja diskutera vad som behöver göras, och framför allt vad som är möjligt att göra.
I stället för att ge sken av att det är möjligt att öka energiförbrukningen till det dubbla på några årtionden samtidigt som vi vet att vi måste reducera våra resursuttag radikalt för att hålla oss inom de planetära gränserna borde vi börja prata om hur vi ska få samhället att växla ner. Vi borde prata mer om hur vi kan återbruka mer och konsumera mindre.
Vi borde också prata om hur vi kan resa med mycket mindre klimat- och miljöavtryck än i dag och lägga om till mer växtbaserad kost med större inslag av lokalproducerade livsmedel. Vi borde prata mer om hur vi kan stärka vår försörjningsgrad, införa grundtrygghet så vi kan arbeta mindre och därigenom minska stressnivån i samhället vilket med stor sannolikhet också skulle medverka till ett ökat välbefinnande.
För att nå en omställning värd namnet måste vi inse vad omställning i grunden handlar om. Vi måste möta och motverka klimatkrisens effekter, skydda djur och natur och stärka och främja den biologiska mångfalden. Vi måste bygga social hållbarhet och inkludering, stärka demokratin och öka den demokratiska delaktigheten och den kulturella friheten.
Vi måste skapa förutsättningar för såväl lokal som global klimaträttvisa genom att minska resursuttagen och sträva efter en livsstil som håller sig inom de planetära gränserna. Gör vi allt detta tillsammans är vi också på god väg att göra vad vi kan för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för framtiden. Gör vi inte det väntar oundvikligen kollaps och katastrof.
