Uppstädnings-projekt efter den stora plastfesten

Naturskyddsföreningen varnar för att vi kommer ha lika mycket plast som fisk i haven år 2050 om vi inte förändrar våra vanor. Men hur hamnade vi här? Moa Andersson, Studio Bovallstrand har kikat närmare på plastens resa från 1960-talet, då den sågs som ett framtidsmaterial utan några större brister, fram till de åtgärder som vi tar i dag för att komma tillrätta med problemet.
Det stora stillahavssopområdet karaktäriseras av en hög koncentration av drivande plastfragment och andra sopor som har fångats in av strömmarna i norra Stilla havets subtropiska virvel.
Foto: Shaded0/Creative Commons

Uppstädnings-projekt efter den stora plastfesten

Naturskyddsföreningen varnar för att vi kommer ha lika mycket plast som fisk i haven år 2050 om vi inte förändrar våra vanor. Men hur hamnade vi här? Moa Andersson, Studio Bovallstrand har kikat närmare på plastens resa från 1960-talet, då den sågs som ett framtidsmaterial utan några större brister, fram till de åtgärder som vi tar i dag för att komma tillrätta med problemet.

I informationsfilmen Sjövett visas blå himmel, glittriga vågor och solvarma klippor. Men i de somriga vikarna lurar högar av skräp. Människan plockar inte upp efter sig och det här är resultatet – och än värre kan det komma att bli i framtiden. Som titeln antyder är filmen skapad för att lära oss sjövett och att ta hand om våra sopor. Berättarrösten uppmanar oss att ta vårt ansvar för framtiden genom att samla våra sopor i en låda, försluta den väl och kasta den i havet och se till att den sjunker till botten. Året är 1964 och vår insikt i människans påverkan på klimatet är fortfarande mycket naiv.

Plast har funnits som material sedan mitten på 1800-talet. Det var långt tidigare som olika typer av naturliga polymerer började användas, men plastens historia som hushållsmaterial är relativt kort. Det var först på 1920-talet som plasten på allvar gjorde sin entré i våra hem och det dröjde fram till 1950-talet innan den började produceras storskaligt. Det nya materialet var smidigt, billigt och mångsidigt. Under 1960- och 1970-talen betraktades plast som ett framtidsmaterial utan någon större brist. Det extra fina med det nya materialet var att när man använt klart sin plast gick det att smälta ner den och använda den igen. Plastanvändningen fullkomligt exploderade i allt från kläder, möbler och förpackningar till inredningar.

Det var inte förrän så sent som 1996 som Sveriges källsortering tog fart på allvar och i dag vet vi att så lite som 9,5 procent av all källsorterad plast består av hårda förpackningar som kan återvinnas och 13,5 procent av återvinningsbar krympfilm. Att återvinna plast har många hinder; de många varianterna kan inte smältas samman och det är inte alla sorter som lämpar sig för återvinning. För några år sedan gjorde biologiskt nedbrytbar plast entré på marknaden. Men kraven på denna plast är enligt Naturskyddsföreningen så pass låga att de flesta sorterna inte kan brytas ner i en vanlig hushållskompost utan behöver hjälp av industriell kompostering för att den ska brytas ner.

Varje år produceras 300 miljoner ton plast och 8 miljoner av dem räknas hamna i havet varje år. I skrivande stund beräknas 150 miljoner ton plast flyta runt i haven, en siffra som ökar för varje dag.

De flesta av oss har vid det här laget redan hört om Naturskyddsföreningens prognos; om ingenting görs eller förändras kommer vi att ha lika mycket plast som fisk i haven år 2050. Effekten av plasten i haven har bara just börjat visa sig; undernärda valar flyter i land med magarna fulla av plast och när man undersökt stormfåglar i Nordsjön hittades plastbitar i 94 procent av fåglarna.

En plastbit som hamnar i havet går sönder i mindre och mindre delar och är snart finfördelad till mikroplast. Den mesta mikroplasten är således inte tillverkad utan tillkommer helt enkelt när vanlig plast går sönder.

År 1990 råkade ett containerskepp tappa ut 61000 sneakers i Stilla Havet. Vissa av skorna sköljdes upp på land medans andra aldrig kom tillbaka eftersom de fastnade i strömmar och det skulle så småningom visa sig att gympadojorna inte var de enda soporna som satt fast i strömmar ute till havs.

I Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien flyter ett plastberg till en yta av 1,6 miljoner kvadratkilometer, runt i strömmarna. Det kallas för Den åttonde världsdelen och består i dag av 5 olika plastberg där The Great Pacific Garbage Patch är det största. 99,9 procent av allt skräp i den marina soptippen är plast och den beräknas bestå av ett 10 meter tjockt lager. Om plasten sjunker, flyter runt i alla lager eller flyter beror på vilken densitet den har.

Den franska äventyraren Alex Bellini har ägnat de senaste 15 åren åt att vandra genom polarområden, springa över bergskedjor och ro ensam över två oceaner. Det var under dessa roddturer som han fick upp ögonen för hur illa situationen är ställd i våra hav. Efter att ha läst en tysk undersökning som visade att 90 procent av allt plast som finns i haven kommer från tio floder, varav åtta ligger i Asien och två i Afrika, bestämde han sig för att hjälpa till att belysa problemet. Tillsammans med organisationen 1 Ocean startade han projektet 10 Rivers 1 Ocean där han ger sig ut för att ro längs de tio mest förorenade floderna i världen. Han började med den minst förorenade floden och jobbar sig upp mot den mest förorenade. För att reflektera livet hos invånarna runt de olika floderna bygger Bellini båtarna han ror på av skräp han hittat i den aktuella floden. I skrivande stund har han just avslutat sin rodd på världens femte mest förorenade flod och skriver på sin hemsida:

När det kommer till miljö, plast och den utmaning vi har framför oss finns det inget ’vi och de’. Vi är alla ansvariga och behöver vara med och bidra så vi kan komma samman och höja medvetenheten för hållbart leverne så vi kan addera ytterligare några sekunder till vår planets livslängd”.

Den tyska undersökningen gör det lätt att dra slutsatsen att Asien och Afrika är de världsdelar som står för havens nedskräpning, men som Bellini påpekar är vi alla lika ansvariga. Rika länder som USA, Tyskland, Storbritannien och Japan har länge exporterat sitt plastavfall till länder i Asien med mer givmilda miljölagar där Kina, som står för fem av de tio floderna, tagit emot mest plast. I slutet på förra året satte Kina stopp för importen av plast för att kunna hantera den växande miljökatastrofen och i stället är det nu Indonesien och Indien som får ta emot västvärldens plastavfall. Ambitionen är att länderna ska sortera och återvinna avfallet, men i praktiken är det inte vad som sker.

Vi i väst har flyttat merparten av all vår industri och produktion till Asien och vi förväntar oss att de ska leverera billiga produkter till en låg kostnad. Länderna själva har inte den ekonomiska förmågan att ta hand om avfallet som tillverkningen lämnar efter sig.

Vi i Sverige har en tradition av att vara bra på att ta hand om våra sopor, men naturligtvis är vi inte förskonade av konsekvenserna från vårt slit- och slängsamhälle. Bohuslän med sin långa kust drabbas hårt av plastproblemet. Cirka 8000 kubikmeter skräp spolas årligen upp på kusten i Bohuslän varav 30 procent består av plastpåsar. Där man tidigare kunde gå längs vattnet och plocka strandfynd är nu 95 procent av allt som spolas i land plastprodukter och 85 procent av dessa är engångsprodukter, plastpåsar eller fiskeredskap.

Ju mer kunskap man får om hur illa det är ställt i våra hav, desto mer hopplös och oöverstiglig känns situationen. Men insikten om plasten i våra hav är relativt ny och på kort tid har många initiativ tagits. Flera länder har redan förbjudit plastpåsar. Efter lagen som trädde i kraft i juni 2017 som säger att affärer har skyldighet att informera om plastpåsarnas negativa miljöpåverkan och ta betalt för dem har Sveriges användning av plastpåsar minskat med 50 procent. 2018 kom beslutet om att EU ska förbjuda all onödig engångsplast av den typ som beräknas stå för 85 procent av plastföroreningarna som sköljs upp på våra stränder.

De senaste åren har även stora projekt så som The Ocean Clean-
upstartats. Det drog i gång år 2013 och förra året lanserades deras första städprojekt, Project 001, som benämns som det största marina uppstädningsprojektet genom historien. The Ocean Cleanup riktar in sig mot att städa upp i de fem största marina sophögarna genom att samla in skräpet i gigantiska håvar, ta med det till land och sortera det. Resultatet av det projektet har vi inte sett ännu.

Sotenäs kommun har med sitt läge vid Bohusläns kust länge varit medveten om problemet. Under 2016-2018 var Sotenäs med i projektet Ren Kustline, där 34 parter från Sverige, Norge och Danmark arbetade för att sprida kunskap, öka medvetenheten och hitta lösningar för att minska det marina avfallet. De olika aktiviteterna har bestått i allt från strandstädning, utbildning inför strandnära naturvårdsarbete till ett insamlingssystem för uttjänta fiskeredskap. Över 60 aktiviteter har varit i gång under de här tre åren och det har gett resultat. Projektet Expedition Norra Bohuslän har under dessa tre år undersökt stränderna längst kustlinjen genom att fotografera stränderna och ta med prover från en yta av 3×3 meter hem för analys. Man har kunnat konstatera att skräpet har minskat från år ett till år två, både rent visuellt, men också i de prover man tagit med sig för att undersöka.

Den stora plastfesten är över, och det är dags för oss att städa upp efter oss. Som Alex Bellini skriver på sin hemsida:

Jag har två goda nyheter och en dålig nyhet till dig. Den första (goda) nyheten är att alla har de nödvändiga resurserna för att åstadkomma saker som verkar omöjliga i sina liv./…/ Den dåliga nyheten är, att nu när du vet det här, har du inga fler ursäkter att gömma dig bakom!”

Moa Andersson

Studio Bovallstrand

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter