Varför lockar inte MP till sig fler klimatengagerade väljare?
I egenskap av klimatengagerad psykolog har jag blivit tillfrågad om varför Miljöpartiet är så litet i väljaropinionen samtidigt som klimatengagemanget är så stort. Jag delar in min analys i tre delar: ett motivationsproblem, ett trovärdighetsproblem och ett kongruensproblem.
(Foto: privat)
Motivationsproblemet. För att få människor att delta i en samhällsomvandling krävs att man skapar motivation. Det ägnar sig inte MP åt i någon större grad. Tidigare var det vanligt med win-win-budskap, såsom löften om fler gröna jobb och bättre livskvalitet, men nu används mest formuleringar om att vi ska göra omställningen ”För våra barn och barnbarns skull”.
Det upplägget är ett resultat av att använda fokusgrupper. Budskapet verkar inte fungera men MP fortsätter med det, kanske i brist på alternativ. Jag tar här inte ställning till vilket motivationsupplägg som ska användas. Men hävdar att ett grönt parti som vill bli framgångsrikt borde göra två saker. Ge motivationsfrågan större vikt, och stödja sig på forskning om klimat och motivation i stället för att förlita sig på fokusgrupper.
Trovärdighetsproblemet. MP har inte presenterat något övergripande program för omställning till ett Sverige med låga utsläpp av växthusgaser. I stället kommer man med ändringsförslag då och då, såsom fler laddstolpar för elbilar, vilket kombineras med två sätt för att skapa trovärdighet.
Det ena är att MP satsar mest budgetpengar på klimatfrågan. Men att upplägget är kostnadskrävande övertygar nog få. Det andra är att Sveriges klimatpolitik får beröm från andra, till exempel av EU. Men det säger lite om huruvida MP har ett program för att Sverige ska uppnå sina klimatmål. Därför blir det svårt för väljare att förstå om MP verkligen har ett upplägg som gör att Sverige lever upp till Parisavtalet.
Kongruensproblemet. Det innebär att partiet bör ha en politik som väljarna tycker hänger ihop. Därför var det inte bra med kombinationen klimat och skola, för det behövs inte ett grönt parti för att driva skolpolitik.
När det gällde kongruens är dagens kombination med klimat och försvar av asylrätten bättre än klimat och skola, men den är inte självklar. Internationell solidaritet bör visserligen vara en del av en grön ideologi. Men att likställa internationell solidaritet med att försvara asylrätten är inte lyckat.
På ett principiellt plan är asylrätten bra, men i dag fungerar den inte lika bra som när den formulerades. Den passar inte för klimatflyktingar eftersom de som drabbas hårdast av klimatförändringarna är fattiga människor som inte kommer att ha råd att ta sig till Europa, om klimatflykting blir ett asylskäl i framtiden. Därför är kvotflyktingsystemet bättre genom att inte missgynna de som har svårt att ge sig ut på strapatsrika resor – fattiga, kvinnor och äldre. Ska att grönt parti profilera sig i migrationsfrågan vore det därför bättre att arbeta för en inriktning från asylmottagande till mottagande av kvotflyktingar, där finns både goda argument och möjlighet till folkligt stöd.
Det finns också ett problem med hur MP argumenterar för att man vill ha ett generöst asylmottagande. Budskapet brukar vara att ”Vi står upp för medmänsklighet och humanism”. Det budskapet är inte lyckat eftersom det antyder att de som är oroliga för den bristande integrationen och vill att Sverige just nu tar emot färre asylsökande är en lite sämre sorts människor.
Fokus på klimat och biologisk mångfald skulle enligt mig vara det mest enhetligt budskapet att möta väljarna med, i kombination med att hävda att minskande ekonomiska skillnader krävs för att nå ett hållbart samhälle.
