Beskuret drama i badrummet
Teater: Vildanden
Henrik Ibsen
Regi Emil Graffman
Stadsteatern Göteborg
I min ungdom, då jag bodde i en liten by utan teatrar, läste jag under en period mycket dramatik.
En av de pjäser jag då drömde om att få se uppförd var Henrik Ibsens Vildanden, med dess detaljerade scenanvisningar, dess kärva repliker och dess tragiska slutscen mitt i allt det där futtiga och småaktiga som är det enda Gregers Werles brinnande sanningspatos förmår frambringa. Det är en märklig text, med sitt på samma gång krassa och radikala budskap. Ett slags anti-Sokrates om man så vill, men även detta är en alltför stor förenkling.
Emil Graffmans uppsättning, som just nu spelas på Göteborgs stadsteater, har tagit sig stora friheter med såväl scenanvisningarna som texten. Genom att placera handlingen i 1930-talsmiljö (eller kanske det sena 1920-talet – i en sådan historisk kontext passar ju den gamle Ekdals bankrutt mycket väl in), och dessutom låta alltsammans utspela sig i familjen Ekdals badrum, skapas en tidens, rummets och handlingens enhet som saknas i originaltexten och återför den till den franskklassicistiska mall som Ibsen försökt bryta upp. Några stänk Racine skadar dock inte, med tanke på att så mycket av tematiken kretsar kring rötter och förhållandet till ursprunget. Det ska också nämnas att det är ett väldigt fint badrum, där en genomtänkt ljussättnings lek med skuggor och dagrar bjuder från tablåer som hämtade från några av den mänskliga melankolins stora bildkonstnärer, en Hopper, en Arosenius och varför inte Munch.
Rolltolkningarna sitter där de ska. Victoria Dyrestad naiva och fördrömda Hedvig spritter av trovärdig livsglädje mot en fond av ett idylliskt familjeliv som gradvis krackelerar. Robin Stegmar gör en utmärkt Hjalmar Ekdal, fotografen och uppfinnaren som när allt kommer omkring står sig själv närmast, medan Mia Höglund-Melin i rollen som hans hustru Gina ger henne all den pondus rollfiguren behöver (Ibsens drift med den före detta hushållerskans obildade felsägningar har tacksamt nog rensats bort) såsom den bärande bjälken i dramat. Benjamin Moliner gör Gregers Werle just som den lite rörande kuf han ska vara, och han lyckas göra det så att man underskattar hans förryckthet och farlighet ända tills det är försent. Johan Friberg ger åt doktor Relling (vars mest berömda replik hör till det strukna) en cynisk tyngd som kan kontra Werles patos. Men Relling är en Horatio, som ger råd och reflekterar utan att påverka dramats tragiska gång. Och Lars Väringer är fenomenal som den brutne och förvirrade gamle Ekdal, som är som lyckligast då han får pyssla om den vilda and som familjen har i sin vård.
En perfekt pjäs för den som har lust att ta betäckning för höstrusket och krypa in i filosofiska funderingar över sanningens räckvidd såsom en av Nordens stora scenkonstnärer formulerade dem. Och vem har inte det?
