Klimatrebeller stängde ned Malmös gator

”Vi ska svämma över alla bräddar!”, står det på den öppna inbjudan som cirkulerat på sociala medier inför arrangemanget. Parollen är en hänvisning till den rapport som SKL publicerade tidigare i år där det framkommer att stora delar av Malmö kommer att ligga under vatten år 2100 om ingenting görs för att hejda utsläppen. Syftet med dagens aktioner är att få stadens politiker att inse allvaret och utlysa klimatnödläge.

Vilka är då Extinction Rebellion? Själva beskriver de sig som en icke-hierarkisk global proteströrelse som använder sig av fredlig civil olydnad som medel för att bekämpa den eskalerande klimatkrisen och massutrotningen av vilda djur. De menar att traditionella former för politisk aktivism inte längre räcker till; det duger inte att bara skriva till sin lokala politiker, samla namnunderskrifter och förlita sig på sin röstsedel. Läget kräver bred folklig organisation och massiv civil olydnad för att på allvar störa det system som de anser vara för passivt inför hotet om annalkande social och ekologisk kollaps.

Extinction Rebellion, förkortat XR, grundades i Storbritannien våren 2018 och har på kort tid blivit den kanske viktigaste och mest iögonfallande miljörörelse som existerat i modern tid. Sedan den första vågen av aktioner i höstas, där hela 6 000 aktivister lyckades stänga ned fem stora broar över floden Themsen i flera timmar, har rörelsen spridit sig som en löpeld över världen. I dag finns det över 600 lokala aktivistgrupper i över 40 länder. Tusentals akademiker och kända profiler har uttalat sitt stöd för rörelsen, däribland skådespelaren Emma Thompson, författaren Noam Chomsky och klimataktivisten Greta Thunberg.

Principen om icke-våld och tolerans genomsyrar hela rörelsens DNA. Trots att rörelsen är så löst organiserad – den har varken någon ledare eller central organisation – har den lyckats exemplariskt med att hållas rent från eventuella våldsverkare. Genom att vara tydlig med sina principer och genom att hålla mängder av aktionsträningar och träffar har den på ett organiskt sätt lyckats hålla våldet på avstånd.

Vägblockader är rörelsens signum, men man ägnar sig även åt en mängd andra aktiviteter. Det kan röra sig om allt från föreläsningar, aktionsträningar och workshops till mer kontroversiella aktioner som att limma sig fast vid regerings- och parlamentsbyggnader. Ofta innehåller aktionerna konstnärliga och humoristiska inslag som när man i somras arrangerade en satirartad uppsättning av Romeo och Juliet, “Petroleo och fueliet”, utanför det anrika Royal Opera House för att protestera oljebolaget BP: s finansiella inblandning i Londons teaterscen. Tilltaget fick flera framstående skådespelare att säga upp sitt samarbete med teatern.

Det som verkligen satte XR på kartan var när rörelsen i april arrangerade en utdragen serie aktioner som satte hela London i gungning. Operation “Shut Down London” pågick i elva dagar och orsakade omfattande störningar i trafiken på flera viktiga platser. Sammanlagt greps 1 130 aktivister i samband med aktionerna och vid flera tillfällen kom rapporter om överfyllda häkten. Det enorma folkliga trycket fick det brittiska parlamentet att utlysa klimatnödläge en vecka senare.

För att få reda på mer om rörelsens svenska gren tar jag kontakt med Ragnhild Larsson, grundare av Klimatpodden och en av de första medlemmarna i svenska XR. Hon berättar om de första stora aktionerna i Sverige som sammanföll med de omfattande Londonblockaderna i april. Under en vecka genomförde aktivister bland annat en blockad av riksdagshuset i Stockholm samt en större vägblockad vid Avenyn i Göteborg. Ragnhild var en av de 20-tal aktivister som deltog och som blev bortförd av polis.

Som medelålders kvinna och journalist passar hon kanske inte riktigt in i den stereotypa bilden av en klimataktivist. När jag frågar henne varför hon deltar i något så kontroversiellt och potentiellt farligt som en trafikblockad svarar hon att hon inte har något val. Systemet är för trögt och politikerna för passiva.

– Jag har gått i massor av demonstrationståg, mailat politiker, skrivit om detta – jag gör ju en podcast som heter Klimatpodden – och jag kände verkligen att det händer ju ingenting. Alltså, uppvärmningen fortsätter, utsläppen ökar. Så jag satte mig på vägen med de andra och bestämde mig för att sitta kvar.

Hon berättar att just vägblockader är en särskilt effektiv metod då de är enkla att genomföra. Om det ska bli en folkrörelse av det hela så måste alla kunna delta oavsett kapacitet, menar hon. Att rörelsen består av helt vanliga människor med vitt skilda erfarenheter och bakgrund är något som Ragnhild är stolt över och gärna betonar.

Hon har förståelse för att en vägblockad kan upplevas som ett rejält störningsmoment för den bilist som råkar ut för den, men är samtidigt noga med att poängtera att aktionen inte är riktad gentemot enskilda individer i sig utan mot ett bristande system som vi alla är en del av.

Mottagandet har enligt Ragnhild varit blandat. De flesta förhåller sig neutralt eller något positivt till blockaderna, medan andra reagerar genom att komma med hotelser och personliga påhopp.

Polisen har å sin sida agerat professionellt. Innan man visste vilka XR var och vad rörelsen stod för kunde polisen ibland vara något hårdhänd i sina ingripanden, men med tiden har attityden och tonläget mjuknat. Somliga poliser har till och med uttryckt sitt stöd för aktivisterna, berättar Ragnhild som menar att Sverige är ett av världens bästa länder för den som vill ägna sig åt civil olydnad. Hon hänvisar till många andra länder där aktivister mister livet på grund av sitt engagemang för miljön – bara förra året mördades 164 miljöaktivister runtom i världen. Ändå upplever hon att steget till att ägna sig åt civil olydnad är väldigt stort här i Sverige.

Enligt en välciterad artikel, som XR ofta hänvisar till, krävs det att ungefär 3,5 procent av en befolkning aktivt deltar i en proteströrelse för att få till stånd verklig förändring. Rörelsen är inte i närheten av sådana siffror i Sverige, men antalet som ansluter sig växer för varje dag.

Vid lunchtid började aktivisterna, som var indelade i tre falanger, tåga ut till olika delar av staden för att genom- föra korta sjuminutersblockader på flera viktiga stråk. Metoden kallas “swarming” och är en annan typisk XR-metod. Gö- teborgsfalangen som jag slog följe med genomförde dessa “swarming”-blockader utanför Centralstationen.

Polisen ställde upp en bit bort och dirigerade om trafiken för att minska störningen, men många bilister nådde trots det ända fram till blockaden. Flera var märkbart irriterade och gjorde hastiga u-svängar, men på det stora hela gick det relativt lugnt till.

Aktivisterna gjorde dock mer än att bara blockera vägar. Vid ett tillfälle intog de en större gångbro där ett 50-tal av dem lade sig platt på marken. Två blåklädda ungdomar tog upp varsin fiol och började spela en kusligt vacker begravningsmelodi i folkton medan de blodröda “Rebel Brigade” rörde sig i takt till musiken i en vemodig och långsam dödsdans.

Dagens mindre svärmande aktioner dog så småningom ut och ett lugn sänkte sig över sta- den. Eftermiddagssolens milda ljus lade sig över de åter trafike- rade gatorna medan aktivisterna kraftsamlade inför kvällens final där den stora trevägskorsningen vid Operan skulle stängas ned. Om möjligt skulle aktivisterna till och med övernatta där på vägen. Vid 20-tiden skymtade blå flaggor med den karaktäristiska timglassymbolen i horisonten, medan ljudet från trafiken byttes ut mot kampsånger och slagord.

Demonstrationståget marscherade fram mot korsningen och satte med imponerande kvickhet upp blockader mot alla riktningar, tills de hade bildat en stor ring i vilken aktivisterna sedan samlades. Polisen hade även här beslutat att underlätta blockaden genom att ställa sig 50 meter bort i varje riktning och dirigera om trafiken.

Musiker, performers och poeter intog en improviserad scen på ett lastbilsflak och en munter känsla spred sig i ringen. Jag drogs med i stämningen och glömde snabbt att platsen vi satte på egentligen är ganska ogästvänlig och vanligtvis kryllar av bilar och andra mullrande fossilfordon. Korsningens färgglada och välkomnande transformation fick mig att fundera över våra extremt bilanpassade stadsmiljöer och om de har spelat ut sin roll.

Efter en timme avbröts musiken av ljudet från sirener. En blinkande ambulans störtade längs vägen och rör sig snabbt mot korsningen där blockaden pågår. Den avslappnade stämningen var som bortblåst. Trots gruppens lösa struktur lyckades aktivisterna organisera och inom loppet av sekunder var blockaden upphävd och vägen fri. Ambulansen störtade vidare utan att ha behövt sakta ned det minsta. Att incidenten gick så smidigt visade på en hög grad av medvetenhet och ansvar och var förmodligen resultatet av de många aktionsträningarna som aktivisterna genomgått.

Rörelsens styrka ligger i dess mångfald. Där finns nybörjare såväl som erfarna veteraner och ingen står över någon annan. De har kallats anarkister och ekofascister, men för mig är det uppenbart att det inte är våldsromantik eller behovet av en identitetsyttring som driver och enar aktivisterna i Extinction Rebellion, utan snarare en isande fruktan inför ett överhängande existentiellt hot. Här är studenter, pensionärer, arbetare och akademiker alla enade i kampen mot klimatkrisen och det system som tillåter den att eskalera för varje dag som går.

Polisen upphävde till slutblockaden vid 04-tiden på morgonen vilket resulterade i 14 gripanden. Aktionerna beskrevs i efterhand som lyckade av aktivisterna som nu kraftsamlar inför nästa stora aktion som riktar sig mot att stoppa den massiva fossilgasterminal som planeras i Göteborgs hamn.

Det vi ser nu är en renässans för politisk aktivism i Sverige. Klimatrörelsen växer över hela världen och efter alla år ligger det till slut ett mått av allvar i luften. Den har lyft debatten till nya nivåer och bidragit till att vitalisera vår demokrati. Det återstår nu att se om XR och andra klimatgrupper lyckas nå de där magiska 3,5 procent som krävs för att förändra samhället i grunden.

Michael Abdi Onsäter