Liberalerna som försvann

Johan Pehrson, en gång liberal och numera hyckleriets ansikte, säger att hans parti ska ingå i regeringen eftersom väljarna vill ha det så. Snacka om hyckleri. Pehrson vill ingå i regeringen eftersom han själv vill ha det så och tycker uppenbarligen att det är värt priset i form av ett avtal som är en kopia av SD:s politik och ett samordningskansli för högernationalisterna.

 

De fyra högerpartiernas så kallade Tidöavtal är fullt av formuleringar som torde göra varje demokratiskt och humanitärt sinnad människa mörkrädd. Till exempel: ”Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svensk gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.” Det återkommande i debatterna om vad som är svenska värderingar brukar utmynna i att det inte finns några sådana. Vi och dom-tänkande är bara förnamnet.

En gång i tiden, det var inte så länge sedan, kallades de borgerliga partierna ”icke-socialistiska” partier. Vänsterstyret var en underförstådd norm, andra partier definierades med prefixet ”icke”. Men numera är terminologin en annan. ”Högerpartier”, heter det. Eller ”högersidan”.

 

Ordval återspeglar sakförhållanden, i det här fallet flera partiers faktiska förskjutning och anpassning högerut. I den senaste valrörelsen talade Socialdemokraternas högsta ledning om Somalitown och upphöjde etnicitet som kriterium i en analys.

Längst, snabbast och tydligast och kanske mest överraskande är Liberalernas nya färdriktning. Så sent som för fyra år sedan uttryckte Jan Björklund den linje som tidigare tydligt tillämpats av pionjärer som Kerstin Hesselgren.

Den 28 mars 2021 fick Liberalerna mandat från ett kluvet partiråd att regeringsförhandla med SD. Partirådets ställningstagande var ett tydligt avsteg från socialliberalismen, ja från liberalism över huvud taget.

Under en av statsministeromröstningarna hösten 2018 sa Jan Björklund i sitt anförande i kammaren:

”Över hela västvärlden drar nu en högernationalistisk våg fram. Den är en kraftfull motreaktion mot globalisering, europeiskt samarbete, frihandel och öppenhet – alltså de liberala idéer som har byggt hela vår framgångsrika, västerländska samhällsmodell. Liberalismen har under efterkrigstiden byggt de mest framgångsrika samhällen mänskligheten har skådat. De bygger på individuell frihet, social välfärd, rättssamhället, fri ekonomi, tolerans och jämställdhet. Vi har i dessa samhällen uppnått den högsta ekonomiska och materiella levnadsstandard människor har upplevt.”

Då var Jan Björklund övertygad om att Kristersson inte ville ha något med SD att göra:

”Jag litar på Ulf Kristerssons uttalade vilja att inte förhandla med SD. Det är bara det att när denna linje ska fullföljas kommer regeringen mycket snabbt att få erfara att SD:s stöd inte kommer att vara gratis.”

Än mer förvånande än Kristerssons omsvängning är Liberalernas projekt med SD. När Johan Pehrson försvarar partiets ambition att sitta på flera stolar bekräftar han tesen ”att vara liberal är att vara kluven”. Pehrsons besked till partivännerna på EU-nivå var att SD är en huvudmotståndare som man gärna samarbetar med.

 

I slutet av 1960-talet var jag medlem i Folkpartiet och ungdomsförbundet FPU. Även om jag hann gå ur innan jag fick rösträtt blev jag påverkad av medlemskapet och särskilt de vänstervindar som blåste inom FPU. Vindarna var inga meteorologiska eller opportunistiska fenomen, utan en naturlig fortsättning på den liberala vänster som tillsammans med Socialdemokraterna införde demokrati och ville ha en politik för jämlikhet.

FPU var radikalt. Sydafrika och Rhodesia skulle bojkottas, banker förstatligas. Jag minns hur en FPU:are, en kulturjournalist, hade ett Maomärke av det större slaget på sin kavaj. Förbundets kongress i Falkenberg fick en motion om att FPU borde uppmana väljarna till att rösta på dåvarande VPK, inte Folkpartiet.

 

Så visst är partiets kluvenhet välillustrerad. Men det är också dess fokus på internationell solidaritet och politik som motverkar fattigdom och utslagning, även om man aldrig, bortsett från Adolf Hedin i slutet av 1800-talet, analyserat avarterna med ett klassperspektiv.

Kerstin Hesselgren är en av historiens mest självständiga liberaler. I sina konflikter med patriarkat och partiledning fick hon stöd av inte bara Fogelstadgruppen utan också en ung Bertil Ohlin.

Efter arbetet med min bok om Hesselgren, som kom i september, ser jag fram mot en eftervalsanalys utifrån frågor som:

1. När övergav Liberalerna partiets socialliberala grundsyn?

2. Under vilka omständigheter ändrades partiets politik?

3. I vilken utsträckning har partiledarnas linje varit förankrad hos medlemmarna?

 

En rimlig hypotes är att höger-vänster-skalan ingalunda är obsolet. GAL-TAN-perspektivet är knappast användbart. Med kriterier som grön och alternativ på ena sidan och nationalistisk och auktoritär på den andra är det sällan framgångsrikt att ta sig an djupgående problem som fattigdom och utslagning.

När partier har försökt lämna vänster-höger-dimensionen, som Miljöpartiet lokalt i Stockholm, har resultatet inte blivit lyckat. Motsvarande sidbyte hos Liberalerna gestaltar en opålitlighet. Partiet kan hamna var som helst. Om partiet hade utgått från sin politik, sin ideologi och sin historia hade det varit självklart att befinna sig i opposition. Att hålla fast vid sitt ideologiska ursprung är fortfarande svaret på samtidens frågor.