Vägval avgör framtiden

– Bo M I Bengtsson tycker till om framtiden i sin bok “Vägskäl. Hållbar politik för framtiden”.

Bo M I Bengtssonan menar att de styrande politikerna har sett till att utvecklingen i Sverige leder till samma problem som man har i låginkomstländer med hög kriminalitet och utanförskap.

Om detta tycker han till i sin bok Vägskäl …, som kan bli boken till en studiecirkel. Han prisar folkbildningen som en demokratisk modell där man träffas och växer tillsammans. Vi gäller – inte Jag. Och visst är det så: Vi kan och ska skapa en god framtid för oss alla, både lokalt och globalt.

Det kanske inte är en tillfällighet att vi människor är födda med två öron men en mun.

Nelson Mandela sa på sin tid:

”En människa är en människa tack vare andra människor”.

Detta gäller fortfarande och med all säkerhet även i framtiden.

 

 

Vilka vägval står Sverige och världen inför när det gäller klimatet?

– Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt en grad. FN:s klimatpanel (IPCC) anser att klimatförändringarnas påverkan blir stor på ekosystemen och människorna. Som motåtgärd rekommenderar IPCC minskade utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid. Dess halt har ökat i atmosfären efter mitten av 1700-talet när viss industrialisering inleddes. I dag är andelen av de globala utsläppen olika; från 27 procent i Kina till 0,13 procent i Sverige.

Förvisso har människan påverkat, men klimatet ändras även genom långsiktiga naturliga processer. Klimatet har varierat under miljontals år och även i Sverige har det varit subtropiskt klimat. Den senaste temperaturökningen har skett efter en lång period med betydande nedkylning. Sannolikt kommer denna temperaturökning att fortsätta.

Även om globala koldioxidutsläpp måste hejdas så krävs också minskad användning av globala naturresurser och en minskande konsumtion från allt flera människor. Eftersom naturresurserna inte är obegränsade kan naturen slå tillbaka negativt; ett ultimativt tecken på att biologin är viktigast på lång sikt – som tidigare kulturer fått erfara.

 

Hur ska man som medborgare leva för att vara klimatsmart?

– Vårt ansvar för planeten, natur och miljö är bredare än minskade koldioxidutsläpp. Främst krävs att styrande politiker anger de ramar som ska gälla för att säkra en god livsmiljö för kommande generationer. De har haft lång tid på sig eftersom hållbarhetskonceptet accepterades av alla nationer vid FN:s konferens i Rio de Janeiro – för 30 år sedan. Det räcker inte alls att enskilda individer föregår, även om man kan bidra genom att främst minska sin egen konsumtion och återanvända material och minska avfallet.

Uppskattningar visar att om en ideal tillväxt – som anses ligga på fyra procent årligen – fortsätter, så blir den globala ekonomin vid nästa sekelskifte 30 gånger större; det är inte hållbart. Trots detta argumenterar våra politiker att när covid-19-pandemin har gått över och klimatutsläppen nått uppsatta mål så kan livet återgå till det som vi ansett som ”normalt”.

 

Är det dags att utse Greta Thunberg till FN:s klimatsekreterare?

– Nja, kanske för tidigt. FN-systemet behöver flera nya medarbetare med praktiska erfarenheter av arbetslivet utöver politiska åsikter. Med fördel skulle hon kunna ges några års provanställning inom miljödepartementet. Där skulle hon få möjlighet att försöka övertyga och driva på tjänstemän och beslutsfattare. Därmed skulle hon få uppleva den dagliga, tröga politiska arbetsmiljön i praktiken, som skulle ge henne nya erfarenheter inför fortsatt eget kampanjarbete.

 

Vilka vägval står vi inför när det gäller energipolitiken i Sverige och även sett ur global synvinkel?

– Energin minskar i livsmiljön som helhet i en process som pågått länge. Den energi som inte uträttar ett arbete blir avfall eller föroreningar. De löser inte avfallsproblem i ett ekosystem. Skog och stenkol har gradvis ersatts med fossila bränslen, som många politiker nu vill ersätta med ”grön teknik”. Den tär också på planetens naturresurser.

I Sverige ska utsläppen av växthusgaser ha minskat med 70 procent till 2030, men minskningen är hittills bara 20 procent. Den viktigaste omställningen ska ske inom industri och transporter. Det indikerar att problemen är störst i högt industrialiserade samhällen, vilket kanske förklarar varför många låginkomstländer inte har samma fokus på klimatfrågan. Dessutom väntar de på utlovat ekonomiskt stöd från industriländerna för sin omställning; ett beslut som har skjutits fram under flera decennier.

Det är överraskande att styrande politiker inte alls diskuterar att initialt spara på användningen av fossil energi. En snabb politisk åtgärd vore att reducera antalet av motortävlingar med racerbilar, motorbåtar, motorcyklar och successivt stoppa bruket av snabbgående, icke nödvändiga A-traktorer. Bilfria söndagar för privatpersoner skulle kunna bidra och ransonering av fossil energi bör inte uteslutas. Jämför med Suezkrisen (1956) och kriget mellan Egypten/Syrien och Israel (1973).

 

Kärnkraft, sol, vind, vätgas … vad ska vi i Sverige välja som en framtida lösning för vår energiförsörjning?

– Framöver behövs energiproduktion från vatten-, kärn-, sol- och vindkraft, men även bioenergi från skogen. Den tidigare bannbulla som några partier utfärdat mot kärnkraft, inklusive forskning därom, är en starkt bidragande orsak till extremt höga elpriser, särskilt i södra Sverige. Redan när svenska politiker beslöt om kärnkraft för att rädda svenska älvar från utbyggnad valdes en energiproduktion med väl kända långsiktiga konsekvenser för miljön.

Nu vill styrande politiker möta behovet av en fördubblad elproduktion genom att tvinga fram vindkraftverk, även där de inte önskas av majoriteten människor som drabbas. Utbyggd vindkraft bör lokaliseras till platser där få människor störs; främst till havs. Närproducerad och koldioxidfri el från småskalig vattenkraft borde ha framtiden för sig. Dessvärre vidhåller regeringen planen att den vattenkraften ska prövas mot nya regler för att prioritera biologisk mångfald och ekologisk status med krånglig byråkrati. Det gäller ungefär 1900 småskaliga vattenkraftverk som ger god elberedskap och där omgivande miljö har anpassats under mer än ett sekel. De skulle vara viktiga vid akuta krislägen och cyberangrepp som kan drabba elbolag.

 

Carl von Linné är den mest kända svensken. Vad kan vi lära oss av honom?

– Jo, vikten av hans tidiga gedigna utbildning, tvärvetenskaplighetens betydelse och behovet av praktiska undersökningar i fält. I föräldrahemmet fick han mycket tidigt lära sig grundläggande latin, religion och geografi. Senare fick han en bred universitetsutbildning i botanik, geologi, zoologi. Hans vetenskapliga bredd skiljer sig markant mot vår tids akademiska fokusering på en delaspekt av ett område. Den underlättade för Linné att göra synteser. Den förmågan förstärktes genom att han reste utomlands. Han disputerade i medicin i Nederländerna och arbetade där innan han återvände till hemlandet. Under sina talrika resor i hela Sverige samlade han in och klassificerade många växter, djur och mineraler som resulterade i många skrifter.

 

Om du sätter förstoringsglaset på gruvnäringen, vad kommer du då fram till?

– I princip är gruvindustrin miljömässigt oacceptabel och långsiktigt ohållbar. Gruvdrift hanteras huvudsakligen av storföretag, ofta internationella, som ser både natur och människor som en förbrukningsvara. De är lätta att ersätta vid förändrad marknad i samhällen som nu kräver riklig tillgång på viktiga mineraler. Europa konsumerar 25 procent av de globala metallerna men svarar bara för tre procent av produktionen. Den svenska miljöbalkens försiktighetsprincip stipulerar tydligt att ”skada eller risk för skada får ej sättas i system”. Det är en illusion att rådande gruvdrift är miljösäker. Gruvföretag måste åläggas att ta hand om allt avfall för högsta möjliga återvinning av restprodukter, minimera deponier och återställa omgivande miljö när gruvdriften har upphört. Föroreningar och minskande mineralresurser motiverar högre beskattning. I områden där rennäring är central ska den prioriteras då den innebär långsiktig hållbarhet till skillnad mot mycket kortsiktiga ekonomiska vinster inom gruvdrift.

 

Demokrati är vi, inte ni. Om du tar temperaturen på den svenska demokratin: Hur mår vår demokrati? Vilka är problemen respektive möjligheterna?

– I ett internationellt perspektiv är den svenska demokratin välutvecklad även om många beslut inte utformas underifrån. Eftersom samhällsklyftorna har ökat sedan millennieskiftet har en ekonomisk elit vuxit fram även inom politiken. I riksdag och regering är naturvetare och yrkeserfarna i stor minoritet jämfört med alla de som kommer fram via partiernas ungdomsförbund. Andelen 65+ i riksdagen har legat under tio ledamöter sedan länge trots att de utgör en fjärdedel av valmans-kåren. I en fullvärdig demokrati är det exceptionellt när politiska partier med olika åsikter inte kan tala eller samverka med varandra. I ett digitaliserat samhälle finns verkligen behov att locka flera människor till öppen dialog, debatter och diskussioner. Demokratin kan stärkas genom träning i målinriktade debatter.

 

Hur ser du på folkbildningens roll för att skapa ett bättre Sverige och en bättre värld?

– Utöver bibliotekens tjänster så deltar omkring en miljon människor i studieförbunds och folkhögskolors verksamhet. Tillsammans med föreläsningsföreningar kan de även vara ett forum för öppen debatt för att testa nya tankar och idéer. Det borde även politiska partier använda för att tidigt engagera medborgare i framtidsvisioner, nya idéer och konkreta förslag med för- och nackdelar. Mänskliga möten med ögonkontakt under trivsamma former är mera tilltalande och givande än både enskilt petande på mobiler och datorer och debatter på sociala medier under anonymitet.

 

Vilka vägval måste vi göra för att få ner kriminaliteten i Sverige och bekämpa gäng-kriminaliteten?

– Sedan flera år sker det skjutningar på öppen gata och ibland även på skolor. Det har styrande politiker länge konstaterat är oacceptabelt. Utom brottsförebyggande åtgärder som har effekt på lång sikt krävs politisk insikt om problemets existens och art, åtföljt av beslut med effektiva åtgärder. Gängkriminalitet är vanligast inom urbana utanförskapsområdena. Där är många nyanlända trångbodda, arbetslösa och lever i en parallell samhällsstruktur. Här krävs en solid kartläggning av vem som bor var, hur de bor och andelen som arbetar. Samhällets hållbarhet och allmän trygghet måste gå före personlig integritet. Akuta motåtgärder kan vara mycket strikta vapenkontroller, mera kännbara straff kombinerade med utvisning, slopade straffrabatter, färre permissioner, utvisning av alla som saknar uppehållstillstånd. Anonyma vittnen och visitationszoner bör prövas.

Styrande politiker tycks ha varit föga medvetna om problem med en växande urbanisering. Det upplevde jag under många resor i låginkomstländer med besök i shanty towns (kåkstäder) i Port of Spain, Caracas, Nairobi, New Delhi och Manila. Utlänningar varnades att besöka dessa områden med gängkriminalitet. Under ett långt yrkesliv har jag sett få av dem reduceras eller försvinna.

 

Många röster höjs för fler poliser. Hur ser du på det?

– Det är förståeligt med tanke på skjutningar, allmän samhällsoro och problem att klara av alla brottsutredningar. Tidigt under det moderna samhällets framväxt fanns poliser i varje medelstor tätort. Det ingav både respekt och trygghet. Politisk iver för central styrning och minskade kostnader för polisväsendet har resulterat i dagens situation. Visserligen har antalet civilanställda inom polisen ökat efter 2015 men antalet poliser per 100000 invånare var lika stort fem år senare. Deras administrativa arbete har ökat markant vilket tar tid från brottsutredningar. Det är alarmerande när arbetsmiljö och lönenivåer inom yrket lockar färre sökande. Svårigheterna att fylla alla platser på polisutbildningen har lett till sänkta antagningskrav och slopade språktester; knappast en positiv signal.

 

I boken är du kritisk till svensk biståndspolitik. Hur ser du på svensk biståndspolitik? Vilka vägval står vi inför när det gäller den framtida biståndspolitiken?

– Jag tror fortfarande att rika länder kan – och bör – bistå fattiga länder. Förutsättningen bör vara att stödet leder till mätbara positiva effekter. Hittills har svenska politiker haft ett minimalt intresse av att säkerställa att biståndet bidrar till problemlösning och ger effekt i enskilda länder och internationella program. Politiska krav på resultatredovisning skulle både motivera mottagarländerna och öka förtroende hos majoriteten skattebetalare. Enbart ett utgiftsmål garanterar knappast resultat eller effektivitet.

Kina är en stor biståndsgivare sedan mer än ett decennium. I dag sker dessutom betydande och ökande remitteringar som nyanlända till främst övre medel- och höginkomstländer sänder till sina släktingar i hemländerna. Det kan motivera en politisk omprövning av biståndet, som då även bör baseras på hittills uppnådda resultat och erfarenheter under ett halvt sekel. Framtida svenskt bistånd bör begränsas till FN:s mest effektiva aktiviteter och till långsiktigt stöd till ett mindre antal låginkomstländer. Stöd bör avgränsas till fattigdomsbekämpning, kunskapsuppbyggnad inom av länderna själva prioriterade ämnesområden, institutionsbyggande samt forskningssamarbete med globala forskningsnätverk och med institutioner i givarländer. En betydande andel bör avsättas för humanitärt bistånd i flyktingfrågor, vid svält och som beredskap för katastrofbistånd.

 

Vilka är problemen med svensk livsmedelspolitik? Vilka vägval ska vi göra för att ha en fungerande livsmedelsförsörjning?

– Dagens industrialiserade och globaliserade livsmedelsproduktion fokuserar på få och billiga större stapelgrödor, exempelvis vete, ris och majs. Ultraprocessade livsmedel kan ge färre kalorier men saknar toppkvalitet. Aktuell agrarpolitik har trasat sönder lokala sammanhang och gynnat storföretag. När EU nu ville införa ett areellt tak för större gårdar ogillades det av Sverige. Här gäller fortsatt främjande av industriellt jordbruk, strukturrationalisering och låga priser. Svensk livsmedelsstrategi indikerar en hållbar och konkurrenskraftig livsmedelskedja med ökad export, men uppvisar få referenser till aktuella globala trender. Ökad export av svenska livsmedel blir illusorisk med rådande prisläge och regelsystem.

I en allt oroligare omvärld borde Sverige ha en självförsörjningsgrad för livsmedel på minst 75 procent i stället för dagens 50 procent; i synnerhet då många livsmedelsföretag har fått utländska ägare. Svensk mjölk är dyrast inom EU och importen av fläsk har ökat, liksom ost- och nötköttsimporten. Styrande politikers övertro på säkrad import har inneburit att beredskapslager saknas och ingen svensk myndighet kan sägas ha ett samlat försörjningsansvar. Jordbrukets sårbarhet måste minskas. Framtida hållbarhet kräver kontroll över egen förädling av djur och växter samt en utsädesproduktion anpassad för landets alla ekologiska nischer. Nya odlingsmetoder behövs, där principer ur hållbarhetssynpunkt bör kunna hämtas från u-landsjordbruket.

 

Har du någon dröm?

– Jag har en önskan att få återbesöka ”mina jordbrukare” i låginkomstmiljöer. I mitten av 1960-talet intervjuade jag fattiga jordbrukare i både Västindien och Etiopien. Avsikten var att kartlägga deras odlingsteknik och skördenivåer. Det gällde tropiska rotfrukter i Trinidads djungel, kakao på Tobago samt vete, teff, bönor och lin på det etiopiska höglandet söder om Addis Abeba. Majoriteten av dem lyckades jag återfinna vid ett besök omkring 1980 för att notera tekniska förändringar och skördenivåer. Samtidigt genomfördes en jämförande studie av jordbruksutvecklingen från 1920-talet för arrendatorer i min hemsocken i nordvästra Skåne.

Strax efter millennieskiftet återbesökte jag dessa tre geografiska områden för att registrera tekniska förändringar hos jordbrukarna samt registrera allmän agrar utveckling. När nu nästan två decennier har passerat skulle jag vilja göra ännu ett uppföljande återbesök. Syftet skulle vara att få veta vad som timat både för de jordbrukare som fortfarande lever och uppmärksamma vad som hänt efterlevande till alla dem som jag tidigare har mött.

 

Vem tar du med dig till en öde ö?

– Jag föredrar att umgås med andra människor och föra dialog. Om jag måste åka till en öde ö skulle jag välja en av de äldre och erfarna risodlare jag träffat på ön Bali. Då skulle vi inte bara odla ris för överlevnaden utan jag skulle få möjlighet att lära mig mera om den gamla filosofin Tri Hita Karana. Den innebar att livet skulle levas i harmoni med andra människor, miljön och med andlighet. Därför levde människor välmående på Bali i ett samhälle med lång hållbarhet. Det levnadssättet bröts av kraftigt ökad turism, konsumism och landets satsning på modernitet.

 

Vem ger du dagens solros (Ukrainas nationalblomma)?

– President Volodymyr Zelenskyj, som verkligen visat sig vara en stor ledare för sitt land i en mycket svår tid. Till skillnad mot många andra nationella ledare i krislägen har han stannat kvar och inte flytt till säkerheten i ett annat land.

 

Till sist: Kan din bok bli en studiecirkel?

– Det har jag hittills inte funderat så noga på. Men nog borde den kunna fungera som ett bidrag; det skulle glädja mig. Vi behöver bli många fler, inte minst bland de unga, som vågar och vill tänka mera konkret om långsiktig hållbarhet. Då krävs en öppen dialog för att gemensamt utveckla krafttag inför en osäker framtid. Sannolikt skulle en studiecirkel om hållbarhet därför vara värdefull även för representanter inom de politiska partierna. De har störst ansvar för att initiera en seriös debatt om framtiden. Den måste handla om de mått, steg och långsiktiga beslut som ska bli avgörande inte blott för en ny mandatperiod utan för kommande decennier och även generationer.