En svensk livsstil?

I den gångna valdebatten användes vår livsstil som argument mot åtgärder för att rädda klimatet. Och oss själva. Måste vi alltså fortsätta äta svenska köttbullar, gotta oss i Black Friday och köra bil ut och in i städerna medan den livsstilen äventyrar vår överlevnad? Ska vi likt Putins soldater i Ukraina gå i döden för ledarnas befängda drömmar?

Nya kvarnar ska ta över samma malande i Regeringskansliet – men i desto högre fart. Som om inte konsumtionens diktatur redan har oss i sina händer. Är det mer saker vi behöver i en tid av osäkerhet och krig, hotande demokratikollapser, svält, torka, resursbrist och klimatförändringar? Ryggmärgsreflexen när en politik inte fungerar brukar vara ”för lite och för sent!”, inte det mycket förnuftigare: ”Är det här verkligen rätt väg?” De kritiserade brukar inte ge sig: ”Vi har inte lyckats kommunicera vår politik!” Inte konstigt att politiken står stilla i den skenande förändringarnas värld.

 

Den tilltänkte statsministern ler dock brett. Han ska bryta nacken av gängkriminaliteten, göra den privata sektorn starkare och sänka skatterna ännu mer. Inget ska få hindra konsumtionen. Himlen målar han tillsammans med SD i mellanmörk svensk cyanblå. Liksom i Donald Trumps Amerika saknas nu även här klimatmoln på folkhemshimlen. Att den egna politiken blir som sprängdeg i ravinen mellan fattiga och rika verkar de inte begripa. Vare sig här hemma eller globalt. Att göra Sverige stort igen är viktigare. Var finns de vuxna i rummet?

Men varför ska det knytas blågula knätofsar på vår livsstil? Den finns ju i dag överallt i västvärlden, ännu lika odefinierad som på 1960-talet trots all BNP-statistik. Konkret brukar dock livsstil handla om ständigt mer pengar att köpa för. Världens alla fattiga göre sig inte besvär. ”Dream on” som det heter i det stora föregångslandet i väster.

 

Den centrala frågan för vårt svenska folk är förstås vem det är som drömmer. Psykologiprofessorn Sonja Lyubomirsky vid University of California påpekade i Ny Teknik för några år sedan: ”En cool bil, supersnabb dator eller exklusiv väska ger bara en snabbt övergående njutning. En löneförhöjning ger dig en kick men den höjer också dina ambitioner. Snart hamnar du i ett njutningens ekorrhjul”.

En artikel på Metromode i mars 2022 sammanfattar undersökningar som visar att ”vi inte blivit lyckligare med åren trots att vi i dag har det bättre ställt, konsumerar tre gånger så mycket prylar och har en betydligt enklare vardag än förr”.

Det är alltid uppfriskande med ett ”utanförperspektiv” (även om jag gissar att SD ryggar för sådant – svenskt är ju bäst). Dalai lama, ledare för den tibetanska buddhismen, sägs ha beskrivit den västerländska livsstilen så här: I Väst ” … offrar människan sin hälsa för att tjäna pengar. Sedan offrar hon pengarna för att få tillbaka sin hälsa. Och därefter är hon så orolig för framtiden att hon inte kan njuta av nuet. Resultatet blir att hon varken lever i nuet eller i framtiden; hon lever som om hon aldrig kommer att dö och sedan dör hon utan att aldrig egentligen har levat.”

Om vår svenska livsstil inte gör oss lyckligare eller rent av hotar vårt välbefinnande – måste vi då inte våga ifrågasätta att den används som politiskt gosedjur?

 

Vid mitten av 1850-talet förändrades svenskarnas livsstil i grunden då järnvägsräls drog genom landet. Det nya industrisamhället krävde goda kommunikationer och möjligheter att transportera råvaror och färdiga varor. Inte så många av oss uppfattar i dag järnvägen som ett hot mot livsstilen. Men för drygt 170 år sedan var det annorlunda. Ett klassiskt exempel är Kristerssons & Åkessons föregångare, riksdagsman Leonard Fredrik Rääf från Småland. Han slungade sin vrede mot de nya stambanorna: ”Järnvägarna verka, liksom maskiner, mycket ont och dödar allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd. Måtte Sverige så sent som möjligt bliva delaktigt av ett sådant framåtskridande.”

Då liksom nu var Sverige redan sent ute med att ställa om till ett nytt samhälle. Stambanorna i vårt land byggdes nämligen först 30 år efter Englands, nio år efter Danmarks och två efter Norges. Makthavare likt Leonard Fredrik Rääf blundade för både Sveriges behov och dess möjligheter med sitt fastlåsta tänkande. Liksom Regeringskansliets makthavarna gör i dag.

 

Den västerländska livsstilen är en dröm som inte längre är möjlig att upprätthålla. Vi har redan problem med resurser som sinar, en kollapsande artrikedom och ett klimat som straffar oss. Människan är absolut inte den allvetande Gud som Yuval Harari beskriver i sin bok Homo Deus. Värmeböljorna i somras vara bara en uppvärmning, om uttrycket tillåts, inför det heta Helvetet på jorden.

Vad svenska folket absolut inte behöver i Regeringskansliet nu är aningslöshet eller inställsamhet, sådana politiker som inte gör mer än sitter stilla i den båt som sjunker. Vad vi i stället behöver är ledare som har mod, kunskap och förnuft att göra samhället både hållbart och i grunden gott för människor att leva i.

När Sverige sent om sider byggde stambanorna satsade man motsvarande hela tre års totala statsutgifter på projektet. Sådana kraftfulla perspektiv behövs nu för omvandlingen till det hållbara samhället. Ser vi ens tillstymmelse till detta hos Kristersson & Åkesson? Eller, för den delen, hos oppositionens Magdalena Andersson? Om riksdagsman Rääfs konservatism fått råda på 1850-talet hade vi kanske fortfarande behövt åka diligens mellan Stockholm och Göteborg – knappast ett lyft för livsstilen.

 

Ska vi alltså behöva ge upp vår svenska livsstil? Javisst. För vi kan skapa något mycket bättre som dessutom ger oss en hållbar livsstil och ett klimat där människor i Sverige och på andra ställen kan överleva.

Någon som knappast skulle ha imponerats av politikens populistiska luftslott var den kände engelske poeten och satirikern Alexander Pope. I början av 1700-talet fnös han: ”Partier är de mångas villfarelse, till gagn för de få”.

Ska det behöva vara så?