Underskatta aldrig väljarna!

Valter Mutt
(Foto: Hannah Sva)

Tage Erlander, som var regeringschef längre än någon tidigare eller senare statsminister, brukade varna politiker för att underskatta väljarna och deras förnuft. Ett råd som tyvärr förefaller ha fallit i glömska under den nu pågående valrörelsen. Väljarna behandlas snarare som bortskämda barn och erbjuds diverse godis, alternativt behandlas de som lättskrämda barn som ska skrämmas att rösta ”rätt”.

 

Men utanför spinndoktorernas och de policyprofessionellas bubbla pågår den verkliga verkligheten. I den lider halva Europa av ihållande torka, och apokalyptiska bränder slukar hela regioner. De södra delarna av länder som Italien och Spanien hotar att stegvis omvandlas till nordafrikansk öken. Till och med i det sötvattenrika Sverige har grundvattennivåerna sjunkit betänkligt på många håll.

Det här handlar inte om abstrakt teori utan om ytterst påtaglig verklighet med långtgående konsekvenser för alla européer, födda som ofödda. Att flertalet så kallade toppolitiker ändå väljer att spela ner klimatfrågan och i stället fokuserar på andra saker utgör den här valrörelsens grundgåta. Att utgå från att väljarna är oförmögna att intressera sig för stora och sammansatta utmaningar gränsar till folkförakt. Politikernas väljarförakt skapar politikerförakt.

 

Sedan ska naturligtvis inte alla partier dras över en kam, att MP och V år efter år ligger i topp i Naturskyddsföreningens miljöranking bär syn för sägen. Men också dessa partier har en olycklig tendens att behandla väljarna som bortskämda barn som inte tål att höra hela sanningen om klimatläget och den accelererande artutrotningen, alltså att vi sågar så det glöder på den gren vi alla sitter. Vänsterpartiet har gått med på tillfälliga fossilbränslesubventioner och vågar inte tala klarspråk om att vi måste minska charterflygandet. Miljöpartiet vågar inte föreslå höjd skattekvot (skatternas andel av BNP) trots att denna varit fallande i årtionden och skulle behöva höjas nu när massiva klimatåtgärder behöver finansieras. Vänsterpartiet är faktiskt det enda av riksdagens åtta partier som går till val på att öka skatteuttaget, med 50 miljarder per år, främst i form av högre skatter på aktieutdelningar och andra kapitalvinster (DN 6/9).

 

Genomsnittssvensken lever i dag som om vi hade tillgång till fyra jordklot, men olyckligtvis har vi ju bara ett. Det ger sig självt att nedväxling till one-planet-living kräver mer än laddstolpar och elbilar och annan teknofix. Även ett fossilfritt samhälle är ju ohållbart om det har en materialkonsumtion på dagens svenska nivåer.

Men går det att vinna röster på ett narrativ som handlar om nerväxt? Nej, knappast om vi bibehåller dagens ekonomiska system, som ju förutsätter ständig tillväxt för att vara i balans med sig självt (fast inte med ekosystemen).

Men i ett annorlunda fungerande system behöver minskad materialkonsumtion inte automatiskt innebära minskad livskvalitet. Opinionsundersökningar visar ju i själva verket att en majoritet föredrar att produktivitetsökningar tas ut i sänkt arbetstid i stället för höjd lön.

Och skulle bättre och billigare kollektivtrafik, som får allt fler att ställa den egna bilen, verkligen framstå som något negativt? Eller minskad köttkonsumtion som ger bättre folkhälsa? Nya former av flerfamiljshus – också på landsbygden – skulle kunna bryta ensamheten, vår tids mentala pest. Minskat beroende av globala leveranskedjor skulle kunna bli till ett rejält uppsving för lokala och regionala ekonomier.

 

Det är i själva verket inte särskilt svårt att skissa på ett annat ekonomiskt system än dagens, som stressar sönder människor och miljö. En finansdriven platslös kapitalism, med orimliga avkastningskrav, utgör med all sannolikhet inte historiens slutstation. Men givetvis utmanar sådana här systemöverskridande idéer resursstarka särintressen som har allt att vinna på att dagens orimliga status quo upprätthålls. Någon big bang, där dagens system plötsligt imploderar, är knappast sannolik. Hoppet kommer snarare från ett ständigt växande antal alternativekonomiska projekt runtom i världen, där allmänningar och andra former av kollektivt ägande ofta står i förgrunden. Amsterdam beslutade härförleden som första stad i världen att satsa på så kallad donutekonomi, med fördelningspolitisk rättvisa innanför de planetära gränserna som ledstjärnor.

Förmår inte våra partier längre att ge oss positiva framtidsvisioner så är det kanske dags för någon slags ny folkrörelse att träda fram?

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com