Kai stod bredvid Palmes blod

Mästerfotografen Kai Rehn arbetade på Aftonbladet i 44 år. Han minns som om det vore i går när han stod bredvid Palmes blod på mordplatsen. På mordplatsen hade också kommit ut en dam i grön dräkt och högklackade skor från restaurangen Monte Carlo.
     ”Hon stod med ena foten i Palmes blod och en Gröna hissen i handen. I drinken fanns ett rött bär. Samma färg som Palmes blod och hans partifärg”.

 

Kai hade varit på bandy i Vetlanda där hemmalaget vunnit matchen, och via telefoto sände han sju/åtta bilder till redaktionen i Stockholm.

– Fem minuter i halv tolv ringde jag till redaktionen i Stockholm och frågade om bilderna kommit fram. Redaktören svarade att de hade gjort det.

– ”Ettan ringer”, sa redaktören, ”vänta så svarar jag”. Redaktören kom tillbaks och berättade att en taxi ringt och sa att Olof Palme var skjuten vid Sveavägen. Jag tänkte att det kanske var en fyllegrej, det var fredagkväll. Då sa redaktören ettan ringer igen. Han kom tillbaks och sa: ”En till person ringde och berättade att Palme var mördad”, berättar Kai.

– ”Åk till Stockholm” sa redaktören. Jag tog bilen direkt från Gränna och på vägen till Stockholm var huvudet fyllt med tankar om det som hade hänt. Inte en polis såg jag på vägen till eller när jag kom in i Stockholm. Inga vägspärrar, säger Kai.

– När begravningen av Palme ägde rum så minns jag att Anna Lind gick allra längst fram. Något jag inte tänkte på då, men som dök upp i mina tankar när hon mördades.

– Det var en katastrof att mordutredningen leddes av länspolischefen Hans Holmér. Varför kopplades inte Riksmordkommissionen på Kungsholmen in?

På frågan om vem som mördade Olof Palme tvekar han inte att svara:

– Palme var två veckor före mordet i Indien tillsammans med en vän till mig. Ärendet var att sälja Carl-Gustaf-vapnet till dem. Indien fick själv möjligheten att tillverka vapnen. Han som var med dog sedan. Två andra personer var med, en från FFV (Försvarets fabriksverk), som sedan hittades död i tunnelbanan. En annan person försvann.

– Jag tror att det var på uppdrag av en stat som Palme mördades. Men av vem har jag ingen teori om.

Samma år som Palme blev mördad, 1986, närmare bestämt den 28 januari, så åkte Olof till Nässjö för att mäkla fred med SAFE, en utbrytargrupp från sossarna. Han bodde som vanligt hos sin halvbror Sture Gunnarsson, som ägde City Hotell i Jönköping. Där bodde Olof alltid i rum 112, berättar Kai.

– Olof var riksdagsledamot för Jönköpings län under åren 1958–1968 och var därför väl orienterad om det som hände i länet, fortsätter Kai.

 

Kai Rehn hade världen som arbetsfält och har rest jorden runt 20 gånger om man räknar in alla hans resor. Han var både lokal och global. Det var med livet som insats som han många gånger utförde sina uppdrag. Kai hade en regel att försöka vara först på en plats där en händelse ägt rum och vara den sista som lämnade platsen.

– Om man åker för tidigt kan man missa den verkliga nyheten, säger Kai.

Han är också medveten om varför en människa är född med en mun och två öron. Han lyssnar gärna och mycket. På det viset lockar han fram nyheter, berättelser som ofta blev stora nyheter i Aftonbladet.

– Jag tar aldrig direktkontakt med ögonen. Jag kör med en mjuk och lugn övergång när jag möter människor och har en avslappnad stil. Respekt för den man möter är a och o, säger Kai.

– Jag har aldrig misslyckats med att få en relation med en människa jag mött.

Han berättar om när han åkte till Tripoli i Libyen för att få möta Yasser Arafat och Muammar Gaddafi.

– Svenska staten utbildade via Telub libyska soldater. Det var detta som var anledningen till att vi åkte dit, berättar Kai.

– Vi möttes av en person på flygplatsen som tog hand om oss under en månad då vi var där. Det var segt i början att få kontakt med Gaddafi. Till slut fick vi träffa Gaddafi och Arafat i ett tält där de vistades. Där drack vi te och tog bilder, berättar Kai.

Arafat var mycket imponerad av Sten Andersson (S), som då var utrikesminister.

– På den tiden gav Sverige mycket bistånd till Palestina.

Kai fyller på sin berättelse med att säga:

– Krig är en förbannelse.

 

Kai tog bilder på Gaddafi när han red i öknen på en av sina hästar.

– Gaddafi luktade på en ros och jag fick ta bilden på detta. En bild som gick ut i hela världen. Sedan hamnade vi i militärfängelse. Där blev vi väl behandlade, så det var inga problem. Orsaken var att Sovjetunionen levererade en stor vapenleverans de inte ville att vi skulle se och ta bilder på.

Kai passar också på att berätta om en resa till Uganda. Där bröt några personer mot utegångsförbudet, som gällde från klockan 22.00.

– Det utbröt skottlossning och helt plötsligt kom ett skott in i mitt rum inte långt från mig. Jag klarade livet. Den natten tillbringade jag under sängen för att vara skyddad så gott det gick.

– De ville visa för oss att vi skulle respektera deras regler. Tyvärr var det en del journalister som inte gjorde det. Orsaken kan vara deras alkoholintag. Detta kan lära oss att ingen alkohol ska intagas när man är ute på den här typen av uppdrag, säger Kai bestämt.

– Det kan sluta med döden.

Kai gör tummen upp för Astrid Lindgren.

– Astrids ödmjukhet imponerade på mig. När det väl gällde så kunde hon vara mycket tuff.

– Hade Astrid varit FN:s generalsekreterare så hade vi inte haft några krig i världen.

Kai säger:

– Jag minns när vi tog bilder på henne utanför Vimmerby Tidning där hon varit verksam som ung flicka. Vi var där både när Emil-filmerna spelades in och när filmen om Bullerbyn gjordes. Ett möte med Astrid blev ett minne för livet.

 

Frågan om hur många bilder han tagit kan Kai inte svara på:

– Det handlar om många miljoner bilder. Bara i går var jag på ett uppdrag och tog 2000 bilder.

Jag påminner Kai om en bild på Gudrun Schyman när Alf Svensson viskar något i hennes öra. Kai svarar:

– Bilden är ett bevis för Alfs storhet. Han ställde upp och hjälpte den som hjälpen behövde. När Gudrun hade hamnat i flaskhalsen var Alf en god medmänniska och stöttade henne för att komma ur sitt drickande och få ett nytt liv. Sådana händelser berör mig och imponerar på mig.

Kai Rehn växte upp i Jönköping. Hans pappa var Evert Rehn, en duktig fotograf på Folkbladet. Mamma Dagmar var hemmafru och tog hand om barnen när de var små, men läste en tid på handelshögskolan. En av eleverna där var Ingvar Kamprad.

Kai debuterade som fotograf vid nio års ålder. Hans far frågade honom om han kunde vara med och ta bilder när Jönköping Södra spelade match. Vaggeryd vann överraskande matchen och Kai som var placerad vid J-södras mål fick med tre bilder i Folkbladet.

På sommarloven arbetade Kai på Folkbladet. Han var inte fyllda 15 år och kunde därför inte åka moped till uppdragen. Stig Lidbecker, som då var chefredaktör hos Smålands Folkblad, skrev ut rekvisitioner på taxiresor så att Kai snabbt kunde komma till de olika uppdragen han tilldelades.

 

Folkbladet var en del i Livets skola som han deltagit i och som gett honom en plattform som fotograf som kan sammanfattas med ett ord: Skicklig – på plats när det händer något viktigt. Han kan liknas vid en blodhund. Han har en unik känsla för att hitta nyheten och ta bilden. Kai brinner också för sitt yrke. Trots att han nu är 75 år så älskar han sitt arbete och arbetar numera som frilans på veckotidningar, som gärna och ofta fyller sina tidningar med hans bilder.

Året 1963 var ett viktigt år i Kais liv, då blev han nämligen anställd på Smålands Folkblad. Han var då bara 16 år och slutade skolan ett år i förtid för att börja arbeta som fotograf. Där fick han en universalutbildning, en ovärderlig utbildning i folkbildningens regi. Tidningarna var och är en omistlig del av svensk folkbildning. Så var det och så är det fortfarande.

Han stannade hos Folkbladet till 1971 då han slutade för att arbeta åt Aftonbladet, där han blev fast anställd 1974. Den som anställde honom var Sigurd Glans, en av tidnings-Sveriges mest betydande personer med 25 år som redaktionschef i bagaget hos Aftonbladet.

 

Kai arbetade 44 år på Aftonbladet. Radarparet Ebba von Essen och Kai satte sina spår och vi är många som minns deras artiklar.

Jag själv minns Ebba och Kai från deras tid, då deras redaktion låg i samma lokaler som Svarta Börsen, en krog av första klass i Jönköping, som startades av krögaren Lars Gunnar Castensson tillsammans med kocken Gunnar Edlund. På den tiden var jag stammis där, liksom Kai och Ebba.

Ibland när man inte åt lunch där samtidigt så hörde man att det skramlade till i trappan ner från deras redaktion, som låg på övervåningen. Då visste man att radarparet var på väg ut för att skriva om något, oftast stora händelser.

Några andra som minns Kai Rehn är:

Anders Björck, före detta försvarsminister:

– Kai Rehn var fotografernas gentleman.

– Han lyckades alltid att vara på plats när det hände något. Kai lyckades som fotograf att fånga person och händelse på ett imponerande sätt. En bra sammanfattning av hans förmåga är: ”På kornet”. Kai var lätt att ha att göra med. Han var aldrig påträngande och han var en god lyssnare.

– Kai Rehn är en del av svensk fotohistoria.

Sigurd Glans, före detta redaktionschef Aftonbladet:

– Kai Rehn har alltid haft ögon för de bästa motiven. För Aftonbladet jobbade han tillsammans med reportern Ebba von Essen i stora delar av Sverige. Och ute i världen arbetade han ofta ihop med våra duktiga utrikeskorrespondenter. Alltid beredd, med sinne för både människor och dramatik.

Anders Ljunggren, före detta ambassadör:

– Jag minns Kai som en utomordentligt skicklig fotograf, oftast i samarbete med Ebba von Essen. Dessutom kommer jag ihåg honom som en mycket trevlig person, oftast glad och beredd till goda samtal.

Lotta Gröning, journalist:

– Kai Rehn var pressfotografernas pressfotograf. Han har skildrat alla viktiga händelser sedan 1960-talet. Han är en levande historiebok och hans bilder ger oss ögonblicken då allt hände.