Europa måste göra upp med sin historia

Europa vill gärna i högtidliga sammanhang framställa sig själv som alla goda gåvors givare till den övriga mänskligheten. Antikens filosofer, renässansen och upplysningen påstås ha frigjort individen från kvävande auktoriteter och trånga sociala sammanhang och uppmuntrat nyfikenhet, som lagt grunden till omvälvande vetenskapliga och tekniska framsteg. Och så går det förvisso att beskriva Europas historia.

 

Men som en sådan där teckning som utifrån betraktarens öga kan föreställa två helt olika saker så går vår världsdels historia också att beskriva som präglad av ständiga krig, först på hemmaplan och från 1500-talet och framåt även i form av blodiga erövringskrig på andra kontinenter. Ja, inte bara erövringskrig utan även rena utrotningskrig mot indianer, aboriginer, kongoleser med flera underkuvade folk.

Så länge vi européer inte på allvar går till botten med denna del av vår historia så kommer vi för miljarder utomeuropéer att framstå som hycklare när vi talar om oss själva som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Sven Lindqvists klassiker om den europeiska kolonialismen, Utrota varenda jävel (1992) översattes till engelska med titeln Exterminate all the Brutes och rönte stor internationell uppmärksamhet.

 

Detsamma gäller Kung Leopolds vålnad (1998), där den amerikanske journalisten Adam Hochschild ingående skildrar folkmordet i den så kallade Kongofristaten. Denna säregna ”fristat” utgjorde den belgiske kungen Leopold II:s privata egendom under nästan ett kvartssekel innan Kongo 1908 övergick i den belgiska statens ägo. Kung Leopold besökte aldrig sin kolonilott, till ytan 77 gånger större än Belgien, men såg till att plundra landet på naturrikedomar som elfenben och naturgummi. En armé av legosoldater upprätthöll ett skräckvälde av sällan skådat slag och tvingade befolkningen till slavarbete. De som inte uppfyllde högt ställda produktionsmål bestraffades med ohyggliga kroppsstraff och emellanåt avrättningar. Många dukade under av undernäring och sjukdomar, och det uppskattas att Kongos befolkning halverades under dessa år, historiker har uppskattat det totala antalet dödsoffer till någonstans mellan 5 och 10 miljoner.

 

Mot den här bakgrunden framstår det, milt uttryckt, som historielöst att den pittoreska parken i Bryssel invid EU-parlamentet heter Parc Léopold och är uppkallad efter den gamle folkmördaren. En sanningskommission av folkvalda och forskare från såväl Europa som dess tidigare kolonier borde tillsättas och få i uppdrag att allsidigt belysa den koloniala epoken.

Det som skett går naturligtvis inte att göra ogjort. Men ökad medvetenhet om alla de brott mot mänskligheten som utgått från vår världsdel skulle förhoppningsvis kunna öka viljan inom EU – och dess medlemsländer – att äntligen börja ta konkreta steg mot en ny och rättvisare ekonomisk världsordning. Det finns faktiskt inget orimligt i att våra storföretag börjar betala skatt där deras vinster uppstår i stället för att vidarebefordra överskotten till skatteparadis.

 

Det orimliga är snarare att kapitalflykten från fattiga till rika länder i dag är 10 gånger större än biståndsflödet åt andra hållet. Sverige borde aktivt stödja pågående ansträngningar inom FN:s människorättsråd att upprätta bindande lagstiftning för multinationella företag att respektera mänskliga rättigheter och ta miljöhänsyn.

Orimligt är givetvis också att det främst är den rika världens överkonsumtion som driver på klimatförändringarna, men att det är utvecklingsländernas invånare som drabbas i särklass hårdast, här måste en global kompensationsmekanism sjösättas.

Att Europa gör upp med de mörkare delarna av sin historia och sedan låter denna uppgörelse påverka samtidens vägval handlar inte om självuppoffring utan snarare om upplyst egenintresse. För ska vi kunna erbjuda människorna i Sydasien, Afrika och Latinamerika ett attraktivt alternativ till den auktoritära, men i vissa avseenden framgångsrika, kinesiska samhällsmodellen så krävs att våra ord och handlingar sammanfaller på ett helt annat sätt än hittills. Vi måste erbjuda det globala Syd att bli vår partner i stället för att som i dag vara vårt råvarulager.

 

Och det är alltid klokt att sopa framför egen dörr. Sverige måste börja betrakta samernas land, Sápmi, som en partner och inte som en råvarubod. Att äntligen ratificera ILO-konvention 169 om urfolkens rättigheter kunde vara en god början, liksom att stoppa det vettlösa gruvprojektet i Gállok.