Bara alla tillsammans kan lösa klimatkrisen

I DN-intervju 20 juli säger Ulf Kristersson (M) om klimathotet: ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv. Ingen människa kommer vilja leva i permanent pandemitillstånd.”

I skrivande stund har stora delar av Europa just drabbats av extremt höga temperaturer. Att de orsakats av klimatförändringar råder det en nästan bedövande enighet om inom FN och den internationella forskarkåren. Varningar har följt på varandra under ett halvsekel. I rapporten Our Future on Earth 2020 rankade forskare i ett femtiotal länder olika hot mot mänskligheten. De fem allvarligaste ansågs vara extremt väder, klimatförändringar, sammanbrott i ekosystemen, livsmedelskris och vattenbrist. World Economic Forum tillade att hot kan förstärka varandra.

 

Hur, Ulf Kristersson, ska mänskligheten klara klimathotet utan att det påverkar vår livsstil? Är det bättre att med fortsatt överkonsumtion leva i ett ”permanent katastroftillstånd”?

Pandemin kostade såväl många liv som gigantiska ekonomiska summor. Den gav oss också en föraning om hur sårbara våra globala nätverk och försörjningsleder är. Vi tvingades att ändra vår livstil. Det är knappast en djärv gissning att extremt väder, förstörda ekosystem, brist på mat och vatten kommer att stå Sverige och världen än dyrare om vi hellre gör som moderatledaren: biter ihop och blundar.

Men Ulf Kristersson är alls inte ensam om att ha orealistiska förhoppningar bland vårt lands beslutsfattare. Mig veterligen har ännu inget riksdagsparti föreslagit åtgärder i den storleksordning som krävs för att motverka klimatförändringarna – eller budgeterat medel för kostnader som dessa kan förväntas orsaka i Sverige framöver.

 

Vilket val har då väljarna i september om inget parti tar klimathotet på allvar? Vi behöver höja våra röster. Vi behöver agera. Världen vinglar redan på kanten till avgrunden. Målet måste vara att politikerna ska fatta förnuftiga och avgörande beslut i klimatfrågan. Och att ändra livsstil behöver inte alls innebära att byta ner sig! Vill vi inte både politiker och alla vi andra ha ett hållbart klimat, intakta ekosystem, tillräckligt med mat och vatten?

Lagar och förordningar räcker dock inte. Det är sent på jorden. Vi, folket, måste därför snabbast möjligt ta vårt individuella ansvar och mobilisera samhället i den väldiga omdaning som måste till för att lösa klimatkrisen.

Vem av oss minns inte de enorma mobiliseringar som skedde spontant över hela landet för att hjälpa flyktingar 2015? Vem minns inte hur vi hittade nya sätt att hantera vardagen under pandemins restriktioner? En otrolig kreativitet och handlingskraft visade sig snabbt på alla nivåer i vårt land – utan år av utredningar, beredning eller riksdagsbeslut.

 

All makt, skriver grundlagen, utgår från folket. Därför kan du, jag och alla andra omedelbart ta egna initiativ där vi bor och arbetar. Tillsammans kan vi svenska folket genomföra den breda, demokratiska samhällsomvandling som vårt land behöver.

Överallt måste ”klimat för överlevnad” högt upp på dagordningen. Var och en kan göra betydelsefulla insatser i familjen, vänkretsen, grannskapet och skolor liksom inom intresseorganisationer, fackförbund, miljöorganisationer, sportsammanhang, religiösa samfund, villaområden, bostadsrättsföreningar, försäkringsbolag, politiska församlingar liksom naturligtvis inom partier om vi är aktiva där. Det behövs samarbete över alla gränser eftersom vi alla berörs.

Hur det ska ske kan var och en bäst tänka ut själv: vid kafferasten, under måldiskussioner, på årsmöten och kampanjmöten, i nöjeslivet och vid allehanda evenemang är några förslag. Det handlar naturligtvis om samarbete – om att sträcka ut handen även till dem som tänker eller röstar annorlunda.

 

Men vem ska då leda oss?

Vi själva. Människor är skapta för att samarbeta. I våra egna ”grupper” kan du och jag naturligt och effektivt diskutera, planera och samarbeta i stort som smått; så skapar vi processer och genomför projekt. Alla kan bidra med just sin egen unika kunskap och erfarenhet, utbildning och kreativa förmåga.

Men satsningen måsta drivas virvlande snabbt, vara pragmatisk och flexibel. Det finns sällan bara ett sätt att åstadkomma något. En mångfald perspektiv och kunskap gynnar helheten. Idéer behöver flöda i samhällets alla beståndsdelar, i alla riktningar och på alla nivåer. Som bäckar, åar, forsar som blir till breda floder där alla är delaktiga i det övergripande ”hela”. Varje människa har inte bara ett ansvar utan en rättighet att vara med – eftersom alla kommer att leva eller dö med resultatet.

 

Vägen att lyckas är att hela tiden anpassa, kompromissa och justera arbetet utifrån vad som händer och vad vi lär oss under resans gång. Framförallt behöver vi hela tiden konstruktivt ifrågasätta – inte ta saker för givna. Jämförelsen är vad vi måste uppnå, inte livsstilen vi har i dag. Som författaren Andrea Batista Schlesinger sagt: “Framtiden är en måltavla i ständig rörelse, marken under oss kommer aldrig att stå fast och stilla.”

Problemet i dag är inte brist på kunskap om klimathotet. Problemet är att den inte används. Som Ulf Kristerssons uttalande illustrerar är ännu förskräckande många i vårt samhälle fortfarande fast i industrialismens 250 år gamla, mentala tvångströja. Inte mitt uppe i den samhällsomvandling som vi så innerligt behöver.