Kaffe i kåsa visar vägen till hållbarhet

Det är sommartid och undertecknad sitter vid en lantlig järnvägsstation och njuter av klöverdoft och friska vindar. Här, fjärran från storstadens larm, fanns det en gång ett café. Damen som drev stället kallades för miss Universum av rallarna som jobbade längs rälsen, eftersom hon var den enda kvinnliga fägring som fanns att glädjas åt vid just denna ödsliga hållplats. För egen del var det suget efter kaffe som brukade locka mig att besöka kioskluckan i den spartanskt inredda väntsalen.

 

Det här var under en tid när de flesta aktiva miljöpartister bar med sig kåsor i ryggsäcken, varhelst de for. Så också jag. Och var gång som jag köpte en kopp på just det där caféet, så var det i kåsan som kaffet fylldes på. Alltid helt naturligt och alltid utan att bli ifrågasatt. Caféföreståndarinnan brukade i stället ha för vana att fråga om kunderna hade egna muggar med sig att fylla på kaffet i. Miss Universum var en influenser, långt innan det ordet ens var importerat till det svenska språket. Nuförtiden är flergångsmuggar något som dyker upp på allt fler kaffeställen runtom i landet. Det är fint att se. Och nästa gång du ser en sådan mugg, skänk en tanke till cafédamen på den lilla stationen någonstans i de djupa västsvenska skogarna. Hon var stigfinnaren som visade vägen.

 

När samhället nu en gång för alla börjar göra sig av med plasten som engångsartikel, så ersätts den ibland alldeles för enkelt och lättvindigt av andra engångsartiklar gjorda av papper eller trä. Papper och trä som engångsmaterial innebär förvisso oftast en mindre påverkan på naturen än vad plasten gör, men det är likväl ett energislöseri att tillverka produkter som bara avses att nyttjas en enda gång för att sedan bli till sopor. På samma sätt som kåsan eller flergångsmuggen blivit ett alltmer naturligt val för dem som söker snabbt kaffeintag, så behöver vi alla reflektera över de onödiga ting som utan att ifrågasättas ersätts av andra onödiga ting.

 

Redan på 1700- talet var det vanligt att den som gav sig ut på resa hade med sig ett litet etui med finurligt paketerade muggar, knivar, gafflar och skedar. Små tingestar som inte krävde mer utrymme än att de kunde inrymmas i handbagaget. Reseförpackningar för flergångsbestick återträffas nuförtiden ofta under campingsemestrar. Sådana borde förstås även användas till vardags.

Damen i stationskiosken sålde även kakor och bullar, ofta hembakt, vid sidan av de sedvanliga dammsugarna och arraksbollarna. En bulle hos miss Universum var stor som en… bulle. Ni vet, den där sortens bullar som man kan trycka i sig till kaffet utan att få vare sig dåligt samvete eller magknip. Den där sortens bullar som nuförtiden är svåra att få tag på, när stationscaféer i stället för hembakt serverar bakeoff- klumpar. Bullar som är åtminstone dubbelt så stora som de flesta av oss egentligen hade velat ha. Bullar som bara äts upp till hälften. Skådebröd för att göra oss köpsugna, bullar som ofta leder till onödigt svinn.

 

Nu, i kedjornas tid med baristor och espressomaskiner, så är miss Universums kiosk med bryggmalet ett minne blott. Och nog är minnet ljusare än verkligheten. I sanning ska sägas att kaffet många gånger smakade bränt och att de hembakta bullarna alls inte var så nybakta som skylten påstod. Men det fanns något genuint med en caféägare som aldrig tvekade med att hushålla med resurserna, en person som såg det som fullt naturligt att hålla de miljöpåverkande fotavtrycken på lägsta möjliga nivå. Att uppmuntra dem av oss som hade flergångsmugg eller kåsa med på färden, att nyttja dessa.

 

De stora kedjorna borde ha minst lika goda förutsättningar att bedriva den formen av aktivt miljöarbete. Att inte bara genom fagra policydokument arbeta för miljö och klimat, utan också genom rutiner som märks direkt ut mot oss kunder. De kedjor som ställer frågan om vi har med oss en egen mugg att fylla på kaffet i, de kedjorna kan med gott samvete säga att de jobbar för minskad miljöpåverkan. Och de kedjor som börjar sälja normalstora bullar, de slår ett slag för såväl minskat svinn som för folkhälsa. Cafékedjorna kan hjälpa oss att minska de ekologiska fotavtrycken. Miljön räddas inte bara av stora politiska beslut eller globala överläggningar. Miljön räddas mitt i vardagen, av dig och mig, just som vi rusar fram genom livet, på språng mellan väntsalar och tågbyten. Om detta tänker jag, menans tåget mot Herrljunga rullar in. Nästa gång kommer den gamla kåsan packas med i ryggsäcken.