Kunskapsförakt hotar demokratin

Det är svårt att göra en korrekt analys av den tid vi själva lever i. Det är ofta när vi ser tillbaka och får perspektiv som vi förstår vad som egentligen ägt rum. Det är också genom att dra lärdom av historien som vi kan undgå att göra om tidigare misstag. Men då måste vi också vara beredda att ta konsekvenserna av den kunskap som är tillgänglig. Annars kommer vi oundvikligen på nytt illustrera Hegels klassiska citat, det vill säga ”att historien lär oss att vi inte lärt oss något av historien.”

 

Höstens val om cirka två månader borde handla om vår tids stora ödesfrågor, nämligen klimatet och miljön. Men eftersom näst intill samtliga riksdagspartier på olika sätt har lyckats trycka undan dessa frågor är det lätt att få uppfattningen att läget inte är så allvarligt som exempelvis klimatrörelsen vill göra gällande. Men att klimatfrågorna på grund av politisk strategi förpassas från dagordningen bidrar bara till att problemen förvärras.

Eftersom målkonflikterna kan antas öka i takt med att kraven på åtgärder ökar, det vill säga när människor till slut får klart för sig hur illa ute vi egentligen är, kommer belastningarna på de demokratiska institutionerna i samhället också att öka dramatiskt. I sin bok Upphettningen – demokratin i klimatkrisens tid lyfter Daniel Lindwall, Kjell Vowles och Martin Hultman just den problematiken. De menar att ”klimatkrisen och demokratins öde är sammankopplade. Om den globala upphettningen skenar kommer byggstenarna som utgör grunden för en stabil demokrati att brytas ner.”
Ett av problemen med att försöka föra en seriös klimat- och miljödebatt är den nedlåtande och förlöjligande attityd som blivit allt vanligare. I en debattartikel på DN:s kultursida den 4 juli menar Sven-Eric Liedman att den svenska politiska debatten blivit alltmer antiintellektuell.

Han tar bland annat Sverigedemokraterna och Martin Kinnunen som exempel. Kinnunen har i en artikel i samma tidning en dryg vecka tidigare närmast raljant framhållit att Sverigedemokraterna inte ställer sig bakom de svenska klimatmålen eftersom man menar att utsläppen i Sverige är marginella ur ett globalt perspektiv.

 

Men är det ett problem att Sverigedemokraterna förlöjligar den svenska klimat- och miljöpolitiken? Kanske inte, eftersom alla som är insatta vet att detta i mångt och mycket är ett retoriskt grepp för att spela ner dessa frågor med syfte att framställa dem som mindre viktiga, ja rent av betydelselösa. Problemet är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna börjar låta likadant, och att flera av de övriga partierna har tonat ner sina klimat- och miljöambitioner.

Hur konstigt det än kan låta är det inte ”inne” att visa upp en radikal klimat- och miljöpolitik inför det kommande valet; trots att det är precis vad som behövs. Och allting handlar i grund och botten om kortsiktig strategisk röstmaximering; att driva radikal klimat- och miljöpolitik är ingen kioskvältare, trots att det är bland det viktigaste vi kan ägna oss åt i dag.

 

Men hur ska vi då hantera det faktum att klimat- och miljöfrågorna trängs undan från den politiska dagordningen? Ett sätt att göra det på är att parallellt med klimat- och miljökampen verka för att stärka samhällets demokratiska institutioner. På DN debatt den 1 juli presenterar Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders sju förslag som sammantaget skulle bidra till att väsentligt stärka den svenska demokratin. Ett av de viktigaste är att införa särskilda regler i regeringsformen så att ”det demokratiska statsskicket och mänskliga rättigheter inte kan avskaffas.”

Med tanke på att väldigt lite talar för att vi kommer att klara 1,5-gradersmålet, och att vi snarare riskerar en genomsnittlig temperaturökning som är flera gånger högre, är det inte svårt att föreställa sig var vi då kommer att hamna som samhälle. Att redan nu på olika sätt stärka demokratin är därför en viktig del av den fortsatta klimat- och miljökampen.

”Människors gemensamma strävan och engagemang är demokratins livsnerv. Det är genom att sluta sig samman människor har lyckats utmana olika orättvisor under de två senaste århundradena”, skriver Lindvall, Vowles och Hultman och fortsätter: ”Men stora samhällsförändringar behöver också föregångare och individer som vågar ta ett steg fram och trotsa den dominerande samhällsordningen.”

 

Ta med dig dessa ord när det känns tung att driva på för en mer radikal klimat- och miljöpolitik, oavsett om det sker i talarstolen i en politisk församling, när du möter trollens minst sagt antiintellektuella kommentarer på nätet eller om du bestämmer dig för att delta i en fredlig aktion som bygger på civil olydnad.

Du är inte ensam. Ditt engagemang är viktigt. Vi är många som på olika sätt kämpar för samma sak.