Strömmingen måste räddas – nu

Det är vår, och i Östersjön leker strömmingen. För saltmästare Jan Söderström, som äger familjeföretaget Oskars surströmming på Tynderö i Medelpad, var detta tidigare en förväntningarnas årstid, men numera är han djupt bekymrad över strömmingens situation, och han säger: ”kanske behövs ett fiskestopp, Så lite strömming som lekte efter kusten i fjol ser jag som ett varningstecken, och antagligen är det ännu färre i år.”

När företagaren diskuterade strömmingens bestånd och storlek med Havs- och vattenmyndigheten fick han förslaget att fylla en halv burk surströmming med 25–26 strömmingar. En traditionell halvburk kräver tio till tolv ”suringar.” Saltmästaren avvisade myndighetens förslag till lösning.

 

 

Att en art fiskas ned framför ögonen på forskare, myndigheter och politiker är dessvärre inte ovanligt. Bland bestånd i Östersjön kan konstateras att det västra torskbeståndet minskat med mer än 80 procent sedan 1990-talet. Torskbeståndet längre österut har minskat med 85 procent sedan 1990-talet, och fiskestopp infördes 2019. Fångsten av lax har minskat från över 1,2 miljoner laxar 1990 till omkring 180000 laxar 2019. Ålen var en gång tämligen vanligt förekommande i Östersjön, och under 1950- och 1960-talet fångades omkring 2500 ton ål. I dag ligger fångsten på cirka 85 ton, och fisket bedrivs mot forskares rekommendationer. Abborre och gädda är också hårt drabbade, beståndet av gädda längs Östersjökusten har under 2000-talet minskat med 90 procent.

När hotet mot bestånd nu utökas till att gälla också strömmingen – eller sillen, som fisken heter söder om Kalmarsund – är problemet synnerligen allvarligt. Strömmingen utgör födobas för fisk, däggdjur och fågel. Om strömmingen utplånas kommer utrotningen att resultera i en allomfattande ekologisk katastrof. Strömmingen är också en av de viktigaste arterna ekonomiskt sett, men svenska politiker på riksnivå agerar inte i enlighet med insikten att det lokala, kustnära fisket har stor inverkan på människors vardag och regioners livsmedelsproduktion. Som exempel kan nämnas att strömmingen varit en av Sveriges viktigaste proteinkällor under hundratals år.

 

Mer än en fjärdedel av världens fiskebestånd är överfiskade. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har i ljuset av detta prognostiserat att världens samtliga fiskbestånd kan komma att kollapsa innan 2048.

De lokala marina ekosystemen är alltså livsviktiga att värna, inte minst eftersom en stor artrikedom ger havet en bättre möjlighet att överleva miljöförändringar. Vad gäller sill och strömming finns viktiga genetiska skillnader mellan olika populationer, och detta kan vara av stor betydelse för artens överlevnad när innanhavets miljö förändras framledes. Med högt fisketryck finns det risk att viktiga populationer fiskas ut.

 

Hur kunde det gå så snett? Hur kan det komma sig att strömmingen – denna ekosystems stöttepelare – hamnat i en svårartad kris? Fram till slutet av 1800-talet vandrade strömmingen genom världshaven i stim som kunde uppgå till hundratusentals eller miljoner individer. Ännu för drygt hundra år sedan ska det ha funnits sex kilometer breda och 15 kilometer långa stim. Detta slags fenomen tillhör nu det förflutna, och ”havets silver” har inte bara drastiskt minskat i antal; strömmingen har också blivit allt mindre, och fisken blir dessutom könsmogen tidigare än förr. Allt detta är klassiska tecken på svårt stressad fisk. Problemet har i huvudsak mänskligt ursprung. EU:s fiskekvoter, som bestäms av de inblandade länderna, slår fast hur mycket det får fiskas. Beslutsfattarna har till sin hjälp forskare i Internationella havsforskningsrådet, ICES. Dessa ämnar verka för hållbart fiske, och räknar ut fiskekvoter som inte ska äventyra fiskarters överlevnad – bestånd ska inte minska, utan fiskarnas biomassa ska förbli oförändrad. Förökning vägs mot fångst och annan dödlighet bland fiskar.

 

Dessa beräkningar är emellertid komplicerade och osäkra. År 2016 och 2017 menade ICES att strömmingens biomassa var mycket stor, omkring 1,3 miljoner ton år 2017, och rekommenderade rekordhöga fiskekvoter. Men när analysmetoderna utvecklades växte en annan bild fram. Beståndet av strömming hade varit betydligt mindre än man räknat med, 600000 ton år 2017, fiskekvoterna hade alltså varit alldeles för höga, och flera års överfiske hade utarmat strömmingsbeståndet. Och det kunde konstateras: När kvoterna ligger på maximal nivå är risken för överfiske betydande. Fiskekvoterna bör i stället sättas med god marginal, för den som hanterar stor osäkerhet måste agera med stor försiktighet.

Svenska kustfiskare har länge varnat för överfiske, men Sveriges fiskepolitik har i många år gått ut på att böja sig för EU:s vilja, och svenskt fiske domineras av stortrålare, vilka med hjälp av horisontella och vertikala ekolod ögonblickligen kan avsöka vattnet framför och under fartyget efter fiskstim och reglera nätets position därefter. Den industriella fiskeindustrin använder ibland nät så stora att de skulle kunna rymma en jumbojet. 2018 stod fem stortrålare ensamma för 96 procent av de svenska strömminglandningarna i södra Bottenhavet.

Dessa slags industrifartyg föredras inte bara av svenska politiker, utan också av politiker runt om i EU, och EU-subventioner gör det möjligt för fiskare av detta slag att sälja billig fisk, bland annat i form av foder som köps av laxodlingar och pälsdjursuppfödningens minkfarmar. Samtidigt bedriver de små kustfiskarna gärna miljöanpassat fiske och försöker överleva genom att förädla sin fångst och ägna sig åt småskaligt mathantverk som i mindre utsträckning är beroende av fångstvolymer.

När fångsten nu uteblir måste det konstateras att förvaltandet av svenska vatten bidragit till ett katastrofalt läge för ett flertal vattenlevande arter och de människor som är beroende av dessa för sin utkomst.

 

Vad är då lösningen? Saltmästare Jan Söderström utesluter inte fiskestopp trots att han familjeföretag är helt beroende av fiske. Andra föreslag är att landningarna av strömming halveras och att den utflyttade svenska fiskegränsen på tolv sjömil blir permanent.

Klart är att något måste göras. Strömmingen måste räddas – nu. Möjligen skulle vi kunna köpa vår fisk från fjärran hav, men hur skulle vi kunna ha mage att sluka andras fisk om vi inte kan förvalta våra egna vatten?

Ett flertal svenska familjeföretag – som Oskars surströmming – kommer kanske inte klara av strömmingkrisen, men kraftfulla och omedelbara åtgärder kan hjälpa andra att överleva: Inte minst strömmingen, och därmed människan.