Putin, Ukraina och klimatkrisen
Rysslands anfallskrig mot Ukraina har bland annat visat hur beroende världen är av fossila bränslen. Inte minst visar EU:s dubbla budskap till medborgarna i Ukraina detta. Vapen skickas till Ukraina samtidigt som olja och gas importeras från Ryssland. Betalningen bekostar Rysslands angrepp på Ukraina.
Enligt Centre for Research on Energy and Clean Air, CREA, uppgick det totala värdet av fossila energislag som exporterades från Ryssland från 24 februari till 7 maj till nästan 56 miljarder euro, 23 miljarder för olja, 32 för gas och omkring 1 miljard för köp av kol. EU stod för omkring 71 procent av denna import.
Rysslands leveranser till EU av olja och kol har minskat medan importen av naturgas har ökat med 20 procent. Sett till världen i övrigt så har leveranserna till länder utanför EU ökat med 20 procent vad gäller olja, 30 procent för kol och hela 80 procent för naturgas.
Rysslands intäkter från exporten av olja, gas och kol fortsätter alltså att ligga på en nästan ofattbar nivå som dessutom har ökat om vi ser utvecklingen globalt. Om inte annat så visar detta hur fast världens länder fortfarande är i beroendet av fossila energislag.
Inriktningen inom EU att minska beroendet av Rysslands olja, gas och kol har lett till satsningar på ökad produktion av olja och gas i till exempel USA och England. Den nuvarande infrastrukturen inom EU som tar emot och hanterar den ryska oljan och gasen måste dock anpassas. Hamnanläggningar behöver byggas för att klara import från andra länder. Det är fråga om stora och kostsamma investeringar, som dessutom kommer att ta år att färdigställa. Av ekonomiska och andra skäl syns risken stor att EU fastnar i ett längre beroende av olja och gas än vad klimatomställningen kräver.
USA har även tagit initiativ till att lätta på sanktionerna för Venezuela och Iran och på så sätt öka tillgången på olja och gas på världsmarknaden. Även afrikanska länder som Nigeria och Algeriet uppvaktas för att öka produktionen av olja. Det som framför allt ligger bakom dessa aktiviteter är prisökningarna på drivmedel på hemmaplan, vilka skapar missnöje bland medborgarna och politisk oro.
FN:s generalsekreterare António Guerras varnar för att Rysslands anfallskrig i Ukraina riskerar att försätta de globala klimatmålen utom räckhåll. Han säger: ”Om vi fortsätter med mer av detsamma, kan vi säga adjö till 1,5 grader. Även 2 grader kan bli utom räckhåll. Det skulle bli katastrofalt”.
Trots att Sverige inte har så stort beroende av import av olja och gas från Ryssland påverkas drivmedelspriserna av de internationella prisökningarna. Det har lett till att de politiska partierna bjuder över varandra med utspel om minskade drivmedelspriser. Målet att minska utsläppen från transportsektorn till 2030 med 70 procent verkar inte finnas med i beslutsunderlagen, trots att det har beslutats av Sveriges riksdag.
Nyligen kom även Världsnaturfondens, WWF:s, rapport om det utsläppsutrymme som gäller för Sverige om 1,5-gradersmålet ska klaras, alltså enligt landets åtaganden i Parisavtalet. Med nuvarande utsläppsvolym, strax under 50 miljoner ton per år, är koldioxidbudgeten på omkring 170 miljoner ton förbrukad inom 3,5 år. Det innebär att Sverige bör minska utsläppen av koldioxid med mer än 20 procent redan i år.
Klimat- och miljöminister Annika Strandhälls (S) kommentar enligt DN var: ”Jag skulle säga att det är nästan omöjligt att nå upp till 21 procent per år. Jag tror också den typen av åtgärder som det skulle kräva – om det vore möjligt – ganska allvarligt skulle undergräva legitimiteten för klimatarbetet.”
Vi står nu i Sverige inför ett val där den tillträdande regeringen under kommande mandatperiod måste vidta åtgärder och samhällsförändringar som leder till exceptionellt stora utsläppsminskningar. Lösningar på klimatkrisen behöver ligga högst upp på den politiska agendan. Vad vi ser är att klimatomställningen i stort sett inte finns med i den politiska debatten. Alla goda krafter behöver sättas till för att ändra på detta. Här behövs en rejäl skärpning från politikernas sida.
