In memoriam Paul Rimmerfors

Tidigare biträdande informationschefen för Sida, Paul Rimmerfors, Stockholm, har gått bort. Hans maka Charlotte Thege, barn, barnbarn samt släkt och vänner sörjer honom.

Paul hade tre systrar, en äldre och två yngre. Fadern, Einar Rimmerfors (1900–1980) var pastor, folkpartistisk riksdagsledamot 1953 – 1968 och sekreterare i Svenska Missionsförbundet, en djupt troende och engagerad man i samhällets många problem. Paul uppfyllde inte faderns kristna förväntningar, men han var också samhällspolitiskt aktiv under hela sitt liv. Det började med ordförandeskapet för Ungdomens Fredsförbund (UF). Per Anders Fogelström, ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (UF:s moderförening), ansåg Paul som sin kanske viktigaste vän och mentor.

I slutet av 1960-talet blev Paul Sidas biträdande chef för informationsbyrån. Han reste med olika yrkesgrupper till Sveriges samarbetsländer i tredje världen, föreläste, skrev och fotograferade, minns tidigare kollegan och vännen Sigrid Halvarsson. Enligt henne var Paul en av Sidas bästa föreläsare – engagerad, inspirerande och med förmågan att fånga åhörarnas fulla uppmärksamhet. Han spred information om världens orättvisor och utvecklingssamarbetets roll för att få bukt med orättvisorna på sitt eget personliga sätt, bekräftar kollega Klas Eriksson.

Paul var redan tidigt kritisk mot kärnkraft och kärnvapen. Under folkomröstningen om kärnkraft 1980 var Paul ”infomationsgeneral” för linje 3. I alla år var han aktiv i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Så sent som 2021 medverkade han i granskningen kring slutförvaringen av kärnavfall. När tankesmedjan Timbro skyltade för Klimatliberalerna med en förfalskning av solmärket sökte folkkampanjen råd hos den erfarne Paul.

 

Pauls insatser för människor och mänskliga rättigheter är många. Hans kamp för samvetsfången Robert Mugabe genom Amnesty (1964–1975), hans engagemang för frihetskampen i södra Afrika, för flyktingar från Chile och för romernas sak är bara en bråkdel. Han medverkade i Taikon, filmen om Katarina Taikon 2015.

 

Själv träffade jag Paul genom Folkkampanjen. Vår kontakt bestod av korta sällsynta aktivistmöten och långa telefonsamtal. En gång pratade vi om plastnedsmutsningen. Han berättade om ett projekt i Gambia där kvinnor virkade kassar av insamlat plastskräp på stranden, sönderklippt i remsor. Några dagar senare fick jag ett ovanligt tjockt brev, en liten plånbok i virkad i plast låg i.

Goda människor försvinner inte, även om de har blivit tysta.