En gemensam berättelse
En gemensam berättelse
Det har gått nu drygt 60 år sedan Harry Martinsons versepos Aniara utgavs av Bonniers. Det sammanfattade arbetarförfattarens livsobservationer som en kommentar till våldskulturens dåtida galenskap. Jorden var på väg att bli helt obeboelig sedan människans vanvård av sin livsmiljö kulminerat i kärnvapnens förstörelse av nästan allt och alla. Rymdskeppet försöker i sista stund evakuera tusentals till andra planeter, ännu oförstörda av människan. ”Då ser jag plötsligt klart hur allt förvandlats. Hur dessa människor och emigranter har börjat lära sig att vad som varit det haver varit.”
Människor måste samarbeta för att överleva. Bildandet av olika politiska partier har olika syften. Det nuvarande mindre regeringspartiet tillkom i september 1981 vid ett möte i Örebro på initiativ av en lika missnöjd som kreativ före detta riksdagsledamot. Det tycktes tydligare än sina väletablerade konkurrenter bygga på föreställningen att nya tänkesätt krävdes för att förhindra att Martinson skulle få alldeles rätt. Det valde att kalla sig Miljöpartiet i stället för det föreslagna Framtidspartiet.
Nu föreslås i motioner till 2019 års kongress att det snart 40-åriga partiet enligt tysk förebild ska byta namn till De Gröna. Kan det göra någon skillnad? Det större regeringspartiet har nu lagt beslag på Framtidspartiet som ett tillägg till Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Innebär det någon skillnad? Uppstickaren Sverigedemokraterna ser sig som socialkonservativa och ”Sverigevänner”. Hur kan det hjälpa människor att oavsett födelseplats bättre vårda vårt gemensamma jordklot och bygga en bättre framtid?
”Jag säger som det är och som det var: sin egen tomhet ingen dölja kan”, skrev sockenbarnet Harry, född 1904, utackorderad efter faderns död. Han har kommit till insikt. Vad är det för djupgående insikter som karaktäriserar Lövpaktens Stefan, Isabella, Jan och Annie? Om detta vet vi föga, däremot att de ingått ett januariavtal för att ta itu med de dagsaktuella utmaningar de och deras partiledningar finner särskilt angelägna.
”Socialdemokraterna behöver en ny berättelse”, anser sig Dagens Nyheter veta (huvudledaren 190121): ”Utan en tydlig idé om vart partiet vill och hur det tänker ta Sverige dit har det varit svårt att locka väljare”. Partiprogrammen finns, kongressbesluten är många, men det är tydligt att de partiberättelser som kan inspirera inte uppfattas av flertalet medborgare. ”Vi vet inte vad vi ska rösta på, vari består skillnaderna?”, så berättas det ibland när respektive partis ”berättelse” inte finns tillgänglig eller kan förstås.
Åke Askensten skrev förra veckan på denna plats att ”våra politikers uppgift är att göra det bättre för folk”. Han menar att den arbetsbelastning som partiledare har gör det svårt ”att hinna tänka framåt och tänka nytt”. Åke tror att ”det dagliga arbetet äter upp visionsutrymmet”. Partiledares alltför många roller ”sliter och försvagar”. Det är också min erfarenhet. I samordnande eller verkställande positioner fanns inte tid nog för att lära av andras erfarenheter, i samtal, artiklar eller böcker. Vi behöver såväl lust, förmåga och tid för att ta tillvara varandras vilja att bidra.
Vårt universum är 14 miljarder år, påstås det. Människan har varit med en mycket liten del av denna tid, så småningom delat upp sig i 200 nationalstater och samtidigt nästan lyckats förstöra livsförutsättningarna på sin gemensamma livsplats.
Harry Martinsson trodde inte på att några gudar vakade över oss. Var Aniara hamnat vet inte vi som är kvar på Jorden. Men skulle hon återkomma en dag så vore det ju trevligt om de återvändande och deras barn och barnbarn möttes av hoppingivande gemenskaper, med människor som känner sig delaktiga efter vars och ens förmåga i framtidsinriktade goda berättelser. För att något sådant ska bli möjligt krävs nog att det politiska systemet förändras så att alla har tid för uppgiften att tänka långt in i den nya tiden.
Valentin Sevéus