Coronapandemin leder till ändrade vanor

Digitala möten, skype-samtal med nära och kära, hemarbete och e-handel har ökat starkt under coronapandemin. Detta gäller inte bara i Sverige utan runt om i världen. 

Kommer detta att påverka våra beteendemönster och vårt sätt att utnyttja digitala tjänster även efter det att pandemin har klingat av? Många analytiker tror det. Det kommer då att ställa krav på en samhällsstruktur som är anpassad till att fler arbetar hemma, arbetsplatser som även fungerar som en social mötesplats och logistiksystem som gör att distributionen av varor och produkter sker på ett ekonomiskt och miljömässigt bra sätt. 

Många kommer dock fortsatt att behöva vara på sina arbetsplatser – skola, sjukvård och äldreomsorg är viktiga exempel som vi har sett under året, men även inom dagligvaruhandel och industri. Mycket talar alltså för att vårt samhälle behöver utvecklas så att det motsvarar de mobilitetsmönster som vi har sett utvecklas under coronapandemin. Samtidigt behöver transporterna fungera för alla som dagligen pendlar till sin jobb. Sett i ett nationellt perspektiv behöver digitaliseringen och de tjänster den möjliggör vara tillgänglig för alla. Så är det fortfarande inte. Bredband saknas på flera ställen på landsbygden och i dag finns ingen plan för dess utbyggnad. Det är upp till kommuner eller enskilda ideella krafter att ta initiativ för etablering av bredband där installationer saknas. Här behöver staten gå in och se till att alla får tillgång till de möjligheter digitaliseringen ger. 

Utvecklingen och omställningen av samhället måste ske på ett sätt som minskar våra utsläpp av växthusgaser till en hållbar nivå. Transportsystemet orsakar i dag ungefär en tredjedel av våra nationella utsläpp. Eftersom vägtrafiken står för den dominerande delen av dessa utsläpp måste biltrafiken minska kraftigt. Våra samhällen behöver därför i mycket högre grad anpassas för gång, cykel och kollektiva färdmedlen. Detta kräver betydande investeringar både i utbyggd och anpassad infrastruktur och satsningar på kollektivtrafik. 

Bilen kommer fortsatt att finnas kvar. Detta gäller förstås i hög grad på landsbygden. Även om vi kan förvänta oss en fortsatt effektivisering av framtidens bilar måste en omställning ske till förnybara drivmedel. Detta måste ske på kort tid. Till 2030 ska utsläppen av koldioxid från transportsektorn – inrikes flyg undantaget – nationellt ha minskat med 70 procent jämfört med utsläppen 2010. 

Sverige har hittills satsat mycket på biodrivmedel, varav merparten importerats. Det korta tidsperspektivet gör att merparten biodrivmedel, med undantag för biogas, inte är aktuella, då skogsbaserade biodrivmedel i ett tioårsperspektiv orsakar i storleksordningen lika stora utsläpp som fossila drivmedel. Övergången från fossila drivmedel måste därför i första hand ske genom att biltrafiken elektrifieras. Vätgas och biogas har därutöver sina användningsområden.

Hur går då elektrifieringen av fordonsflottan? Från en låg nivå har nu utvecklingen tagit ordentlig fart. Under coronapandemin har försäljningen av bilar minskat kraftigt. Men inte för elbilar. De har tvärtom ökat i försäljning under 2020. För vissa märken har försäljningen fördubblats jämfört med 2019. I Norge är nu 70 procent av nybilsförsäljningen elbilar. Nyligen gick Volvo Cars vd ut med budskapet att nyförsäljning av bilar med förbränningsmotor bör förbjudas. Ett tydligt budskap att företaget vill komma bort ifrån nuvarande produktion av fossildrivna bilar. 

Signaler har även kommit från EU-kommissionen att endast elbilar kommer att betraktas som hållbara från 2026. En omställning till en eldriven fordonspark får konsekvenser för infrastruktur och bilindustrin. Laddinfrastruktur behöver byggas ut i hela landet. Bilindustrin i vårt land är i dag huvudsakligen inriktad på bilar och komponenter som ska ersättas med helt ny teknik. Merparten av de företag som äger de stora företagen inom fordonsområdet är utländskt ägda, vilket skapar osäkerhet om framtida satsningar och lokaliseringar. Den utveckling och industri som byggs upp för batteritillverkning och -återvinning i Sverige är dock ett exempel på en viktig framtidssatsning. 

Sammanfattningsvis ser vi nu framför oss att våra beteenden ändras liksom mobilitetsmönstren. Samhälls- och bebyggelsestruktur behöver anpassas till att motsvara dessa förändringar. Detta samtidigt som kraven på snabbt minskade utsläpp från transportsektorn kräver styrmedel, investeringar och satsningar som leder till att klimatmålen kan nås. 

Stora utmaningar, men också möjligheter. Vi ser hur företag i transportsektorn är beredda att anta dessa utmaningar. För att möjligheterna ska bli verklighet krävs visioner och handlingskraft från regering och riksdag.