I brist på fredspolitik

Nu har vi varit överraskade ganska länge. Hur stor andel av Europas befolkning från Atlanten till Ural trodde att Ryssland skulle gå till angrepp mot Ukrainas huvudstad? Vi, som runt om i världen arbetat för att befria mänskligheten från krigens gissel, har drabbats av ett enormt bakslag. Hur kunde det bli så här illa?

Ett svar som borde diskuteras mer är att länder som Ryssland, USA, Kina och Sverige inte bedriver ett strategiskt arbete för en framtid med fred för alla. Det finns ingen ”fredspolitik”, inga fredspolitiska utredningar värt namnet bedrivs av någon nationalstat, såvitt jag kan förstå.

Militärpolitisk analysarbete finns det gott om, i Sverige kallas det försvarsberedningar. Många miljarder går till förslag från dessa, inte en krona till långsiktigt fredsfrämjande enligt förslag från statligt fredspolitiskt tankearbete. Och som Lars Lindskog konstaterar i Miljömagasinet 14 april råder det ”Kris inom fredsrörelsen”. Den svenska fredsrörelsen saknar den struktur som skulle kunna göra den effektiv. Jag har skrivit om detta i Ett kontraproduktivt relationsdrama: Kemal Görgü, Anders Romelsjö och Sveriges Fredsråd 2019–2021.

 

Som en följd av den ryska våldspolitiken har debatten om Finland, Sverige, Ukraina och Nato varit intensiv nu i ett par månader. Ukrainas president talar med stöd av olika fredsröster nu om militär alliansfrihet. Förslag finns från nordiska fredsaktivister om en fredszon längs Rysslands västgräns. Det finns viktiga tankar att hämta bland de åsikter som publiceras. De kan bidra till att formulera svar på frågan: Vad kan göras? Några fredsröster:

Jurij Sheliazhenko (ukrainsk forskare, 5 april). ”Den illegala invasionen är en del av en lång historia av fientligheter.”

Agnes Hellström (ETC 26 januari) ”Rapporteringen ökar rädslan och oron.”

Mart Marend (DN 5 april). ”Med fler alliansfria länder skulle FN:s möjligheter att verka för världsfreden vidgas. Fred får vi inte med vapen.”

Sara Gunnerud (AiP 16 mars). ”Språk har makt. Grannar kategoriseras som hot som måste förekommas”.

Vi hör alltmer om krigets vardag, om de ryska soldaterna som lurades och tvingades in i Ukraina. Vi läser om författarna och journalisterna, forskarna och IT-specialisterna som flyr Ryssland och som av presidenten i Europas största land blir kallade flugor som ska spottas ur munnen. Några frågar sig hur det gick till när utrikesministern i Moskva som rekommenderade diplomati kördes över och tillsammans med andra lojalt accepterade krigspolitiken.

Vi hör ukrainska och ryska kvinnor berätta om sorgen och lidandet som alltid följer krigen. Vi ser de tusentals barnen som måste lämna hem och pappor. Vi hör om våldtäkter, tortyr, förstörelse, plundring. Vad krävs för att Europa ska slippa uppleva detta någon mer gång?

Det finns ett stort ryskt ansvar. ”Det kan inte enbart reduceras till Putin”, skriver Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck. Ja, var och en som låter sig bli en del av ett krigsföretag kan inte undgå ansvar. Ryssland måste framöver hitta bättre alternativ än våld. Det kräver yttrande- och föreningsfrihet. Det kräver nytänkande. Det kräver att fler självständiga tänkare blir delaktiga i det statliga maktutövandet. Den nuvarande ryska modellen med alltför stark presidentmakt har visat sig leda till våld, död, lidande och förstörelse. Så borde inte Europa eller världen behöva ha det.

 

Eftersom det bedrivs militärpolitik men inte fredspolitik saknas i de flesta länder av tradition resurser för att skapa den fredskultur som kan ge oss permanent fred och våldsfri konflikthantering. I Norge pläderar Ingeborg Breines, som en gång arbetade för Unescos fredskulturprogram, för att ett fredskulturdepartement ska inrättas. I USA finns förslag från Barbara Lee i kongressen om ett fredsbyggnadsdepartement. I Finland driver Ulla Klötzer förslag om en finländsk variant av ett fredsdepartement. Bara kvinnor? Nej då, i Danmark är Hasse Schneiderman ledare för fredsministerium.dk. I Sverige talar vi kort och gott om fredsdepartement, men riksdagsmotionen från Valter Mutt med flera 2013 om inrättandet av ett sådant ledde tyvärr inte till någon utredning.

Ukrainakriget måste bli det sista i Europa. Men då krävs att Magdalena Andersson och andra statsledare lyssnar mer på människor med fantasi som Breines, Lee, Klötzer, Schneiderman och Mutt. Inga fler barn och kvinnor ska tvingats bort från sina hem, de förtjänar alla en framtid i frihet och trygghet. Att försöka tvinga in fler länder i militärallianser ger oss inte en sådan framtid. Vi måste söka vidare efter bättre alternativ, låta vår fredsfantasi få blomma.

Fler fredsröster:

Linus Hagström (AB 8 april). ”De som inte rakt av accepterar upprustning och Natomedlemskap misstänkliggörs som ’Putinkramare’ och liknande”.

Fredrik Sonck (kulturchef Hufvudstadsbladet 4 mars). ”Kanske är din stora svaghet, Vladimir Putin, att du saknar fantasi?”

Björn Wiman (kulturchef DN 3 april). ”De tyngsta argumenten mot Nato är de som mest sällan hörs. Det första är att Nato är en kärnvapenallians och kärnvapen är det absolut onda”.

Björn Wiman skriver: ”Om hälften av den energi som nu ägnas åt att förespråka att Sverige ska gå med i Nato hade lagts på att försvara sanningen och det ryska civilsamhället hade Putins invasion knappast varit möjlig”. Har Wiman rätt? Eller snarare: Under vilka förutsättningar hade han kunnat få rätt?

 

Alla faktorer som ledde till Ukrainakriget behöver noga klargöras. Det är inte bara Putin som saknar fredspolitisk fantasi, så allt ansvar kan inte läggas på en enstaka president, även om han eftersökt de alltför stora maktbefogenheter som han fått. Vilka krigsbeslut fattades av vem och varför? Den kunskapen hjälper inte de redan döda. Men vill vi se en framtid i fred för nya generationer måste vi lära bättre om dialogens, diplomatins, fredsbyggandets och det gemensamma säkerhetstänkandets möjligheter. Freds- och konfliktforskning behöver prioriteras framför mer vapenutveckling och nya krigsövningar, förslag om fredsdepartement tas på allvar.

Ytterligare fredsröster:

Karin Utas Carlsson (Miljömagasinet 8 april). ”Man verkar inte ha en bra metod att få slut på kriget, bara öka dödandet, lidandet och flyktingströmmarna. Ett nytt sätt att tänka behövs”.

Olof Buckard (Sergels torg 28 mars). ”Vi föds alla till medmänniskor. Låt oss förbli medmänniskor”.

Birger Schlaug (24 januari). ”Det är illa som det är. Vi behöver ingen hysterisk krigsretorik som slår ut allt vad hjärnkapacitet heter”.

Olena Yurchenko (ukrainsk journalist, 27 januari.) ”Vi har inte valt kriget men måste ändå leva med det”.

 

Det bör åter sägas: Krig drabbar även de helt oskyldiga, de har inte valt våldets väg. Barn, kvinnor, äldre och fattiga är förlorare i alla krig, liksom enskilda soldater och deras familjer. Varför har vi system som möjliggör för politiska ledare att skada de helt oskyldiga?

Vi kan och bör alltså identifiera de fredliga alternativen. Det kräver, som Utas Carlsson framhåller, att vi tänker nytt, satsar mer på konstruktiv debatt, forskning och fredspolitik. Finland och Sverige kan bilda fredsallianser i stället för att välja militärtraditionens osäkra väg. Friheten att prioritera fredens tänkande kan omöjliggöras eller försvåras i en militärallians. När den bygger på vapen som kan utplåna allt blir riskerna oändliga, såsom Wiman varnar.

Erfarenhetsutbyte, eftertanke och gemensamma dialog- och forskningsprojekt i medmänsklighetens tjänst över alla gränser är nu och i framtiden ett mer verkningsfullt humanistiskt verktyg än ytterligare militär upprustning. Det menar nog vid närmare eftertanke de flesta i Ukraina, Ryssland, Finland och Sverige och annorstädes. Människors fredsvilja är vår största resurs.