Emöke minns 1956

Året var 1989 då jag och fotografen Gunnar Lundquist var två av 100000 personer som stod utanför Parlamentet i Budapest. Vi fick vara med om en historisk händelse. Den röda stjärnan togs ner från Parlamentet. Ungern skrev historia än en gång: befriade från ryssen.

Gunnar försvann, men efter en timme hittade jag honom. Han stod med kameran på en ställning, han darrade och tårarna rann från hans ögon. Vi fick vara med om en gripande historia. Gunnar var inte den enda som grät denna dag.

Bilderna blev sedan en del i ett studiematerial hos Studieförbundet Vuxenskolan, som studerades i cirklar runt om i hela Sverige. Författare var Carl Uno Sjöblom, som också var med på resan.

Nu ska den här artikeln inte handla så mycket mer om 1989, men desto mer om vad som hände 1956, ett år som också fick plats i studiematerialet.
Vi tar Emöke Heim på pulsen om 1956. Hon minns och vill gärna berätta om detta, som blev ett minne för livet. Hela 200000 ungrare flydde från landet. Ungefär 8000 flydde till Sverige. Emöke var en av dem.

 

Varför blev det ett uppror i Ungern 1956, den så kallade Ungernrevolten? Berätta om Stalins Ungern.

– Efter andra världskrigets uppdelning har Ungern hamnat i Sovjets intressesfär, som Ukraina i dag. Med Sovjets stöd har man bildat ett enpartisystem, ”De Ungerska arbetarnas Parti”. De invalda politikerna, med Rákosi Mátyás, åstadkom en viss stabilisering i början med ekonomin och en jordreform.

Samtidigt kom MPD (ungersk reformpolitik), där politikers agerande blev mer och mer antidemokratiskt, som blev Stalins ”lakejer”. Systemet i Ungern liknade mer och mer det man såg i Sovjet: Angiveri, straff och förföljels. Den som inte är med oss är emot oss. All utveckling anpassades till Sovjets behov: exempelvis i min hemstad Dunaújváros (som byggdes 1951–1961 som Sztálinváros till Stalins) där man byggde ett gigantiskt järn- och stålverk som blev beroende av Sovjets råmaterial.

Ungern var ett jordbruksland. Utan råmaterial till en utvecklad stålindustri blev vi beroende av Sovjetunion.

De kommande åren 1950–53 spridde Rákosi (ungersk ledare) misstänksamhet och rädsla med arresteringar, avrättningar och angiverisystem. 380000 fängslades eller avrättades. Ungefär två miljoner var förföljda. Jordbruksprodukter skickades till Sovjet. Hungern spred sig i Ungern.

1953 dör Stalin och Chrusjtjov tog över med viss lättnad ekonomiskt och politiskt och viss ”demokratisering” (de släppte lite på tömmarna) samtidigt som kalla kriget tornade upp i världen.

Dåvarande ungerska ledare uppkallades till Sovjet. Där bestämdes utnämningar för ungerska partiledare med uppmaningen att ”de ska rätta till felaktigheter i Ungern.” Här väljs Nagy Imre in, som hade en mycket genomtänkt och lovande förslag: ekonomisk politik. Han ville höja nivån för arbetarklassen.

Det blev politiska skiljaktigheter mellan Stalins följare och reformatörer som Nagy Imre. 14 april 1956 lade sig Sovjet i igen och tog bort Imre Nagy från hans post.

Nu hände återigen mycket i Sovjet och Ungern. Motståndare till Nagy Imre, ”sovjetföljarna”, fick mer och mer utrymme att ta bort Nagy Imre från sin position. Han ”gömde sig”.

Sommaren 1956 protesterade polska arbetare mot beroendet av Sovjet; de slogs ner. Tjeckoslovakien mobiliserade. Det blev en enorm demonstration med vapen och reaktion mot kommunistpartiet i Budapest. Studenter och arbetare deltog.

Den 23 oktober 1956 hände saker. Folket ville ha Nagy Imre tillbaka. Han tog uppgiften med förbehåll att man lade ner vapnen.

Den 24 oktober angrep Sovjet Ungern. Det utbröt strid mellan Sovjet och ungrarna. Den så kallade “56-Revolutionen” tog plats.

Ungern var totalt underlägset. Nagy Imre försökte hitta en utväg, en kompromiss mellan förrädare och folket. Det såg ut att kunna lösas, men den 4 november klockan 17.20 år 1956 kom ryssarna med sina stridsvagnar och slog ner revolten.

Trots Sovjets löfte att skona Nagy Imre blev han angripen och anklagad för förräderi och mördad i sin cell 1957.

 

Chrusjtjov och Ungern. Berätta!

– Under åren närmast efter Nikita Chrusjtjovs påtvingade avgång blev mycket sagt och skrivet om honom utanför Sovjets gränser. Däremot har knappast någonting publicerats om honom i hans eget land. Ändå minns man honom här – liksom annorstädes – vilket är naturligt, eftersom han utan tvekan var en av de mest framträdande politiska personligheterna under vårt århundrade. Och en av de mest motsägelsefulla.

En biografi över Chrusjtjov försvaras redan av hans elva år som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti och av att han först faktiskt och senare även formellt ledde Sovjets regering, vilket gav honom en nästan obegränsad makt i den ena av världens båda supermakter. Därmed kunde han också fatta beslut som direkt eller indirekt påverkade hela mänsklighetens öde. Hans personlighet och liv förtjänar att beskrivas och analyseras även därför att han var en utomordentlig politiker och statsman, vars stormande handlingskraft satte djupa spår såväl i Sovjetunionens historia som i hela den kommunistiska rörelsen.

Den 31 oktober samlade Chrusjtjov Politbyrån för ett nytt möte. Chrusjtjov sa: ”Vi måste göra en omvärdering. Våra trupper kan inte dras tillbaka från Ungern eller Budapest. Vi måste ta initiativet till att återställa ordningen i Ungern. Om vi lämnar Ungern så kommer det att upplevas som en stor framgång för amerikanerna, engelsmännen och fransmännen – imperialisterna. De kommer att uppfatta det som en svaghet hos oss och kommer att gå på offensiven.”

Chrusjtjov sa senare att han ångrade beslutet från den 30 oktober nästan direkt efter att det hade fattats. De ryska ledarna kunde inte komma till något beslut om vem som skulle leda Ungern efter invasionen utan bestämde bara att det antingen skulle bli Ferenc Münnich eller János Kádár (som fick positionen). Nato uppfattade att Sovjetarmén befann sig olagligt i Ungern.

Även inom andra länder inom östblocket ledde den sovjetiska interventionen till desillusionering och protester som slagits ner, men samtidigt skapades en ny generation av dissidenter. Kádárs taktik att uppnå stabilitet i Ungern var att erbjuda en postpolitisk modell av kommunismen med viss lokal liberalisering; i gengäld krävde han icke-ifrågasatt acceptans för partiets maktmonopol.

 

Hur minns man som barn detta?

– Vi kände av vuxnas oro och spänning. En pojke blev skjuten. Men vi lekte på gatan och gick i skolan. Såg stridsvagnar på gatorna som drog genom byarna. Minns att några barn trots förbud sökte kontakt med ryska soldater och fick godis. Barn är barn. Samhället levde i en sorts acceptans. Alla hade jobb med rimlig lön. Ingen sov på gatan. Ingen dog av hunger i Ungern.

Det fanns gratis sjukvård av världskvalitet (fast några kända läkare lämnade Ungern – de fick resa eftersom de ansågs pålitliga, sedan kom de inte tillbaka). En sorts omhändertagande av människor, kalla det för jämlikhet och kontroll. Ingen hade mer än ett hus (kanske vid Balatonsjön), eventuellt lägenhet.

Knark fanns inte på kartan, men alkohol – ja.

Vi hade inga av västvärldens bekvämligheter eller varor. Parallellt med befintlig stabilisering så fanns en osynlig förföljelse, försök till angiveri och straff, så klart. Jag blev uppsökt (jag var internatledare för barn i kollegiet) av en inrikes angivare för att berätta hur ungdomar som bildade en cykelgrupp betedde sig i min grupp (jag samlade ungdomar och vi hade härliga cykelutflykter i omgivningen).

Jag kallar det för spioneri – angiveri som inte existerade i min värld – men man kände ett visst obehag.

Jag skulle kunna berätta i timmar om de här frågorna: förföljelse, trakasserier av mamma och orsaken till varför jag lämnade Ungern igen 1977, nu ensam.

 

FN och Dag Hammarskjöld var passiva under konflikten. Varför?

– Jag minns som barn att man pratade om situationen och dess konsekvenser för Ungern som inte fick stöd.

Storbritanniens utrikesminister Anthony Eden lanserade då den relativt okände Dag Hammarskjöld, som både amerikaner och ryssar godkände. Hammarskjöld överraskade dock stormakterna genom att visa sig vara allt annat än färglös. Under Hammarskjölds ledning fick FN en auktoritet som organisationen senare aldrig återfått.

När Egyptens president Nasser överraskande nationaliserade Suezkanalen 1956 försökte Storbritannien, Frankrike och Israel i en samordnad militär operation ta kontrollen över kanalen. Försöket misslyckades sedan Sovjetunionen och USA genom påtryckningar via FN satte stopp för operationen. På Kanadas förslag bildade Hammarskjöld den militära styrkan UNEF (United Nations Emergency Force, Förenta nationernas nödstyrka). Aktionen blev en stor framgång för FN och Hammarskjöld.

Sämre gick det i den samtidigt pågående Ungernrevolten. Där uppstod ett dödläge sedan Sovjetunionen blockerat en resolution som hade kunnat tvinga stormakten ut ur Ungern. Hammarskjöld och FN-observatörer blev inte heller insläppta i landet, och FN kunde bara från åskådarplats bevittna hur Sovjetunionen kväste revolten med våld. Ungrarna var oerhört besvikna och övergivna.

Hur vill du beskriva situationen som flykting?

– Jag har redan beskrivit hur utsatt situationen var vid flykten 1956. Vi fick hjälp av Göran Gussing som var flyktingkoordinator och tänkte att det bästa vore om mamma skulle åka till Sverige med två barn. Det kändes som att vi kom till paradiset. Vi blev placerade hos en av de rikaste familjerna, ingenjör Kullenberg med fem barn. Som att hamna i Underlandet. Där fanns allt – betjänt, mat, cyklar. Privatbil till skolan. Min kusin och jag gick bärsärkagång i källarens enorma klädsorti (alla i familjen hade egna kläder).

Det var jultid. Snart flyttades vi till egen lägenhet och mamma fick jobb som undersköterska. Allting normaliserades.

Vi gick i skola och fick vänner. Mamma var i bra balans, men det förändrades när hon lämnade Sverige efter två år. Mamma berättade att hon ångrade sitt beslut på färjan, men då fanns det ingen återvändo.

Det som följde oss efter hemkomsten går inte att beskriva kort. Amnestin vi hade blivit lovade förvandlades till ständiga trakasserier, utsatthet, förföljelse, straff (inget jobb för mamma under ett år, sedan potatisskalning på hotell).

Under många år mindes jag stadens ljus från Göteborg i Sverige.

Myndigheter placerade mig och kusinen i samma klass som innan vi lämnade Ungern. Som följde mig hela livet.

Jag blev sedan lärare och fick beröm och lönehöjning av rektorn för mitt arbete. Längre fram, 1975, fick jag veta (genom en partimedlem, min mosters gamla klasskamrat) att partiet skulle komma att hindra alla mina framtidsplaner. Partiet fick en anonym anmälan av en hög militär vars dotter, outbildad, fick lämna internatplatsen (lärare) till min mamma. Då mognade mitt beslut fram om att jag skulle lämna Ungern en andra gång.

Min andra flykt började 1976.Jag anlände till Sverige 1977.

 

Hur kom du till Sverige?

– Jag åkte till dåvarande Jugoslaven med min vän. Hon viste om min plan. Jag skulle stanna kvar i Österrike och hon åkte tillbaka. Jag fick hjälp av Nils Göran Gussings dotter i Wien och en svensk person.

Att komma till Sverige efter så många år var inte lätt, utan språk och helt ensam. Jag flög in till Sverige och beundrade landet uppifrån med sina enormt många små vattentäkter: Sjöar.

 

Vad minns du från din flykt?

– Har förföljts av ungersk inrikespolis som märktes (tydligt) vid flera tillfällen i Wien. Var rädd vid helgdagar att gå ut på tomma gator och att bli tillfångatagen, sättas i bil och tvångsförflyttas tillbaka. Har bott i Neu Schjwainstein ett halvt år i ett läger. En av de vackraste bergsmiljöerna. Jag kunde rätt så mycket tyska så jag kunde tolka åt andra flyktingar. Jag fördrev tiden med att läsa engelska och ta långa promenader. Sedan flög jag till Sverige i december 1977.

På vilket sätt har du påverkats efter Ungernrevolten?

– Som barn och långt från Budapest har man hört det mesta. Vad jag minns att stridsvagnar gick förbi i byn där mamma jobbade och vi fick inte springa ner till soldaterna som körde förbi.

Ett barn blev skjuten i huvudet.

I känslorna fanns en sorts obehag som är svårt att ta in och sätta ord på. Vuxna pratade. Jag fick veta först långt senare vad som hände i Budapest.

 

Du har arbetat som folkhögskollärare. På vilket sätt kan folkbildningen vara en resurs för att bedriva folkupplysning om det som hände?

– Allmänt tror jag att man blir mindre intolerant och kan se sakers komplexitet lite mer på avstånd. Man dömer inte lika snabbt och söker djupare i det som händer och varför.

Det handlar om att lyfta upp saker ur sitt sammanhang för att kunna betrakta dem utifrån flera synvinklar. Att man blir mer tolerant och sökande.

Jag har ett intressant minne från min tid hos Bona folkhögskola: Jag visade upp Ungerns lekar och danser. Jag minns det som om det var i går. Jag blev anklagad av en journalistelev för att ge en positiv bild av Ungern. Jag fick en tankeställare – hur snabbt och lätt det fördöms som man egentligen bara har hört en sida av.

Ser du likheter med det som händer i Ukraina?

– Ja, i båda fallen om man förenklar och utgår ifrån en maktmänniska och medföljare som berättigar sig och sitt handlande – och motparten som angrips och trycks ner.

Utgången eller syftet är förintelse och maktövertagande i båda fallen.

I båda fallen med våld och förtryck (i Ukraina förintelse) finns ingen förhandlingsmöjlighet.

Ukraina ville bli självständigt och kämpar för ett demokratiskt system, vilket också Ungern ville. Båda har odemokratiska system mot sig som har enorm makt – Sovjet och Ryssland.

Båda länderna hade eller har ett tydligt mål för oberoende.

Avvikelse: Ungern deltog själv med angivare som sålde och förrådde sitt land.

Det kan ses som en skillnad att Ukraina var mer utsatt med sin historia (tidigare hörde till Ryssland).

Slaget skedde mest kring Budapest och gränsen, medan befolkningen i Ukraina angrips, förintas och förstörs utan hänsyn, vilket är oförlåtligt.

Det som också kan ses som en skillnad är att Ukraina får mycket stor uppmärksamhet och stöd, vilket Ungern aldrig fick.

 

Vad kan vi dra för slutsatser av det?

– Vilken bra fråga.

Tror du att människan ändrar sig? Tveksamt. Det är det som är så förunderligt med människan. Finns den mest fantastiska och den som inte har fått eller tappat allt som för mig är en ”människa”.

Befolkningen växer i världen. Allt flera ska positionera sig för att få del av kakan. Vissa för att överleva, några för att behålla eller att få makten.

Klimatfrågan är en överlevnadsfråga. Människan använder ordet ”klimatvänligt”, men det finns inget klimatvänligt, bara klimatanpassat i bästa fall.

Det finns fantastiska människor i världen, men det är nästan aldrig de som har, eller vill ha, makten.

Arternas utrotning är för mig livets utrotning. Förstå mig rätt. I naturen finns kraft: Evolution som behåller balansen. Vissa dör – vissa överlever. För människan fanns den kraften tidigare som ett urvalssystem. I dag har människan själv tagit på sig den rollen, och det finns ingen ”naturkraft” som balanserar hennes beteende.

Det finns fantastiska naturfilmer, i första hand om högutvecklade apor, där man kan se hur gruppen agerar för artens överlevnad: Gruppen stöter ut våldsamma, oberäkneliga skadliga (före detta ledarhanar) som riskerar gruppens överlevnad.

Människan måste bli av med sitt habegär. Skapa system som hjälper oss att tidigt agera och hindra individer som är farliga för mänskligheten och allt liv på jorden. Våga prata om det.

 

Hur ska vi få fred på jorden?

– Vi måste höra att sista tiden pratade man bara om ”förhållningsätt för oss människor i mellan” i massmedia. Det handlade bara om upprustning. Det är inte många som lägger märke till det. Inget om hur vi ska främja freden, samarbete, bemötande och hänsynstagande. Fredsförhandlingar där det behövs.

Sista åren har förhandlingar och förberedelse handlat enbart om vapenutrustning Nato-medlemskap, men inte om fredssamtal. Mycket lite kontakt med icke uppröstade länder. Vi måste inse människans, naturens begränsningar: Samtala.

 

Vem ger du Dagens ros?

– Till alla som förstår livets värde och kämpar för det till exempel med musik, litteratur, möten, som samtalar och kämpar med andra utifrån sina möjligheter: Till er – till mig.

Jag träffade många ungdomar på en jorden runt-resa 1996 som utstrålade livskraft och hade öppna ögon.

Till sist: Dina frågor, Hans, gav mig livskraft. Intressant att minnas och tänka. Som sagt människan är förunderlig. Det gäller att vara naturlig.