Överlever Putin detta?
(Foto: Hannah Sva)
Det är svårt att finna ord inför det som nu pågår i vårt nästan-grannland Ukraina. Så surrealistiskt att man vill nypa sig i armen för att vakna upp ur denna mardröm. Att ett stort europeiskt land plötsligt och oprovocerat överfalls av en maktberusad diktator med uppenbart svag verklighetsförankring för tanken till svartvita journalfilmer från andra världskrigets dagar. Men kanske har ormen denna gång svalt ett alltför stort byte och kommer att kvävas av sin egen glupskhet. Putin hade av allt att döma räknat med ett kort blixtkrig och att en marionettregering snabbt skulle installeras i Kiev, att invasionsstyrkorna redan börjar få slut på bränsle och mat tyder onekligen på det.
Det är givetvis inte svårt att teckna undergångsscenarier där kriget leder till total förödelse av stora delar av Ukraina, och att en världsbrand med kärnvapen till slut tänds och leder oss alla mot den slutgiltiga apokalypsen.
Det är dock inte ödesbestämt att allt med nödvändighet nu rullar mot den definitiva katastrofen. När allt kommer omkring är det en sak att invadera ett land och något helt annat att hålla det ockuperat över tid, och här talar vi om ett land med 44 miljoner invånare och till ytan större än Frankrike.
Ryssland må te sig stort och mäktigt, men är ekonomiskt närmast en dvärg, med en BNP inte stort mer än dubbla Sveriges. Och det är ohyggligt dyrt att föra storskaliga krig, och till sammanhanget hör att 2/3 av Rysslands valutareserv på 600 miljarder dollar finns i utländska banker och har gjorts oåtkomlig för Putinregimen.
Att gata för gata inta en befäst flermiljonstad som Kiev är oerhört tids- och förlustkrävande, och givet den uppenbart låga stridsmoralen hos stora delar av invasionsstyrkorna så är det tveksamt om det över huvud taget låter sig göras. I så fall förefaller belägring vara ett sannolikare alternativ, låt vara att också detta är tidskrävande. Återstår värstascenariot att ryskt artilleri och flyg lägger Kiev – och andra städer – i grus och aska, såsom skedde i Aleppo och Groznyj.
Frågan är dock om ens Putin vågar gå så långt mot ett broderfolk, ja ett folk han själv påstår egentligen inte går att skilja från ryssarna. Varannan ukrainsk familj har släkt i Ryssland, så att rulla i gång ett fullskaligt folkmord i Ukraina kommer inga statskontrollerade medier i världen att kunna dölja för den ryska hemmaopinionen.
Ännu så länge påstås runt 70 procent av ryssarna stödja invasionen, av regimen insåld som en begränsad operation för att undanröja fascister som förföljer rysktalande ukrainare. Men opinionsundersökningar i en diktatur är notoriskt osäkra, givet risken för konsekvenser för den som svarar ”fel”. Och rimligen kommer den här ”specialoperationen” inte att öka i popularitet när allt fler ryska värnpliktiga kommer hem i liksäckar.
Kina har nu en central roll. Landet har utvecklat allt närmare relationer med Ryssland, men alltjämt är handeln med väst ojämförligt mycket större, och Pekings sidenvägsprojekt är svårförenligt med storkrig och nya järnridåer. Emmanuel Macron och Olaf Scholz höll nyligen en digital trilog med Xi Jinping. Putin kanske kan strunta i de båda förstnämnda men kan knappast nonchalera sin nya ”bästis” Xi, som Ryssland genom västs sanktioner blivit helt beroende av.
1917 avsattes tsaren, men olyckligtvis behölls tsarismen, låt vara att Rysslands autokrater fortsättningsvis kom att kallas ”generalsekreterare” och, sedermera, ”president”. Helt ensam där uppe på toppen är dock knappast självhärskaren. Ibland talas det om ”den kollektive Putin” som ett uttryck för att det bakom frontfiguren finns en inre krets av oligarker och hårdföra män från säkerhetstjänsten FSB. Väsentligen handlar det om en kleptokrati utan annan ideologi än att berika sig själva.
Om nu Putins vettlösa angreppskrig blir ett dyrköpt fiasko som åsamkar Ryssland smärtsamma sanktioner och fryser oligarkernas tillgångar utomlands så kommer förmodligen något att hända. Kanske rentav något i stil med vad som hände när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 och körde fast där, med stigande förlustsiffror och sanktioner som följd. Till slut insåg den styrande politbyrån att något drastiskt måste göras och utsåg reformatorn Gorbatjov till landets nya ledare, som med sin perestrojka (ombyggnad) och glasnost (öppenhet) startade en utveckling som bara fyra år senare ledde till murens fall.
Det är mörkast före gryningen och något säger mig att Rysslands president ganska snart kommer att heta något annat än Vladimir Putin.
