Tillit är ett kraftfullt verktyg mot krig
”Hur ska då sådana våldstragedier som i Syrien, Jemen, Kongo-Kinshasa, Irak, Sydsudan,
Libyen och
östra Ukraina kunna undvikas framöver?”
Foto: Mahmoud Bali / Voice of America
Tillit är ett kraftfullt verktyg mot krig
Valentin Sevéus
I den regeringsförklaring som statsminister Löfven avgav måndag den 21 januari 2019 i riksdagen konstateras att ”konflikterna i Syrien och Jemen utgör allvarliga säkerhetshot med katastrofala humanitära konsekvenser”.
Hur kommer det sig då att sådana katastrofer fortfarande drabbar miljoner människor – mer än etthundra år efter slutet av det förödande världskrig som borde lett fram till effektiva åtgärder för att förhindra fler krig? Borde inte så många år ge tillräckligt med tid för att utveckla de åtgärdsprogram som behövs för att säkerställa människors rätt till fred i alla länder?
Finns det i Stockholm ett fredsdepartement som dagligen söker bidra till internationella, välfinansierade och omfattande och effektiva sådana åtgärdsprogram? Svaret på den frågan är som alla vet: tyvärr inte. Stefan Löfven tog inte heller denna gång tillvara möjligheten att utse en särskild fredsminister.
Hur ska då sådana våldstragedier som i Syrien, Jemen, Kongo-Kinshasa, Irak, Sydsudan, Libyen och östra Ukraina kunna undvikas framöver? Regeringens svar blir: ”Fred och demokrati ska främjas genom arbete för icke-spridning av kärnvapen, för avspänning och nedrustning, för medling och dialog.” Ungefär så har socialdemokratiska regeringar sagt länge och det har visat sig vara otillräckligt.
Sedan följer en intressant och välkommen formulering:
”Tillit mellan folk och länder är ett kraftfullt verktyg mot krig och konflikter.”
Det är ett konstaterande som manar till en satsning på fredspolitik som bidrar till sådan fredsfrämjande tillit och som på lång sikt kan bidra till framväxten av fredskultur som global norm.
Orden ”fredspolitik” och ”fredskultur” nämns dock tyvärr inte i regeringsförklaringen. För att få se dessa ord i framtida regeringsdeklarationer torde det krävas att vi får ett fredsdepartement i regeringens kansli.
Det kan noteras att Amanda Lind, den nya kultur- och demokratiministern, år 2016 stod bakom en kongressmotion om inrättande av ett fredsdepartement. Den nye ministern Hans Dahlgren är från sin tid som medarbetare till Olof Palme och Sten Andersson väl förtrogen med begreppet ”gemensam säkerhet”. En sådan ordning för internationell trygghet kan effektivast skapas genom att regeringar, parlament, politiska partier och fredsorganisationer i olika länder tar till sig freds- och konfliktforskningens hittillsvarande analys och slutsatser och gör ”fredspolitik” och ”fredskultur” till ledord i sin löpande verksamhet.
Anders Ygeman, nu åter minister, mottog häromveckan ett exemplar av boken Var är fredsministrarna?. Margot Wallström har stor erfarenhet av olika fredsperspektiv. Kunskap för fred saknas ingalunda i den nya regeringskretsen.
Det är nog tiden för att studera särskilt komplexa frågor som är den svåraste utmaningen. Det behövs stort utrymme för analys och eftertanke om vilka politiska prioriteringar och resursfördelningsbeslut som kan leda till en framtid i fred för alla i våra olika världsdelar. Den utmaningen är onekligen tillräckligt stor och viktig för att en särskild minister med resursrikt departement ska få ägna all sin tid åt just den.
Mer fokus på dialog och tillitsfrämjande och bättre kontakter mellan fredsforskare och politikutvecklare borde kunna medverka till en stärkt fredspolisk vilja ”för fredskultur och fredsdepartement”. Just så benämns den kongressmotion med 15 olika textavsnitt som väckts av Micke Seid till det mindre regeringspartiets nästa kongress 3-5 maj 2019 i Örebro.