Demokratins skörhet i våldets tid
Hoten mot demokratin från illiberala regimer ökar, både genom förtryck inom länder och en aggressiv utrikespolitik, som den Ryssland nu uppvisar. Repressiva ledare stöttar varandra och berikar sig själva i transaktioner som också innefattar västliga aktörer. Samarbetet underminerar demokrati världen över och utmanar vår tids regelbaserade världsordning med en ny ”våldsordning”.
Långt innan Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ökade hot mot demokrati världen över från auktoritära ledare och partier. Detta har inskränkt rättsstaten, oberoende domstolar, fri press, fria allmänna val och kränkt människors – särskilt kvinnors och minoriteters – värde och rättigheter.
Reportrar Utan Gränser konstaterade i sin årsrapport 2021 att endast 12 länder hade en gynnsam miljö för journalistik. Mottagarna av Nobels fredspris 2021, Maria Ressa och Dmitrij Muratov, vittnar om mord på och övergrepp mot journalister som avslöjar maktmissbruk, korruption och egenintressen inom politik och delar av näringslivet. Det senare gäller inte minst vid exploatering av naturresurser och mord på miljörättsaktivister. Det mörknar, med paralleller till 1930-talet, när dåtidens ofta svaga demokratier ersattes av auktoritära, ibland fascistiska krafter. Deras agendor inriktades ofta mindre på folkets välstånd än på som nu ryskt imperiebyggande och att återställa ”oförrätter” mot nationer efter frederna i Versailles och Trianon.
Nu hotas med våld den mer demokratiska eran efter andra världskriget, som särskilt gynnat oss i väst, som både kunnat åtnjuta grundläggande friheter och ökat materiellt välstånd.
I Ryssland styr sedan decennier den maktfullkomlige Putin och demokratin har satts på undantag av en maktapparat som inte tolererar politisk opposition. Motståndare som Boris Nemtsov mördas liksom undersökande journalister som Anna Politkovskaja. Nikolaj Navalny kastas i fängelse, organisationer som Memorial och andra som arbetar för mänskliga rättigheter stängs ner och brännmärks som utländska agenter. Västvärldens demokrati föraktas som försvagat av pluralism och genusteorier av gamla KGB-agenter som bara tror på våldets makt.
Politiska val blir spel för gallerierna och makt används för att berika ledarna och deras närmaste krets av oligarker, vilket bland andra Navalny avslöjat i sin film om Putins palats vid Svarta havet. Kritiken mot Putin har också alltför länge varit dämpad från västs sida på grund av Europas stora beroende av rysk gas. Först nu, när Ryssland invaderat Ukraina mobiliseras motståndet mot Putins aggressivitet.
Autokrater är problem, både för att de förtrycker sina egna befolkningar och hotar och invaderar sina grannar när de kan. Anne Applebaum belyser i en artikel i The Atlantic hur autokrater som Putin, Xi, Modi, Sisi och Erdogan backar upp varandras aggressiva våldsbaserade maktanvändning, både ekonomiskt och politiskt, i ett gemensamt förakt för de demokratiska principer som hotar deras makt och pekuniära egenintressen.
Detta illustrerades dramatiskt vid 2022 års olympiska spel när Rysslands krav på Nato backades upp av Kinas Xi, och Putin stödde Kinas anspråk på Taiwan. Det kan också komma att bli tydligt under fotbolls-vm i Qatar senare i år.
De manliga autokraterna underminerar också den regelbaserade världsordning som sedan FN:s tillkomst – i alla fall hjälpligt – försökt motverka godtycke, den starkes rätt och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ryssland har till exempel samverkat inom FN med reaktionära stater i Mellanöstern för att begränsa kvinnors rättigheter till förmån för upprätthållandet av så kallade ”traditionella värden”. Det ligger helt i linje med autokraternas patriarkala grundsyn där abort motverkas eftersom det begränsar antalet barn som behövs till försvar av ”fosterlandet”.
Dessutom är undermineringen av globalt samarbete också särskilt oroande på nedrustningsområdet, där många förhandlingar och förtroendeskapande dialoger gått i stå.
I USA har stödet för demokrati malts ner under decennier, i ett land präglat av allt skarpare inre motsättningar och anti-demokratiska krafter. Dessvärre har inte den förr så hyllade amerikanska konstitutionen kunnat sätta stopp för utvecklingen. Kongressvalen i november och presidentvalet 2024 blir avgörande, både för demokratin i USA, världen i stort och för Nato.
Just nu verkar det som om EU trots allt är det bästa vi har, när autokrater världen över skadeskjuter både demokratier och regelbaserad världsordning. Kanske kan vi inte längre hoppas på att maximera Demokratin med stort D, utan får nöja oss med att minimera skadorna? I en värld där återfall till för-demokratisk utveckling och geopolitikens återkomst hotar, med patriarker som agerar utifrån Machiavellis furste-principer, där makt tillfaller den mest skamlöse och brutale. Förlorarna är många och borde kunna mobilisera sig: människor utan egendom, utsatta kvinnor och män, hbtqi-personer som fortfarande hoppas och tror att demokratin kan säkra allas lika värde och rättigheter.
