Den omöjliga flykten

Många som blivit drabbade med svåra symtom av den nya tekniken har fått flytta, eller snarare fly, från sina hem, inte bara en utan flera gånger. En bostad som verkar bra en tid kan senare bli omöjlig att stanna i. Den elektromagnetiska belastningen på en plats är sällan konstant utan varierar, men den totala belastningen ökar sannolikt överallt. Vi använder ju mer och mer trådlösa nätverk, trådlöst bredband, elektronik i hem, fordon och butiker. Till slut finns ingen vila.

Här är några röster från de ”flyktingar” som jag intervjuat under åren.

Björn: ”När våra grannar kommer ut till sin stuga med sina mobiler måste vi kasta oss härifrån direkt. ’Om ni inte tål våra mobiler så kan ni väl sticka härifrån när vi kommer’, sa de. ’Ja, men då kan ni väl ringa och förvarna oss så vi vet när ni kommer’, sa vi. Nej, det ville de inte. Så vi måste alltid vara beredda på att ge oss iväg. Och vi vet aldrig hur länge vi måste vara borta”.

Och i morgon?

Mia: ”Man får aldrig vila, för man vet inte hur det ser ut i morgon. Kan man bo kvar? Här är ju sämre nu än när jag kom hit. Ska man ha tillgänglighet till sitt eget hem? En del politiker pratar om tillgänglighet till sjukhus och så vidare. Men boendet är ju viktigare. Vi är icke-människor. Vi finns inte, vi ska inte finnas.

Vi är jagade av strålningen, det är så det känns. Man känner sig jagad. Hela tiden.”

’Provbo’ är ett ord som jag aldrig hade hört innan jag lärde känna dessa människor. Den som är elflykting måste ofta bo på prov en tid för att känna om en plats är dräglig att vistas på. Detta eftersom belastningen varierar så mycket. Det som känns relativt hyggligt första dagen kan vara outhärdligt efter en vecka. Alltså måste man provbo – vi skapar ju de ord vi behöver.

Vi andra tittar på en bostad, bestämmer oss och flyttar in. Att bo på prov är sällan aktuellt innan du köper ett hus eller byter lägenhet, och mäklaren skulle nog bli förvånad om du bad att få göra det. Nästan alla jag intervjuat har provbott på flera olika ställen. Men ibland är det inte möjligt. Man måste chansa. Bara för att upptäcka att det inte gick att bo här – heller.

Kenneth: ”Jag måste provbo för att veta om jag kan hyra eller köpa ett ställe. Nu har jag flyttat runt ungefär 25–30 gånger. Jag har legat i bil och i tält. Och en husvagn har jag. Nu har jag flyttat så många gånger … Till slut blir man så mentalt trött av att bara ta i sina saker. Nu tar jag bara ryggsäcken och gitarren.

På en arbetsplats kan du ju inte komma och säga: ’Kan ni byta ut lysrören, jag mår inte bra av dem?’ Då byter de nog ut dig i stället … ”

Kenneth fortsätter att berätta om sina erfarenheter. ”Det är ett hårt liv. Man kan inte räkna med att folk förstår. I början undrade de: ’Vad i helvete håller du på med?’ Sedan har de droppat av. Och jag har ingen kontakt med släkten. Med min son har jag lite kontakt, men han vill inte riktigt komma hit, och jag vill inte tvinga honom. Jag får prova att bo här och se vad som händer. Det är mycket man får släppa. Jag har ingen familj, och jag har inte haft något riktigt förhållande heller under den här tiden.

Man känner sig som om man är så utlämnad till allmänhetens vilja. Man känner sig kanske ungefär som luffare gjorde förr, som att vi inte är lika mycket värda som andra.”

Om dessa människor har jag tidigare berättat i min bok Ett vackert fängelse. På flykt från el och mobilstrålning, 2006.

Alla namn är fingerade.

 


Gunilla Ladberg är fil.dr. i pedagogik, utbildare, konsult, författare, qigonginstruktör och folkbildarsjäl. Hennes huvudsakliga arbetsområden är tre: flerspråkighet, den mänskliga hjärnan samt den trådlösa tekniken och dess inverkan på hälsa och miljö.