Vårt framtida liv på planeten

Litteratur: Åtta steg mot avgrunden
Jonathan Jeppson
Ordfront förlag

 

Det är med en viss bävan som jag öppnar Jonathan Jeppsons bok. På omslaget flyger svarta tornseglare mot en bakgrund av en förödd jord. Det visar sig att de kommer att följa oss genom den nedåtgående spiral som Jonathan Jeppson skildrar.

Författaren har gjort en storartad bragd, genom sitt eget forskningsarbete och sin roll som grävande journalist.

 

I åtta kapitel i form av lika många steg, ett per decennium – från 2020-talet och fram till och med 2090-talet får läsaren följa hur vårt jordklot – planeten Tellus – utsätts för alltmer omfattande och allvarliga påfrestningar som framkallar stora förändringar i planetens och därmed allt levandes livsbetingelser.

Några axplock:

• Orkaner, cykloner, smältande glaciärer och störningar i den globala oceancirkulationen på grund av stigande temperaturer blir allt vanligare.

• Översvämningar av närmast katastrofal natur kommer förmodligen att inträffa på grund av allt kraftigare stormar bland annat på Manhattan i New York. Detaljerade planer finns att skapa våtmarker och bygga vallar, som kan skydda delar av staden från en förväntad havsnivåhöjning på 2,5 till 3 meter.

• Intensiva värmeböljor kommer att inträffa allt oftare, särskilt i Norra Kina. Kina är i dag den största utsläpparen av växthusgaser, ett faktum som kommer att slå mot den egna befolkningen med full kraft. Både i form av värmeslag och genom att viktiga grödor som majs och sojabönor blir mindre näringsrika på grund av den ökande halten av koldioxid i atmosfären.

• Vattenbrist kommer att drabba cirka en tredjedel av världens befolkning före 2025 bland annat genom att grundvattennivån sjunker kraftigt, främst på grund av bevattning inom jordbruket, och att en växande global medelklass vill äta mer kött vilket kräver stora mängder vatten i framtagningsprocessen.

Under kapitlet om 2050-talet finns avsnittet Tillväxten bryter samman och där citeras den klarsyn om kortsiktigheten i vårt tänkande som fanns redan 1968 hos den amerikanska presidentkandidaten Robert Kennedy i ett tal under sin presidentvalskampanj på University of Kansas:

 

”Vår BNP överstiger 800 miljarder dollar per år, men i denna BNP ingår luftföroreningarna, cigarettreklamen och ambulanserna som måste städa upp efter blodbadet på våra vägar. /…/ Hit räknas skövlingen av Redwood-skogarna och förlusten av naturens under i våra kaotiska jättestäder. Hit räknas napalmen och kärnvapnen och de bepansrade fordonen som poliserna behöver för att bekämpa upploppen i våra städer. /…/ Ändå omfattar BNP inte våra barns hälsa, kvaliteten på deras utbildning eller glädjen i deras lekar.(/../ Den mäter varken vår slagfärdighet eller vårt mod, varken vår visdom eller vår kunskap, varken vår medkänsla eller hängivenhet för vårt land, den mäter det kortsiktiga, inte det som gör våra liv värda att leva.”

 

Jörgen Sanders, en av författarna till Tillväxtens gränser, som utkom 1972, har nyligen givit ut A Global forecast for the next 40 years. Även han anser att det korta perspektivet kommer att fortsätta att vara dominerande, trots nedgången och trots klimathotet.

 

”Den förhärskande kortsiktigheten är huvudskälet till varför jag är övertygad om att mänskligheten bara kommer att lösa en del av klimatkrisen, när den enkelt kunde ha löst hela. Och det är också skälet till att jag tror att mänskligheten kommer att skjuta upp alla kraftfulla åtgärder tills dess att klimatkrisen står vid den egna dörren eller på trappan till parlamentet.”

”Tornseglaren är illa ute i ett varmare klimat. Tillsammans med andra rödlistade arter /…/ är det osäkert om den kommer att överleva när temperaturen stiger. Långflyttarna är sårbara, särskilt de som får få ungar, som kräver väldigt specifika miljöer och tar lång tid på sig för att ruva äggen. /…/ Jag läser att särskilda långsmala och platta holkar är det bästa sättet att skapa nya boställen för tornseglaren som i snabb takt förlorar sina tidigare häckningsplatser under takpannorna” (sid. 179).

 

I ett av de sista kapitlen föreslår Jonathan Jeppson inrättandet av En universell allemansrätt – en slags planetär minimalism, där vi avstår från att överutnyttja jordens resurser och i stället vårdar dess rikedomar genom att som planetskötare arbeta för att minska utsläppen av koldioxid och därmed miljöförstörelsen.

Läsaren får här stimulerande, framåtblickande arbetsuppgifter, den främsta: Plantera träd! Plantera så många du kan, på så många platser som möjligt!

 

”Nya skogar skulle kunna bromsa uppvärmningen och minska luftföroreningarna. En kraftig återplantering runt om i världen skulle enligt forskarna kunna ge 37 % av den minskning av växthusgaser som behövs för att ha en chans att kunna stabilisera global uppvärmning under det kritiska tröskelvärdet på två grader. Tillsammans med kraftiga utsläppsminskningar finns här ändå en teoretisk möjlig räddning.”

”Det enda tornseglarparet återvände på våren. De bosatte sig under takpannorna på baksidan av huset, vid altanen, där vi alltid brukade sitta på somrarna. Det välbekanta rasslet, när de små kropparna kastade sig ut. Äggen skulle komma att läggas i juni och ruvas av båda föräldrarna. Tornseglare håller ihop livet ut. (sid 296).

/…/ Där jag står i skogsbacken har jag trots allt en platt och avlång holk under armen, specialgjord för en kräsen och ömtålig fågelart.

Över mig kommer tornseglarparet flygande. Gällt skriande avtecknar de sig tydligt mot den molnfria himlen. – Två svarta streck mot det blå” (sid. 299).