Sorglig brist på solidaritet
Allt fler i de fattiga länderna saknar mat för dagen. Under förra året, 2021, gick 811 miljoner människor till sängs hungriga, enligt FN:s Global Humanitarian Overview 2022. Det var 161 miljoner fler är under året före. Rena svältförhållanden råder i vissa områden.
Enligt FN:s rapport beror ökningen på en kombination av faktorer som konflikter, inverkan av covid-19, extremväder, skördar förstörda av skadedjur och svårigheter att nå folk i nöd. Ett av de länder där människor har svårast att få säker tillgång till mat är Afghanistan. Åtminstone 37,7 miljoner av landets 40 miljoner invånare har inte tillräckligt med mat. Hela 23 miljoner afghaner lever under akuta hungerförhållanden, med nära 9 miljoner ett steg från svält. Upp till 1 miljon barn under fem år riskerar att dö av undernäring.
Jemen är ett annat land som tas upp i rapporten. Efter sju års krig har nästan hälften av befolkningen, 14,3 miljoner av totalt 30 miljoner, inte nog med mat. Nära hälften av barnen under 5 fem år lider av kronisk undernäring. I Syrien, Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo och Somalia saknar också stora befolkningsgrupper mat för dagen. De inre striderna i Etiopien har lett till stora flyktingströmmar och brist på livsmedel i norra delarna av landet.
Covid-19 har naturligtvis haft en direkt påverkan på den negativa utvecklingen under 2021. Något som den bristande tillgången på vaccin i de fattiga länderna ytterligare har spätt på.
Ländernas möjligheter att göra satsningar för att bidra till människors behov och välfärd under och efter coronapandemin varierar starkt. I en studie från Världsbanken visas att utgående från inkomstgrupp spenderades 2563,4 miljarder dollar i höginkomstländer under tiden mars 2020 till maj 2021, i övre medelinkomstländer 336,7 miljarder, i lägre medelinkomstländer 10,9 miljarder och i låginkomstländer endast 1,3 miljarder dollar.
Klimatförändringen får allt större konsekvenser, speciellt i fattiga länder. Klimatrelaterade katastrofer blir allt mer frekventa och oberäkneliga. Gamla vädermönster gäller inte längre, vilket påverkar jordbruket som är viktigast för tillgången till mat för en majoritet människor i de nämnda länderna. Städer ligger i utsatta lägen för påverkan från havsytehöjningen. Enligt rapporten kan upp till 216 miljoner människor tvingas lämna sina hem och flytta inom sina egna länder 2050 på grund av klimatförändringens effekter.
I en analys av Center for Global Development jämförs utsläppen av växthusgaser mellan olika länder. Under de två första dagarna i januari orsakar en engelsman i genomsnitt mer utsläpp av växthusgaser än en person i Demokratiska republiken Kongo under ett helt år. Studien tar upp en enorma ojämlikheten i energianvändningen mellan rika och fattiga länder. En engelsman orsakar 200 gånger mer utsläpp av växthusgaser än vad en kongoles orsakar i genomsnitt. Motsvarande för en person i USA är 585 gånger så mycket. De rika länderna orsakar merparten av utsläppen av växthusgaser medan de fattiga länderna är de som drabbas först och värst.
Vi ser hur ojämlikheten mellan rika och fattiga länder ökar. Coronapanemin har bidragit till detta. De rika länderna visar ingen vilja att vidta åtgärder för minskade utsläpp av växthusgaser och inte heller att kompensera de fattiga länderna för de konsekvenser klimatförändringen får. Konsekvenserna blir många för de fattiga länderna; hunger och svält för allt fler och förutsättningarna för lokala jordbruk blir allt sämre. Kvinnor och barn drabbas hårdast. Kvinnorna står ofta för hushållets dagliga sysslor, vilka blir allt tyngre och svårare att klara. Barnen får ingen egentlig skolgång, vilket ger dem sämre förutsättningar för att kunna försörja sig i framtiden. Världsbanken talar om en förlorad generation i vissa länder.
De senaste två åren har tyvärr de rika länderna visat en upprörande brist på solidaritet med våra medmänniskor i de fattiga länderna. Den ojämna tillgången på vaccin är ett talande exempel. Det faktum att ekonomiska medel inte avsatts för stöd för att motverka klimatförändringen i fattiga länder är ett annat exempel, trots att sådana åtaganden gjordes redan 2015.
De utmaningar vi står inför gäller alla, men drabbar olika. Ett solidariskt agerande från de rika länderna krävs för att möta dessa utmaningar.
