Två sammanflätade ödesfrågor

Klimatförändringarna och artutrotninge

n dinglar som damoklessvärd över mänskligheten detta sekel. Utmaningar sammanflätade med varandra och som därför tarvar ett samlat grepp.

 

Men tyvärr är förmågan till helhetssyn knappast det som utmärker vår fragmenterade tid. Sällan blir detta så tydligt som när ledande politiker och etablerade samhällsdebattörer försöker få oss att tro att vi genom byte av teknik slipper byta livsstil och kan undvika grundläggande förändringar av våra konsumtionsmönster. Denna förföriska saga är olyckligtvis ett rent fantasifoster. Övergång till elbilar och fossilfri stålproduktion innebär ju inte att vi plötsligt får nya jordklot till vårt förfogande.

Snarare kommer vårt enda hem i universum att tömmas i ännu snabbare takt på icke-förnybara naturresurser när enorma mängder mineraler måste brytas för att skapa all den nya infrastruktur som skiftet från fossilbaserad till förnybar energi innebär. Och inte bara mineraler utan även sand, grus, kalk och annat byggmaterial kommer att krävas i ofattbar mängd för att anlägga väldiga havsbaserade vindkraftsparker och bygga höghastighetsjärnvägar tvärs över kontinenter.

 

Biofysiska gränser innebär att ändliga naturresurser är just ändliga, alltså tar slut, medan förnybara tillgångar som träden i våra skogar och fiskbestånden i världshaven över tid inte kan ge större skördar än vad återväxten ger. Det här handlar inte om åsikter utan om handfasta realiteter som vare sig trollkarlar eller tillväxtoptimister förmår ändra på.

Den globala materialkonsumtionen har i likhet med BNP-tillväxten ökat exponentiellt under senare decennier. Bara sedan millennieskiftet har mänsklighetens totala årliga konsumtion av mineraler, biomassa, drivmedel, byggmaterial och andra fysiska resurser fördubblats från 50 till 100 miljarder ton. En genomsnittsinvånare i den rika delen av världen konsumerar årligen 28 ton materia. Något som ger upphov till skövlade regnskogar, utfiskade hav och åkermark som försvinner när motorvägar, köpcentra och flygplatser breder ut sig. FN:s miljöorgan, UNEP, uppskattar att 80 procent av artutrotningen förorsakas av vår ständigt stigande materialkonsumtion.

 

Ska vi lyckas bromsa den globala uppvärmningen måste vi fortast möjligt kliva ut ur fossilberoendet. Något som emellertid kommer att ta så stora materiella resurser i anspråk att den biologiska mångfalden sannolikt påverkas negativt. Tvingas vi alltså tackla klimatkrisen genom att driva på artdöden? Säreget nog förs nästan ingen debatt om detta vår tids avgörande dilemma.
I stället för att strutslikt låtsas som att ny teknik kommer att göra det möjligt att fortsätta leva som om vi ägde fyra jordklot så vore det dags för en ny berättelse. Den så kallade lyckoforskningen visar tämligen entydigt, tvärs över kulturer och kontinenter, att när vi fått våra basbehov tillgodosedda så är det andra saker än ständigt stegrad prylkonsumtion som gör oss lyckliga. Vänskap och nära relationer, meningsfulla arbetsuppgifter, natur- och kulturupplevelser hör till sådant som fyller våra liv med verkligt innehåll, inte att kunna byta mobiltelefon en gång i kvartalet.

Redan kring 1970 började i den rika delen av världen människors upplevda lycka plana ut trots att BNP/capita fortsatte att växa.

 

Om det nu är så att gröna teknikskiften inte räcker för att säkra en hållbar framtid utan att vi i de rika länderna därtill måste ändra livsstil och minska våra ekologiska fotavtryck, så kanske detta egentligen inte behöver vara så traumatiskt om lyckoforskningen har rätt. Och genom bilpooler, verktygsbibliotek och annan smart delningsekonomi kommer vi förmodligen utan att behöva äga diverse föremål ändå att i betydande utsträckning kunna få tillgång till deras funktioner. En överhettad, tillväxtdopad ekonomi har lett till en överhettad planet. En avkylning i dubbel bemärkelse måste nu till där konsumtion och produktion saktar in till hållbara nivåer och där produktivitetsökningarna framöver främst tas ut som arbetstidsförkortning.

Allt fler vill avbryta färden mot avgrunden och ändå vågar inget etablerat parti ens viska om behovet av grundläggande samhällsförändringar. Varför är det så?