Det kulturella folkmordet

Litteratur: När vi var samer
Mats Jonsson
Galago

Mats Jonssons nya stora serieroman heter När vi var samer. Vilka vi? Sannolikt inte jag i alla fall. Däremot har jag mött åtskilliga människor som trott sig vara det utan att kunna belägga det. Det samiska har uppenbarligen inte stått särskilt högt i kurs i det svenska så kallade majoritetssamhället. Man har tigit om sina rötter och velat glömma.

När Mats Jonssons farfar dör öppnar man Spanna, den svepask som ingen fått öppna medan han levde. Där hittas dokument som bevisar att han varit renägande skogssame, men avyttrat alla band till sitt ursprung och sedan tigit om det. Och efter att författarens egen dotter bett honom berätta mer, varvid han inser att han inget själv vet, beslutar han sig för att gräva både i sin egen historia och i samernas. Och det gör han med besked, ty under det pandemiår som varit har arkivstudier varit en av få tillåtna aktiviteter. Det är alltså en av de mer gediget researchade serieböcker jag stött på. Kanske får man gå tillbaka till Historieboken för att finna ett jämförbart verk av samma akribi och omfång. Jonsson ger sig i kast med faktalitteratur och historiska arkiv och slukar allt han kommer över. Dessemellan går han och grubblar, försöker med sin oefterhärmliga kreativitet och underfundiga humor visualisera de historiska situationer som kommer honom till mötes genom det lästa, och intervjuar levande människor i och utanför sin familj. På så vis får han fram den levande historien under dammet och siffrorna.

Det är ingen tvekan om att den svenska staten begått övergrepp mot samerna, i synnerhet sedan industrialiseringen inletts. Det handlar inte om massmord och lynchningar som i andra naturfolks historia, men väl om fördrivningar, försåtliga lagstiftningar och olika (ofta motsägelsefulla) regleringar.

Dessa åtgärder har minst lika effektivt splittrat upp den samiska folkgruppen och utplånat stora delar av en kultur som det skulle ha varit deras egen rätt att förvalta. Jonsson kallar det ett kulturellt folkmord, och det verkar vara en korrekt beskrivning. Boken visar nyanserat men pedagogiskt hur denna våldsmonopolets paternalism lagt mörka skuggor efter sig i så många levnadslopp. Det bränner verkligen till i dessa partier.

Boken ställer också viktiga frågor kring vad ett ursprung över huvud taget är, ett nog så viktigt ämne i en tid då alltfler svenskar har sina rötter utanför den ursvenska mylla där man gick ut som kanonmat i trettioåriga kriget, drack cikoriakaffe under beredskapen och käkade rovor däremellan. Vem får räkna sig tillhörig en folkgrupp, vilket ansvar och vilka skyldigheter följer med detta? Mycken minoritetsproblematik, ofta av ett allmängiltigt slag, görs tillgänglig och lämnas åt läsaren att ta med sig.

Stereotyper och exotisering ifrågasätts genomgående. Samerna är inget sagofolk i civilisationens utkant, som de ofta beskrivits under den svenska historiens mindre tilltalande perioder. De är och var en folkgrupp sammansatt av olikartade grupperingar och individer och med en förbindelse till de så kallade majoritetssvenskarna i form av ett gemensamt land, alltmer sammanflätade släktband och, så småningom, ett gemensamt språk. Utan deras berättelse är den svenska historien ofullständig.

Varje ny bok om vägen till samisk självförståelse är således ett viktigt bidrag även till den majoritetssvenska självförståelsen, vilket naturligtvis är ytterst välkommet och värdefullt i en tid då sverigedemokratisk blodsmystik bereds plats i de politiska finrummen. I synnerhet varje bok som är så skickligt berättad.