En politisk livgivare har dött

Gunnar Adler-Karlsson (1933–2020) var en svensk samhällsdebattör och nationalekonom. Han myntade uttrycket funktionssocialism.

Gunnar Adler-Karlsson dog just innan årsskiftet. Det känns, helt ovetenskapligt, onekligen konstigt att denne frustande person bara lämnat livet.

När vi bildade Miljöpartiet ville den region som jag kom från se honom som företrädare för partiet. Det var förstås tur att det inte blev så. Han var inte en sån som skulle verka i ett parti. Han skulle verka fritt. I debatter mer med motorsåg än med skalpell. 

Gunnar Adler-Karlsson var en provokatör. Och det var han väl medveten om. Hans första kapitel i Lärobok för 80-talet heter också Provokation. Han vill frigöra oss från ”konsumismens vulgära ideologi” och införa köpfrid. I boken Tankar om den fulla sysselsättningen, som kom ut 1977, argumenterar han för medborgarlön. Redan 1969 utkom hans skrift Det militärindustriella brödraskapet.  Hans analys var att världen styrs av testosteronstinna män. Till slut allt färre med allt mer makt. Vem säger emot?

Ni fattar att jag gillade honom. Jag hade glädjen att dels ha en del brevväxling med honom, dels vara inbjuden på seminarier tillsammans med honom. Seminarierna blev alltid roliga. Än roligare var det efteråt. Under flera år verkade och bodde han på Ana Capri, där han grundade Capri-institutet för internationell samhällsfilosofi. Givetvis var han själv föreståndare och kunde där föreläsa om filosofins historia medan han livfullt guidade i den trädgård han byggt upp.

I ett av de tidigare brev jag fick av honom gladdes han mycket över att jag som språkrör i det nya partiet vågade tala om partiledardiktatur – det vill säga så kallade partiledaröverläggningar där beslut togs i slutna rum och riksdagsledamöter blev till knapptryckare utan reell möjlighet att påverka. Han ogillade hur politiken förbunkrades.

Vi kom inte alltid överens, ska väl sägas också. Gäller framför allt hans senare verk och tankefigurer, som skiljde sig åtskilligt från de tidigare och som snarast var i direkt konfrontation mot mina värderingar. ”En sorts bitter antihumanism”, skrev jag efter hans bok som kom ut 2003, En uppblåst bakteries memoarer. ”Det rör i alla fall om i dina tankar”, svarade han och jag tror att han skrev det med ett spjuveraktigt leende i ögonen. Provokatören i sitt esse. För övrigt har han meddelat att Sven Dufva var en av hans förebilder.

Hur som helst: Han var banne mig en politisk livgivare, en provokatör av bästa märke, en sån som inte brydde sig om vad omvärlden skulle säga. Han blev 87 år. Om jag förstått det rätt så fylldes många av de där åren med stor livslust.

Lärobok för 80-talet blev den första debattbok som jag fyllde med understrykningar. Det var där han föreslog en lag om köpfrid. En sådan lag var avsedd att ”öka friheten i vårt samhälle”. Han menade att säljarnas ”frihet att söka påverka en potentiell köpare” är ensidig. Han skriver: 

”Denna frihet har så missbrukats att säljarna – det vill säga alla producenter, importörer, grossister, detaljister, handelsresande, dörrknackare och reklammän, har pressat ett nytt kulturmönster på övriga delen av vårt folk, den konsumistiska kulturen”.  

Han fortsatte: ”Köparen har däremot ingen frihet i konsumismens samhälle. Köparen har vare sig frihet eller möjlighet att undandra sig de tusentals köpbudskap som säljaren varje dag sveper in honom i. Köparens enda möjlighet att undgå floden av köpbudskap vore att låsa in sig i sin kammare, utan radio eller tidningar, utan arbete och utan besök i matvarubutiken, varvid han snabbt skulle tyna bort och dö. Detta tillstånd kan inte betraktas som frihet… Lagen om Köpfrid är avsedd att skapa frihet också för köparen eller konsumenten, frihet från det säljtryck som alla människor, från sina första levnadsår, nu är utsatt för”.

Om vi bortser från att köparen benämns ”han” och reklamare som ”reklammän” så är det ju en alldeles riktig analys. 

Han fortsätter: ”Människan formas av sin omgivning, av det samhälle i vilket hon växer upp och lever. Om detta samhälle domineras av den kommersiella konsumismens ideal formas människorna som växer upp till konsumister, vars centrala livsinnehåll koncentreras till köpandet och ägandet av nya varor”.

Han klär av konsumtionssamhället och hur det reducerar oss människor till något mindre än vi är. Ni som läst min senaste bok – och förresten också den första jag skrev 1989 – kanske förstår varifrån jag fått mycket av mina värderingar. Det är bara att tacka och buga, med viss vördnad, även om han inte gillat just det sistnämnda med vördnad. 

Birger Schlaug är debattör, författare, bloggare och före detta språkrör för Miljöpartiet.
Foto: Lena Rosén Schlaug