Därför är Sveriges klimatpolitik otillräcklig

Vi undertecknare stödjer uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu, Sveriges största nätupprop med över 20000 undertecknare. Stödjarna accepterar en förändrad livsstil om resultatet gynnar de som drabbas hårdast av klimatförändringarna – fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer. Ett budskap som är mer aktuellt än någonsin, med tanke på den nya rapporten från IPCC.

Vi som står bakom artikeln menar att det finns förklaringar som gör att Sverige – med den politik som förs – inte kommer att uppnå Parisavtalets målsättningar.

För det första, frånvaro av förståelse för problemets omfattning. Filosofer och psykologer som tänkt igenom klimatfrågan menar att vidta tillräckliga utsläppsminskningar räknas till kategorin ”wicked problems”. Sådana innehåller målkonflikter och kräver många typer av åtgärder som även inkluderar sociala förändringar. Till skillnad från ”tame problems” där det kan räcka med en typ av åtgärd, som ny teknik.

Politiken vill dock inte erkänna hur svårt det är att uppnå utsläppsmålen. I stället görs frågan till ett enkelt problem, såsom ozonhålet. Då byttes gaser som skadade ozonlagret ut, och ozonhålet började krympa. Nu ska vi göra samma sak än en gång. Fossila drivmedel ska ersättas med icke-fossila, och när det har skett – tillsammans med teknik som tar bort redan gjorda utsläpp från atmosfären – är problemet löst och utvecklingen fortsätter som förut.

Den tanken är dock ett önsketänkande och leder inte till tillräckliga utsläppsminskningar på den korta tid vi har på oss.

För det andra, frånvaro av ett större perspektiv. En forskargrupp har kommit fram till att det finns nio gränsvärden som behöver skyddas för att planeten ska passa mänskligheten väl. Bland gränsvärdena har den snabba förlusten av biologisk mångfald och utarmningen av vitala ekosystem samma dignitet som klimatförändringen. Dessutom är fyra gränsvärden redan överskridna. Hotet är därför att kommande generationer får leva på en planet som inte bara är varmare utan fungerar på ett sätt som människor aldrig levt under tidigare, med all osäkerhet om mänsklighetens framtid som det för med sig.

Därför behövs det snarare en ”planetskötarrörelse” än en klimatrörelse. Det fungerar inte med en rörelse för klimatet, en för biologisk mångfald, en för relevant markanvändning och så vidare. I stället behövs en helhetssyn.

För det tredje, frånvaro av rättvisetänkande. Det vanligaste sättet att skapa motivation i klimatfrågan är att informera om hur illa det kommer att gå, men det skapar begränsad motivation till förändring i en så här komplex fråga. Ett annat försök är att framhålla att det omställda samhället ger bättre livskvalitet. Men den visionen har svårt att locka människor som redan har det bra. Då slår vi hellre vakt om status quo, och prioriterar klimatanpassning före utsläppsminskningar.

Det är uppenbart att de globala miljöproblemen kommer att bli värre framöver. Det innebär att samtidens signum är att vi som lever nu försämrar för framtidens människor. Därför begår vi en stor orätt som låter människor som inget ont har gjort drabbas av våra höga utsläppsnivåer. Den moraliska analysen kan bidra till bättre motivation om den förenas med god ansvarsanalys.

För det fjärde, frånvaro av genomtänkt ansvarsanalys. Traditionellt har det skett en uppdelning i rika och fattiga länder, där de rika har en historisk skuld att ta ansvar för genom stora samlade utsläpp. Den analysen är dock otillräcklig när länder som Kina, med över tusen dollarmiljardärer, bygger nya kolkraftverk. Därför bör en rimlig ansvarsanalys medföra att människor med höga utsläppsnivåer, oavsett var de bor, också är ansvarsbärare. Därmed har de en moralisk plikt att driva på sitt lands utveckling mot minskade utsläpp. Och sambandet mellan höga utsläpp och rikedom är starkt. I Brasilien har därför invånarna i regnskogen ingen plikt att stödja åtgärder som de själva kan drabbas av. Landets rika invånare har däremot en plikt att förespråka åtgärder som minskar deras utsläpp.

Att ta sitt ansvar och delta i en samhällelig omställning för att ha en planet som fungerar inom dess gränsvärden innebär att vara beredd på vissa uppoffringar, såsom skattehöjningar, som leder till minskade utsläpp. Men om omställningen är något som vi verkligen önskar kan vår grundläggande och långsiktiga livskvalitet vara lika god som tidigare.

För det femte, frånvaro av en korrekt beskrivning av läget i Sverige. Från politiskt håll påstås att Sverige ligger i framkant i klimatarbetet. Den analysen stämmer delvis. Men vårt konsumtionsmönster medför att vi per capita släpper ur mer än de flesta länder. Det budskapet får inte döljas av retorik om hur långt framme vi är, utan är viktigt för att motivera till kraftfullare åtgärder.

För det sjätte, frånvaro av förslag på tillräckliga åtgärder från politiskt håll. Därför behöver det presenteras åtgärdspaket som gör det troligt att Sveriges utsläppsmål kommer att nås. Det räcker inte med nya vindkraftverk ena dagen, koldioxidfritt stål en annan dag. Läget är dessutom så akut att det krävs åtgärder som leder till livsstilsförändringar gällande resande och matvanor. Och det finns förslag på omfattande åtgärder. Staffan Laestadius har lagt fram sådana under flera år, för att minska utsläppen med sju procent årligen, vilket är det som minst krävs för att nå Sveriges mål. Och i ett sådant upplägg behöver fixeringen på konventionell ekonomisk tillväxt släppas. Fokus bör i stället ligga på god livskvalitet för medborgarna, i kombination med tillräckliga utsläppsminskningar.

Det finns alltså fortfarande en väg framåt. Men för att lyckas krävs en förståelse av magnituden hos de utmaningar som väntar mänskligheten, en idédebatt om rättvisa i vår tid, modiga politiker, och medborgare som vill åstadkomma en planet inom dess fastslagna gränser. Vilket gynnar livet på jorden, och inte enbart oss människor.

Bengt Brülde
Professor i praktisk filosofi
Medförfattare till ”Klimatetik: Rättvisa, politik och individens ansvar”

Billy Larsson
Fil dr i psykologi
Författare till ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet”

Birger Schlaug
Samhällsdebattör
Författare till ”Vad ska vi ha samhället till?”

Anders Wijkman
Ordförande för Romklubben
Tidigare ordförande för Miljömålsberedningen
Medförfattare till ”Come on! Capitalism, short-termism, population and the destruction of the planet”