Miljö och fred förenades 1972

Det finns en del att lära av tidigare erfarenheter när vi nu står inför påtagliga globala hot. Inte minst hur denna medvetenhet bars fram av ett folkligt engagemang. När det nu är Världsmiljödagen 5 juni, som firas till minne av öppnandet av första dagen på FN-konferensen om miljö i Stockholm 1972, finns det anledning att se vilka lärdomar vi kan dra av historien.

En folkrörelse för överlevnad växte fram på 1940- och 1950-talet. Det var då medvetenheten uppstod om att atombomben utgjorde ett globalt hot mot mänskligheten. En typ av hot om total utplåning som mänskligheten tidigare inte känt till. Snart nog kunde världsmedborgarrörelsen överlämna en spade till högvakten i Stockholm 1957, och ordföranden för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Per-Anders Fogelström tala om samma sak. Lägg om försvaret till stöd för att stoppa svält och fattigdom i världen.

1972, i samband med första FN-konferensen om miljö i Stockholm, förenades insikten om att fred och miljö hänger ihop. Miljömord blev ett ord som kom till användning. Olof Palme använde det inne på konferensen till USA:s stora ilska. Utanför på Sergels torg demonstrerade 7000 mot giftbesprutningen av Vietnams skogar med Agent Orange. Skadorna var omfattande i detta krig mot naturen för att avlöva skogen så att ingen skulle kunna gömma sig för USA:s helikoptrar och flygplan. De genetiska skadorna på kvinnorna som besprutades när 15 procent av landytan miljömördades för att vinna ett krig var inget USA brydde sig om. De barn som föddes av de mödrar som besprutades fyller sjukhusen i Vietnam än i dag.

Folkrörelsernas demonstrationer och alternativa forum blev en vändpunkt för miljörörelsen. Dittills hade miljörörelsen accepterat de ramar som den rådande utvecklingsmodellen satte. Att förändra sociala maktförhållanden i samhället ville eller orkade man inte föreställa sig. I stället gällde det att välja den rätta teknologin så skulle nog allt ordna sig. Därför var organisationer som Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna för kärnkraft. Hur skulle man annars rädda de sista älvarna från att byggas ut? En annan syn fanns bara hos små marginella grupper som Arbetsgruppen mot atomkraft och Hälsofrämjandet.

De alternativa aktiviteterna kring FN-konferensen kom att ändra detta. Den drivande kraften bakom dessa var Powwowgruppen som tagit sitt namn från amerikanska urfolks begrepp för ett möte där fredspipan går runt. Denna lilla grupp med tolv personer tog ett år i förväg initiativ till spridning av flygblad, uppmaning till lokala aktioner internationellt, informationsmöten och samarbetsorganisationen Folkets Forum. Som gensvar uppstod på initiativ av angloamerikanska strateger i sekretariatet för FN-konferensen Miljöforum. Det kom att styras av Sveriges ungdomsorganisationers landsråd och Svenska FN-förbundet med dess ordförande Ingrid Segerstedt Wiberg i ledningen för hela forumet.

Den angloamerikanska miljörörelsen med dess täta band till staten, storföretagen och en avpolitiserad hippiekultur där droger ersatte samhällskritik kom att lida stora nederlag. Dittills hade den dominerat den internationella debatten. Befolkningsfrågan sades vara det stora problemet. I boken Befolkningsexplosionen pläderade Paul Ehrlich för tvångssterilisering av män i tredje världens länder som Indien. I den på amerikanskt initiativ startade internationella Jordens Vänners bok inför konferensen sågs allmänningar som det stora hotet mot miljön. En vida spridd syn som ekofascisten Gunnar Harding fått gensvar för genom begreppet ”allmänningarnas tragedi”. Lösningarna på miljöfrågan bestod av befolkningskontroll åtminstone av fattiga, bättre moral hos den enskilde individen och att det privata ägandet ryckte fram på de gemensamma allmänningarnas bekostnad.

En allians mellan svenska folkrörelser av alla de slag och folk från tredje världen samt enstaka amerikanska freds- och miljöaktivister som Barry Commoner, stoppade den angloamerikanska sammanblandningen av storföretagens privata vinstintressen och allmänt tankegods som ser många fattiga som orsak till miljöförstöring. Unga teosofers internationella kontaktnät användes för att bjuda in många miljöaktivister från tredje världen med hjälp av Ingrid Segerstedt Wiberg. Chefen för Svenska statistiska centralbyrån visade på det falska i synen på att det inte är de rikas konsumtion som är problemet utan de fattiga som ska tvångssteriliseras när det är preventivmedel som behövs. Powwowgruppens initiativ som kritiserade hela FN-konferensen för att vara en dimridå i tjänst åt makthavarna gjorde sitt till. De Förenade FNL-grupperna såg till att det fanns tusentals på gator och torg villiga att protestera mot USA:s miljömord. Den dominerande ställning som de prokapitalistiska och stundtals ekofascistiska idéerna som angloamerikanska miljörörelsen fört fram fick aldrig mer den centrala dominans de haft innan FN-konferensen.

Det kom att dröja tills ett mer samlat alternativ till den dåvarande anglo-amerikanska miljöideologin växte fram. Men det fanns i sin linda. 1973 gav Alternativ Stad ut häftet Lågenergisamhälle men hur? Här presenterades synen att både kärnkraften och klimatet måste räddas, vilket bara kan ske med hjälp av en ändring av maktförhållandena så att vi får ett samhälle som behöver mindre energi. Ett synsätt långt mer radikalt än det mesta som förs fram i dag av klimatrörelsen i Sverige, men framträdande hos Internationella Jordens Vänner och globala kampanjer som kräver klimaträttvisa. Till skillnad från miljörörelsen 1972 tycks i dag många ha illusioner om att FN-konferenser ska utgöra utgångspunkten för alla om vi ska lösa den globala sociala och ekologiska krisen. Budskapet är för många numera att om vi bara litar på samarbete mellan näringslivet, staten och vad som numera heter civila samhället så kommer vinst-vinstlösningar att rädda oss. Ibland med civila olydnadsaktioner i enstaka frågor som påtryckning och spridande av lokala alternativ.

Det som blev en mer omedelbar effekt av de alternativa aktiviteterna 1972 var att kampen mot kärnkraften blev central i både Sverige och internationellt. Till detta bidrog inte minst Ingrid Segerstedt Wiberg, ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet och pådrivande i att miljörörelsen skulle inse att den fredliga atomkraften var en myt.

1972 visade på så sätt att freds- och miljörörelsen behöver varandra. Det som hände visade också att makten måste utmanas och frågan om hur hela samhällets organiseras måste ställas i centrum. Det gäller än.