Dagens skogsbruk stor brandrisk

En ny avhandling från statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet visar att dagens skogsbruk har en negativ inverkan på skogens vatten. Ökad statlig samordning och mer samverkansfinansiering krävs för att Sverige ska nå miljömålen, enligt avhandlingen.

– Även om vattensektorn genom Havs- och vattenmyndigheten har övergripande ansvar för vattenförvaltningen, samt att miljömål kopplade till vatten ska uppnås, ligger det operativa ansvaret för att skydda skogens vatten hos skogssektorn, säger statsvetaren Irina Mancheva som den 28 februari disputerar med avhandlingen Styrning av skogens vatten: Utmaningar för samverkan mellan sektorer och nivåer.

– Det innebär att det krävs samverkan mellan sektorerna om förvaltningen av skogens vatten ska vara en del av Sveriges vattenförvaltning som helhet.

Just i Umeå pågår ett projekt där företag samarbetar för ”att laga naturen”. En industrideponi i Obbola, strax utanför centrum, ska återigen bli ett ekosystem med djur och växter i balans med övrig natur längs Umeälvens delta. Samtidigt som vatten i form av nederbörd eller snösmältning bör tas tillvara måste även vattenstråken kunna hålla kvar det. Annars riskeras allvarliga konsekvenser liknande det som nu sker i småländska åarna Nissan och Lagan.

Naturliga vattendrag är inte bara en förutsättning för liv i skogen och ett balanserat ekosystem, menar forskare, de utgör också brandhinder, en sorts brandförsäkring. Skogsägarna och -förvaltarna har ofta kortsiktiga avkastningsmål. En ensidig plantering av barrträd, så kallad monokultur, ger den snabbaste avkastningen men utgör på samma gång den allvarligaste risken för okontrollerbara skogsbränder, enligt forskningen. Något som blev tydligt vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014 och det 50-tal skogsbränder som bröt ut på olika platser 2018. Samtliga startade i juli.

– Sverige är inte tillräckligt rustat för att vi ska kunna vara trygga för kommande skogsbränder, slår Jan-Åke Björklund fast i den särskilda utredning som regeringen tillsatte efter Västmanlandbranden (dir. 2017:15) och som fick förnyat bränsle efter bränderna 2018.

Inte bara vattendrag och våtmarker utan även en större mängd lövskog, så kallad multikultur, är nödvändig för att skapa naturliga brandgator. Skogsbolagen och skogsägarna menar att det blir för kostsamt utan tanke på samhällskostnaden för omfattande skogsbränder.

– Det finns stora risker med monokulturer av granskog som omfattar kanske hundratals hektar. Får elden fäste där, då sprider den ju sig långa sträckor, säger Ola Engelmark, docent i skogsekologi, i Vetenskapens världs programserie Megabränderna (finns på SVT Play).

Engelmark har bedrivit forskning i Kanada och får medhåll därifrån. Sannolikheten för en ensartad barrskog att brinna ned är hela 24 gånger högre än för en lövskog. Tidskriften Nature Climate Change publicerade 2018 ett inlägg av ett flertal skogsforskare som ville lyfta lövträdens fördel, däribland Mike Flannigan, professor vid University of Alberta och en av Kanadas främste skogsbrandsforskare:

– Jag tror att det som borde prioriteras är naturliga brandhinder. Om man byter från barrträd till lövträd, som björk till exempel, så hjälper det till att minska risken för bränder.

I Nordamerika har svedjebruket återinförts på försök. Förr var dessa kontrollerade bränder en del av kulturen i jägare-samlaresamhället. Med svedjebränning frodas nya arter och växter (aska ger näring) vilket i sin tur lockar fler djur till platsen. Exempelvis nyttjar Amah-Mutsunfolket i Kalifornien, som varje år drabbas hårt av skogsbränder, svedjeeld för att återställa ursprungslandets skog.

Även urfolk i Amazonas och i regnskogarna på öarna i Malackaarkipelagen, liksom aboriginerna på världens torraste kontinent Australien och ursprungsbefolkningarna på världens största tajga i Sibirien använde en gång svedjebränning som metod att föryngra skogen och undvika okontrollerade skogsbränder. En metod som förbjöds av kolonisatörerna.

På samtliga platser – Amerika, Asien, Australien och Sibirien – rasade i fjol så kallade megabränder (se en längre artikel i MM 50/2019) som hade kunnat undvikas med svedjebruket. Fastän bränder alltid uppstått med jämna mellanrum, genom blixtnedslag, har urfolken stått rustade genom att ha bränt bort låg vegetation som snår och sly.

I dag kommer gnistan som startar elden oftast från elledningar. Professor Stephen J. Pyne – en före detta brandman och -utredare som specialiserat sig i miljö-, exploaterings- och brandhistoria vid Arizona State University – säger i Vetenskapspodden (SR 7/2) att människan fjärmat sig från elden och att ”det måste brinna oftare för att brinna mindre”, bland annat genom svedjebränning.