Facklig kamp i med- och motgång

Recension: Glöden i ögonen
Jenny Bengtsson
Verbal förlag


Fackföreningsrörelsen är i dag svagare än på många år. Allt färre arbetare är fackligt anslutna, av allt att döma en effekt av att tillsvidareanställningar blivit ovanligare, medan gigjobb och andra otrygga nya anställningsformer luckrat upp känslan av att tillhöra ett kollektiv som tjänar på att hålla ihop mot arbetsköparna. Till detta kommer att både strejkrätten och anställningsskyddet nyligen utsatts för de svåraste attackerna i modern tid, med den socialdemokratiska regeringens goda minne (eller rentav aktiv medhjälp). Det är som att migrationsfrågan tagit över den politiska dagordningen till den grad att viktiga klasspolitiska frågor hamnat i skymundan.

Därför är det fint att få läsa Jenny Bengtssons Glöden i ögonen, som utkom på Verbal förlag för ett par veckor sedan. Dels för att den är levande och medryckande skriven (faktiskt möjlig att sträckläsa), men också för att berättelsen om fackligt engagemang är så ovanlig i vår tid. Bengtsson är en välkänd aktivist med djupa kunskaper om arbetsrätt, mångårig erfarenhet av både yrkesarbete och att vara förtroendevald till viktiga poster inom den fackliga rörelsen, dessutom en stridbar debattör som gjort sig känd för att våga säga vad hon tycker i alla lägen (inklusive när det gäller att läsa lusen av E-Type för hans vikingatida syn på kollektivavtal).

Läsaren får följa henne från åren som kasinoanställd, vid uppstarten av en ny fackklubb inom en då ganska ung bransch (som dock snabbt lärde sig att trixa med de anställdas rättigheter för att ordna billig bemanning att effektivt exploatera) vidare till andra yrken, däribland det som ordningsvakt. Bengtsson betonar att hon under sina ”fackliga år”, 2007–2017, såg till att fortsätta lönearbeta vid sidan av för att inte tappa perspektivet på den arbetsmiljö hon i grund och botten valts att kämpa för.

På ett ställe beskriver hon sig själv som en person som vill göra saker och blir frustrerad när allt stannar upp i snack och rundgång. Hela boken vittnar om riktigheten i denna karakteristik. Såväl skildringarna av den inbördes politiken på förbundsnivå (där trygga och mediokra män alltid har förtur framför engagerade kvinnor) som besöken på restauranger (där det finns hemliga scheman som visar att de anställda arbetar mer än sin bokförda arbetstid) bjuder på många spännande konflikter, som Bengtsson sällan tvekar att ta och som man kunde önska att fler vågade ge sig in i. Ty även det berömda problemet med stora organisationer där ett fåtal eldsjälar bränner ut sig dyker upp mot slutet av boken.

Till detta kommer ett annat problem som tidigare generationer av fackliga företrädare inte behövde befatta sig med – sverigedemokratiska kandidater till förtroendeposter, och de digitala hatsvansar som står redo att kasta skit på den som näns kritisera dem.

En i högsta grad viktig och engagerande bok som borde läsas av alla som vet för lite om vad facket är, gör och borde vara. För som Daria Bogdanska skriver i Wage Slaves – ”det känns som att facket behövs mer än nånsin i våra tider”. Inga förbättringar i arbetslivet har uppkommit genom arbetsköparnas goda vilja, och bara genom sammanhållning och organisering kan de vidmakthållas och vidareutvecklas.