Vi måste äntligen frigöra oss från tillväxtslaveriet

När alla har blivit slavar finns inte längre någon annan part att strida mot än sig själv. Vi medverkar alla i en samhällsprocess där ständig materiell eko-nomisk tillväxt är påbjuden, i konkurrens med andra nationer och folk över hela jorden. En årlig välståndsökning anses nödvändig via ständig BNP-tillväxt.

Som enskilda individer ålägger vi oss att delta, solidariskt och disciplinerat, i en ökad  produktions- och konsumtionstakt och en ständig strävan efter högre vinster, utdelningar och löner. Det sporrar oss, förför oss, men det är att skapa så kallad välfärd utan att bekymra sig över dess djupare innehåll och dess följder. Rakt och tyd-ligt analyseras inte välfärdsbegreppet. Den ständiga tillväxten kopplas inte seriöst och helhjärtat till frågor som: framsynt förvaltning, hållbar utveckling och värn om livets mångfald i vid bemärkelse. 

Vi alla, inte heller våra medslavar, förtroendevalda politiker med medverkande tjänstemän och samhällsplanerare, gör försök att ta sig ur ekonomismens och industrialismens snart 300-åriga hjulspår. Inte heller kapitalförvaltarna och investerarna, de vi kallar rika. Vi sitter alla fast i den förföriska gottburken och väntar på påfyllning i olika divisioner och dimensioner. 

I det så kallade moderna samhället har vi alla blivit tillväxtens slavar. Snabb teknikutveck-ling, pengar och bekvämlighet lockar och förblindar. Vi låter oss bindas i ofrihet och medveten tankelättja om konsekvenserna för vår jord och kommande generationer genom vårt sätt att leva. Vi accepterar att tillvarons mjuka värden, solidaritet och rättvisa, får stå tillbaka för krass ekonomisk vinning och oroar oss inte i tillräcklig grad över att våra rika sinnliga upplevelsemöjligheter beskärs. Om de inte genom reklamens förförelsekonst kan inord-nas i ett bärkraftigt ekonomiskt konsumtionsmönster.

Kravet på ökad levnadsstandard och överflödet på varor från när och fjärran får oss  att prioritera bort, förtränga eller glömma livsvärden av djupare dignitet, lärkornas sång, vårens blåsippor, violinsonater, kärleksfulla mänskliga möten eller solglimtarna mellan drivande sommarmoln, skogens tystnad. Upplevelser, värden som måste underordnas våra livs dagar när de snabbt drar förbi. De stör ett rationellt materiellt ekonomiskt välfärdsskapande samhälle. Vi får inte slösa bort vår tid med det som inte gagnar tillväxten, materiellt och ekonomiskt.

Fattiga som rika, företagare, löntagare, kommunförvaltare och omställarrörelsens folk är slaviskt bundna vid tillväxtens maskineri. Snabbare än tidigare lär vi oss, redan i skolåldern, att undertrycka det irrationella jagets frågor och förundran inför livet. Redan då får vi lära oss inordning i ekonomins- och teknikstyrningens måsten. Vi bereds för det liv som kommer att göra oss till följsamma slavar under en utveckling som i allt snabbare tempo för vår civilisation bort från en levande, rik och hållbar framtida värld.

Detta är en lägesbeskrivning år 2021. Slaveriet har pågått länge nog och accelererar nu mycket snabbt. Strej-kar ingen kommer det att bli mycket värre. Världens samtliga länder har siktet inställt på tillväxt och bekymrar sig inte i tillräcklig omfattning för de ökande klyftorna mellan fattiga och rika, resursförbrukning och miljöförstörelse. 

Ska utvecklingen begränsas till att enbart vara ekonomiskt och materiell kommer en rik och mångfacetterad sinnenas välfärd att gå förlorad i en utarmad, allt mer förbrukad och till sist kanske på en obeboelig planet.

Hur ska vi gemensamt ta oss ur detta dilemma? Går det? Måste vi inte i så fall skapa en strategi för det självpåtagna slaveriets upplösning? En strategi inför oss själva som slavar, mot oss själva som slavdrivare.

Hur forma en ny kultur, där alla livets rika värden möts i samklang och har-moni? Där inte ruiner utan lustgårdar skapas för oss och kommande generationer?

Var och en, på alla nivåer i samhället, måste engagera sig i tillväxt-slaveriets svåra problematik. De individer vi valt att organisera vårt samhälle måste vi hjälpa att med mod fatta överenskomna obekväma men nödvändiga beslut. Inte i morgon utan nu och framöver, om vi vill värna människans värdighet som kloka förvaltare av jorden med dess ännu rika liv och livsvärden.