Strömvik: Ändra grundlagen

Maria Strömvik framlade dystra siffror om EU-samråden i sin rapport den 4 februari. Den visar att ju längre tid Sverige varit med i EU desto sällsyntare har det blivit att departementen inhämtat synpunkter från andra än egna myndigheter – om man ens gör det.

Maria Strömvik, författare till den 20-sidiga rapporten Hur väl förankras Sveriges EU-politik? befann sig vid Europahuset i Stockholm på lanseringsdagen den fjärde februari för att sammanfatta innehållet inför en fullsatt föreläsningssal. Moderator var EU-journalisten och författaren Ylva Nilsson.

Strömvik, som är statsvetare vid Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet, sade att rapporten var nummer ett i universitetets nya skriftserie Viewpoint Europe. Bakgrunden till den är att det omkring var tredje dag händer något nytt vid EU-kommissionen i Bryssel och som regeringen anser vara viktigt att informera riksdagen om. Hon har därför granskat drygt 2200 sådana nyheter sedan 2001/2002 och hur eller ifall något tidigt samråd anordnats av departementen. Uppgifter om detta fann hon i de så kallade faktapromemorierna.Till exempel lämnade TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) synpunkter på förslaget om en minimilön i hela EU till regeringen.

Samråd kan anordnas i form av offentliga utfrågningar, remissbehandling, referensgrupper och opinionsundersökningar; även information från en regering och dessa bör anordnas i ett tidigt skede i en lagstiftningsprocess. Meningen är att även andra än myndigheter, kommuner och landsting utfrågas, till exempel olika intresseorganisationer, men även andra berörda, allmänheten inkluderat. Sedan 2017 finns de så kallade EU-sakråden, och 20 sådana har enligt Strömvik ägt rum för att ”/…/ bredda och fördjupa regeringens beslutsunderlag.”

Det finns dock inget lagstadgat krav på samråd med civilsamhällets aktörer i dag, men tunga demokratiargument för den och stöd från internationell lagstiftning. Dessa förekommer sällan och andelen frågor där departementen talat med andra än myndigheter har sjunkit från knappt 20 procent i början av 2000-talet till fyra procent i dag. De politiska beslutens legitimitet har därför minskat liksom förståelsen för den rådande politiken. Strömvik fann att ju längre tid Sverige varit med i EU och ju mer makt som flyttats till EU-nivån desto mer sällan förefaller regeringskansliet aktivt arbeta för att hämta in synpunkter om EU-politiken.

Hon förklarar vidare på universitetets hemsida:

– När Sverige gick med i EU flyttade delar av den svenska lagstiftningsmakten till EU-nivån, men det beredningstvång som finns inskrivet i den svenska grundlagen ändrades märkligt nog inte /…/ Det traditionella svenska remissförfarandet fortsatte att gälla för nationella beslut, men inte för de frågor som regeringen nu löpande beslutar om på EU-nivån.

Hon fann den högsta samrådsfrekvensen vid Näringsdepartementet, Finansdepartementet och Landsbygdsdepartmentet samt när samråd ägt rum har man oftast kontaktat Föreningen Svenskt Näringsliv, Statistiska Centralbyrån och Finansinspektionen.

Det framgår att departementen ofta inte hämtat några synpunkter alls eller att synpunkter insamlats endast från en eller flera egna myndigheter. Det redogörs ibland för vilka departementen pratat med, men inte vad de tyckte. Det förekommer också enligt rapporten att när åsikterna inkluderats så namnges ändå inte intressenterna.

EU fungerar bättre än Sverige i detta avseende, vilket departementen tycks dra nytta av. Samråd anses till exempel inte vara nödvändiga ifall EU-kommissionen redan genomfört ett öppet sådant, vilket kan tolkas som att det inte finns ett nationellt intresse av att tillvara svenska aktörers synpunkter.

Till lanseringen hade Eva Sjögren inbjudits, som är chef för Statsrådsberedningens EU-kansli. Hon sade initialt att ”Riksdagen har intresse av att regeringen uppfyller sin informationsplikt”. Hon ansåg att ”det funkade bra” och sade vidare under paneldiskussionen, att hon ”/…/ inte sett detta som ett problem.”

I relation till internationell rätt framstår de svenska förhållandena ändå som problematiska, vilket paneldebattörerna samtyckte till, vissa mer försiktigt än andra.

Hur det förhåller sig i de andra nordiska länderna kände Strömvik inte till, men pläderar för en grundlagsändring i rapportens avslutande rekommendationer.

Göran Grén från Svenskt Näringsliv framförde bland annat att föreningen inbjudits till samråd extremt sent och därför inte haft tillräckligt med tid att svara. Samuel Engblom som är samhällspolitisk chef vid TCO ansåg att EU-samrådsenkäten inte var lyckade med sina ledande frågor. Dessutom kunde man inte skriva ut enkäten och han såg hellre tryckta rapporter att samråda kring. Leif Klingensjö, sektionschef vid Sveriges Kommuner och Landsting, underströk att ”demokratifrågan var viktig” och fick medhåll. Katarina Areskoug Mascarenhas, chef för EU-kommissionen i Sverige, beskrev kortfattat kommissionens samrådsverksamhet.

Den svenska regeringen har länge haft öppenhet, transparens och tillgänglighet som ett tema, men rapporten visar att regeringen inte lever upp till dem.

Rapporten finns att läsa på www.cfe.lu.se