Hur demokratisk är fotbollen?

Litteratur: En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle
Niklas Rådström
Mondial förlag


Kärleken till pengar som egendom – till skillnad från kärleken till pengar som medel för livets glädjeämnen och realiteter – kommer att ses för vad det är: en ganska motbjudande morbiditet, en av dessa halvkriminella, halvpatologiska böjelser vilka man med en rysning överlämnar åt specialister inom mentalvården att ta hand om.

Orden är J. M. Keynes. Den kloke och förutseende nationalekonomens profetia har ännu inte slagit in; ej heller hans övertygande kalkyler om att automatisering, effektivisering och produktionsökning torde rendera arbetaren två tredjedelar mer fritid; det vill säga 10–15 i stället för 40-timmars arbetsvecka.

Niklas Rådström är författare, poet och dramatiker.
Foto: Frankie Fouganthin / CC BY-SA 4.0

Vad har det med fotboll att göra? undrar vän av ordning. Allt och inget. Fotboll är inte bara världens populäraste utan även dito billigaste sport. Pinnar kan utgöra mål och bollen kan vara av vilket material som helst så länge den är rund och fast. Fast på grund av ovan har den på blott 20 år också blivit världens mest kommersiella sport.

Med osvikligt bra tajmning dimper Niklas Rådströms långessä En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle ned i brevlådan. Samtidigt som landslaget går in i EM-slutspelet går landet mot extraval. Rådströms kluriga fast alls inte unika tankar är sålunda applicerbara på såväl åttondelsfinalen som riksdagsdebatten. Och hur rätt har han inte fått: Partiblocken benämns inte sällan som ”det röda och blå laget”.

Rådström går igenom spelförutsättningarna (en boll, en yta, en domare, två mål och 22 spelare respektive en kammare, 349 ledamöter och ett val vart fjärde år, såvida inte extraval utlyses), laget (kollektivet/samhället) och reglerna (lagboken), domarens (rättsväsendet), tränarens (statschefen) och inte minst pengens (kapitalismen) roll inom såväl idrotten som politiken.

I kapitlet ”Pengar” – varifrån Keynes ord är hämtade – tar Rådström upp den fossilberikade miljardären Roman Abramovitjs köp av Londonklubben Chelsea i juni 2003. Det var en game changer, en inom fotbollen avgörande spelvändning. Köpet var lika delar investering, klubbkärlek och beskydd (en offentlig person är svårare att röja ur vägen än en tillbakadragen). Summan som den ryske oligarken lade ned på spelarköp ska ha överstigit samtliga europeiska toppklubbars samtliga värvningar samma år.

En föga framgångsrik FA-klubb – somliga kanske minns lagets ”betongfotboll” under Tipsextra-epoken – blev över en natt en europeisk toppklubb med hjälp av inte en utan två nyinköpta startelvor, krönt av årets seger i Champions League. Hur demokratiskt är det? Klubbhjärtat kan sluta bulta för mindre. Men de beryktade fansen, The Headhunters, visade just det samt tåga då de protesterade vilt utanför hemmaarenan Stamford Bridge när det stod klart att Chelsea satt i förhandlingar om att starta en privat, europeisk superliga (ESL). I det har ultras (de inbitna fansen) blivit en rörelse och en samhällskraft lik Skolstrejk för klimatet, Gula västarna eller Black Lives Matter.

Under efterkrigstiden har de flesta idrottsutövare på elitnivå gått från att i kommersiell mening vara rena amatörer till att bli professionella yrkesutövare. Detta har inte minst gällt elitfotbollen med sina ofattbart stora transfer-summor och löner för attraktiva spetsspelare. Därutöver är den internationella elitfotbollen märkt av omfattande korruption och pampvälde. Många kan igenkänna liknande tendenser i internationell politik.

Teckningar som sonen Pelle Rådström gjorde när han var i åttaårsåldern illustrerar Niklas Rådströms nya bok.
Pressbild. Bild: Illustration: Pelle Rådström

Rådströms tankar har inte mognat i eget spel – hjärnskakningar, punktmarkeringar, blixtnedslag i målramen, straffar i månskenet, mörsare i krysset, led- och korsbandsskador – utan som en mer eller mindre passiv åskådare: Dels som förälder i barnens knattelag och dels som årskortsinnehavare på Hammarbys hemmaplan Söderstadion (Rådström vägrar benämna den nya arenan vid företagsnamnet). Han har således fått klippa och kratta men aldrig bita i gräset. Det är litet synd; det är alltid lika roande som givande att höra idrottsutövarens egna tankar kring sporten, som P.O. Enquists (höjdhopp), Lena Anderssons (längdskidor), Björn Ranelids (fotboll) eller Niklas Krogs (basket).

Det var vid det där millennieskiftet som något drastiskt skedde i både fotbollen och samhället. Nationalstadion Råsunda började rivas för att ge plats åt en synnerligen opersonlig arena med namn efter huvudsponsorn och granne med ett av Sveriges största köpcentra (där slutade jag själv gå på AIK: s hemmamatcher). Fotbollen hade blivit riktigt ”big business”; transfersummorna trumfade över varandra vid hart när varenda spelarövergång. På samma gång blev inkomstklyftorna, regionalt som globalt, allt större och började närma sig feodala förhållanden. Där är vi i dag: AFK – anno 2000. Allmänna feodala klubben.

Rådström är som sagt klurig och rolig att lyssna på. Han liknar franskalgeriske Zinedine Zidanes skallning i bröstet på italienske Marco Materazzi (som många menade hyste fascistsympatier) i VM-finalen 2006 vid både civil ohörsamhet och groende populism. Han kopplar Brasiliens svidande hemmaplansförlust med 1-7 mot Tyskland i VM-semifinalen 2014 till Jair Bolsonaros populistiska, närmast obegripliga presidentvalseger fyra år senare. Två korta kapitel – ”Zidanes skalle” och ”När ett samhälle går sönder” – som gärna kunnat breda ut sig mera; i dem sticker frön till unika tankar upp.

Andra saker irriterar. Att hålla fast vid Söderstadion men samtidigt köpa årskort på företagsarenan visar brist på handling och konsekvens. Att skriva ”mayaindianer” år 2021 är inte bara rasistiskt utan även, särskilt för en samhällsdebattör, ouppdaterat. Att beteckna libertarianism som ”extremhöger” är både slarvigt och felaktigt. Och Peter Handke är inte schweizare.

Så hur gick det till slut? Flertalet vet det redan: Stefan Löfven (S) lyckades inte avblåsa hotet (för vissa löftet) om extraval under måndagen (”nu ligger bollen hos talmannen”) och Sverige förlorade åttondelsfinalen mot Ukraina efter förlängning. Bollen är rund, likaså huvudet och demokratin, som därför kan rulla åt vilket håll som helst.