Två europeiska vänstervisioner

Litteratur: Fransk klasskamp och demokratins framtid
Halil Karaveli
Verbal förlag

Nordisk socialism
Pelle Dragsted
Verbal förlag

 

Nu kommer valet allt närmare. Etern har redan börjat fyllas av fula debatter som redan tycks ha gott hopp om att slå tidigare valkampanjers osaklighetsrekord. Redan diskuteras utsikterna till nya, bräckliga regeringskonstellationer som i bästa fall kan hålla extremhögern borta från beslutsfattandet. Jag och många med mig känner en längtan efter en tydligare politisk kurs, vars progressiva innehåll inte helt och hållet kompromissats bort. Men hur kan vi komma dit? Och varför är det så förtvivlat svårt att nå därhän?

 

Två nyutgivna böcker tar sig an frågan om den politiska vänsterns framtid. Båda har det gemensamt att de, uppfriskande nog, utgår från ett konkret och europeiskt sammanhang snarare än ett utopiskt och amerikanskt. Den första, Fransk klasskamp och demokratins framtid, har skrivits av statsvetaren Halil Karaveli och ingår i Katalys essä, en serie små för den breda vänstern angelägna essäböcker, utgivna i samarbete mellan tankesmedjan Katalys och Verbal förlag. Här överblickas den moderna franska politiken i jämförelse med den svenska. Den folkliga indignationen, symboliserad av de gula västarnas våldsamma manifestationer, har som bekant ökat i styrka till den grad att den på senare tid hotar den borgerliga ordningen. Den nyligen omvalde president Macron fortsätter att montera ner den franska välfärden i en aldrig tidigare skådad omfattning, trots dessa protester, ty detta är ju vad han gått till val på.

Presidentens politik avskys av en mycket stor del av befolkningen, men eftersom han förmår samla ett stabilt politiskt alternativ till extremhögern vinner han ändå valen. Karaveli jämför det val som tog Macron till makten med januariavtalet.

En intressant tillbakablick på den franska vänsterns historia visar hur den skiljer sig från den svenska. Ett pragmatiskt socialistparti med stöd av ett radikalt och utopistiskt orienterat – men starkt – kommunistparti hade aldrig utrymme för att orientera sig mot den reformism som var den ideologiska grunden för hans svenska motsvarighets välfärdspolitik. Partiets rötter i arbetarklassen ansågs överspelade redan i mitten av 1980-talet. I stället orienterade man sig mot tjänstemännen, och framför allt lärarna, och den svenska symbiosen mellan socialdemokrati och fackliga centralorganisation finns inte där. Allt detta präglar socialistpartiets organisation, en akademisk medelklassammanslutning där vanliga arbetare inte känner sig hemma.

 

Karaveli argumenterar övertygande, med stöd i statistik och väljarundersökningar, att stora delar av arbetarklassen trots detta identifierar sig som vänster. Så varför inte hålla fast vid sin gamla klassbas? Därför att detta skulle tvinga ”vänstern att överge sina kulturella värderingar”. Detta resonemang har inte hindrat marknadsliberala ståndpunkter från att få allt starkare fäste inom partiet under de senaste decennierna, liksom här. Och i takt med detta tappar man naturligtvis väljare.

Franska intellektuella – inte nödvändigtvis från vänsterhåll – resonerar i ett av de intressantare kapitlen kring den klassmässiga obalansen i rikets politiska grupperingar och dess elit, och försöker besvara frågan varför de gula västarnas demokratiuppror domineras av vita fransmän. Problemet som identifieras är att klasskampen hos breda skikt ersatts av en destruktiv kulturkamp, liknande den som SD försöker föra. Karaveli landar i slutsatsen att vänstern måste hålla fast vid upplysningstänkarnas framstegsoptimism och att hålla fast vid den progressiva politik som inkluderar de arbetande massor man svikit. Jag kan inte tolka honom på annat sätt än att priset varit alldeles för högt för den motsvarighet till januariavtal de franska socialistpartierna ingått med Macron för att hålla Le Pen borta från makten, och att man kanske måste prioritera sin politik framför viljan till regeringsmakt. Det franska exemplet avskräcker.

 

Pelle Dragsteds bok Nordisk Socialism, även den utgiven hos Verbal förlag, har ett också historiskt perspektiv. Men här presenteras en utopi som vill ta farväl av de klassiska vänsterutopierna. Till skillnad från Halil Karavelis essä om Frankrike finns här ett klimatperspektiv (minns att de gula västarna, förutom att protestera mot demokratiunderskott och sociala orättvisor, även red till storms mot de rusande bränslepriserna). Men Dragsted delar i övrigt oron över det politiska tillståndet och den moderna vänsterns brist på vitalitet. I inledningen analyserar han den skandinaviska vänsterns självbild, och det med utgångspunkt från en rapport från Donald Trumps kansli om socialismen i Danmark och dess destruktiva effekter på ekonomin.

Förutom att vara illa underbyggd kritiserades denna rapport från höger och vänster för sin verklighetsbeskrivning – Danmark är ett kapitalistiskt samhälle med inslag av välfärd, och det gills inte som socialism, menade man. Dragsted hävdar motsatsen. En ren socialistisk stat, likaväl som en renodlat marknadsliberal, har aldrig existerat. Genom att byta det binära perspektivet mot en gråskala ser man att Danmark har fler och starkare inslag av socialism än vad USA har, om man med socialism menar delar av samhället som är undantaget marknadskrafternas lönsamhetskrav. Här avses inte bara offentlig skola och sjukvård, utan även olika former av kooperativ och olika fonder med syfte att säkra inflytande och ekonomisk utdelning för medborgare i det fall det rör sig om en social fond, eller anställda i det fall det rör sig om en löntagarfond. Att läsa dessa stycken känns i mångt och mycket som att befinna sig i en dröm om en förfluten tid. När var jag på Konsum senast? Finns det ens kvar? Men Danmark har tydligen en brokigare flora av kooperativa verksamheter.

 

Ett fruktbarare perspektiv, så lyder bokens budskap, är att se till den socialism som redan finns och sträva efter att vidareutveckla den. Dragsted ger i ett avslutande kapitel tio förslag för att driva kampen i den riktningen. Många av dem är mycket goda. Avskaffade vinster i välfärden, lagstiftning mot spekulation i mark och bostäder, nedskalning av storbanker som hädanefter får bära sina egna kostnader, och rentiererna har därmed att skaffa sig hederliga arbeten. Fondsocialistiska förslag för kraftigt (minst 50-procentigt) medarbetarinflytande på arbetsplatserna, vilket skulle göra det lättare att fatta samhällsnyttiga och klimatsmarta beslut från näringslivets håll. Slutmålet skulle vara en blandekonomi där grundläggande samhällsservice står utanför marknadskrafternas kontroll, liksom stora delar av den övriga produktionen, men där produkter för privatkonsumtion fortfarande är konkurrensutsatta på en marknad, vilket Dragsted menar är det bästa för prisutvecklingen (här finns en diskussion om de gamla östeuropeiska planekonomiernas problem att planera för ett helt samhälles behov från toppnivå). Ett mer socialistiskt samhälle, om än inte ett helt socialistiskt samhälle.

Även problematiken med läkemedelsindustrins patent och storföretagens uppköp av data diskuteras på ett sätt som säkert kan göra nytta i kommande debatter i ämnet. Här finns också ett läsvärt förord av Jonas Sjöstedt.

 

Trots sin vällovliga ansats har boken vissa problem. Den är närmare hundra sidor för tjock och vanpryds av åtskilliga upprepningar och egendomligheter i dispositionen. Korrektur- och översättningsbrister ger ett lite slafsigt intryck. Men bokens största problem är kriget.

Bara några månader efter att boken kommit ut på danska har Rysslands invasionskrig mot Ukraina målat om hela Europas politiska karta och radikalt kastat om förutsättningarna för progressiva framtidsvisioner av alla slag. Högerfrågor som kärnkraftsutbyggnad och Natomedlemskap har plötsligt flyttats från den rättshaveristiska periferin till dagsdebattens centrum. Historiskt sett har krigssituationer varit förödande för enigheten inom den breda vänstern. Det finns ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda den här gången.

Dessa böcker formulerar dock några av samtidens stora problem och bär på viktiga insikter när det gäller att lösa dem och finna nya politiska vägar. Nu är det upp till vänstern att visa att den tror på sina egna idéer.