Lokalt och globalt – Bo Landin om författarskap, miljö och det fria ordet

Bo Landin är folkbildare och miljökämpe med fokus på natur och miljö, lokalt och globalt. Han brinner för Vänern och var med och såg till att Djurö skärgård i Vänern blev ett naturreservat. Hans Mannefred fick en intervju.

Bo Landin (tredje från vänster) med Fältbiologerna 1971.

Hur står det till med det fria ordet när det gäller miljöfrågorna?

– Miljöfrågorna har ingen särställning när det gäller det fria ordet. Jag anser rent generellt att vi inte borde tala i termer av miljöfrågor. Det var kanske så ämnesområdet blev en del av vårt offentliga samtal för 50-60-70 år sedan, men i dag vet vi att frågor som vi förr kallade miljöfrågor nu handlar om hållbar utveckling, demokrati, socialt ansvar, internationell solidaritet och rättvisa. Kort sagt allt det som vi förknippar med samhällsutveckling. I och med klimatkrisen har samtalet blivit en existentiell fråga, hela planetens framtid. Men i grund och botten handlar det om politik; hur vi vill att samhället ska fungera och administreras. Och av vem.

Visst kommer jag ihåg debatterna för 50 år sedan, när befolkningsfrågan stod i centrum, alla problem skylldes på att vi var för många människor på jorden. Vi var många som vände oss mot den förenklade synen på internationell rättvisa och de frågor som hängde samman med det, inte minst frågan om mattillgång och miljö.

Det fanns en parallell diskussion om behovet av ett världsstyre, någon form av teknokratiskt ledd organisation som baserat på fakta skulle ta hand om alla beslut. Tanken var någon form av förstärkt FN som skulle styra världen. Det är naturligtvis en helt omöjlig utveckling, och helt galen på många sätt. Men den bottnade i en frustration att beslutsfattare på lägre nivåer inte förstod allvaret och tänkte kortsiktigt. Samtidigt växte en rörelse fram; ”Tänk globalt, handla lokalt”. Internationellt kom Ernst Friedrich Schumachers bok Litet är vackert, som betydde mycket för samtalet. Det var en strävan att få människor att förstå sin egen roll i det stora systemet, att lära sig tänka småskaligt. Det var en nyttig utveckling där Sverige gick i spetsen för mycket som hände.

Men för min egen del skedde uppvaknandet när jag som en av få svenska delegater var med på världens första globala miljökonferens för ungdomar, 1971 i Kanada. Vi skulle utarbeta de ungas krav till FN:s miljökonferens i Stockholm året efter. Jag har ju i andra sammanhang berättat hur jag kom dit som aktiv fältbiolog och miljöaktivist, trodde jag visste allt och hade svar på de stora frågorna. Vi skulle berätta för de unga från utvecklingsländerna hur de borde agera för att inte göra om våra misstag. Jag plockades snabbt ut ur den villfarelsen. Jag fick kunskaper och insikter om livet för människor i utvecklingsländerna, och de tyckte att vår syn på miljöfrågor var en attityd för rika människor utan verklighetsförankring i världen. Jag blev god vän med och kom att engagera mig i den sydafrikanska studentunionen. Så om du frågar mig om yttrandefrihet så fick jag snabbt lära mig vad det innebar. Mina sydafrikanska vänner arresterades direkt efter hemkomsten och dömdes till långa fängelsestraff som ”kommunister” och ”uppviglare mot apartheidregimen”.

Under åren därefter kom jag som ordförande att leda fältbiologernas internationella organisation – IYF. Vi skapade de första miljöutbildningarna i Afrika och Asien, i nära samarbete med de ungdomar vi lärt känna vid konferensen i Kanada. Vi antog också ett radikalt miljöprogram där vi fastslog att naturen måste ses som en del av den totala miljön, såväl den mänskliga som den sociala. Det är därför logiskt att studier av naturen och naturvård i stort, inte kan frikopplas från sociala och politiska aktioner.

Internationellt mördas många journalister för att de gräver för djupt i miljöfrågor. Dessutom är det många som tystas på andra sätt, till exempel genom att släpas till domstolar där de anklagas för förtal. Det var ju precis det som hände för mig, 1990, när norska säljägare stämde mig och Sveriges Television för att vi gjorde filmen som stoppade den norska sälfångsten. I USA och Kanada har journalister arresterats och anklagats för ”intrång på privat mark” när de varit på plats för att belysa ursprungsbefolkningarnas kamp mot pipelines för olja. Exemplen kan radas upp från de flesta håll i världen. Det fria ordet är fortfarande hotat och måste försvaras, inte bara för miljöfrågornas belysning, utan för att sätta fingret på det som hotar människor, miljö och en hållbar utveckling. För alla.

Hur mår Vänern? Hur ser du på Vänerns framtida miljösituation?

– Jag kallar mig för Vänerbo, för jag är född i Vänersborg, har bott i Mellerud i Dalsland, Säffle och Karlstad i Värmland och i Mariestad i Västergötland – och somrarna spenderade jag som barn på Kinnekulle. Kanske inte så underligt att mitt hjärta klappar för denna fantastiska sjö – detta innanhav.

När vi började strida för miljöfrågorna som fältbiologer i Mariestad i slutet på 1960-talet var läget i Vänern katastrofalt. De flesta städers avlopp gick mer eller mindre orenade ut i sjön, med övergödning som resultat. Tidan, som rinner genom Mariestad, var en brunfärgad sörja fylld med allehanda industriföroreningar, inte minst från stadens pappersbruk. Fiberbankarna växte i sjön från alla de massa- och pappersbruk som ligger runt sjön. Kvicksilverhalterna i Kattfjorden utanför Karlstad och Hammarö var skyhöga, en annan restprodukt från massaindustrin. Det var då vi lärde oss vad ”svartlistning” betydde, när hela sjöområden stängdes av för allt fiske för konsumtion. Då, i slutet av 1960-talet, fanns ingen vattenlagstiftning, ingen miljölagstiftning, inget naturvårdsverk. Sjön var en avstjälpningsplats.

Sakta men säkert började dock saker att hända och efter 1967, när Naturvårdsverket var på plats och de första miljölagarna trädde i kraft, kunde åtgärder sättas in. Men det gick sakta. Under kommande år gjordes allt flera undersökningar av Vänerns vatten, åtgärder började sättas in. Inte minst handlade det till en början om att bygga ut de kommunala reningsverken. Att det gick att genomföra så snabbt i Sverige beror ju till stor del på att man kunde koppla ett nyvaknat miljöengagemang med lagstiftning i ryggen till ett behov av skattefinansierade arbetsmarknadsåtgärder. Bygga reningsverk blev pusselbiten, och det betydde mycket för Vänern, och för en massa vattenområden i Sverige.

Jag tror framtiden för Vänern är ljus. Trots allt, numera har vi ju en Vattenmyndighet, eller snarare flera vattenmyndigheter i Sverige. Märkligt att det tagit så lång tid att nå hit. Det är bara tio år sedan vattenmyndigheten skapades – detta i ett land som alltid stoltserat med att ha varit ett vattenrike. Med nya myndigheter, förstärka lagar och EU:s vattendirektiv tror jag gårdagens misstag inte kommer att upprepas.

Men, jag höjer ändå ett varningens finger när jag hör politiker i Karlstad föreslå att man ska muddra för att skapa en ny badvik vid det omtvistade Skutberget i Karlstad. Detta föreslogs som en följd av det livligt debatterade förslaget att bygga en Mumin-park på strandskyddat område vid Skutberget. För att kompensera förlusten av en existerande badvik, som skulle in bakom stängsel, lås och bom i Mumin-parken, förslår (fortfarande) kommunen att en annan vik ska muddras. Vi vet att det kvicksilver som en gång i tiden fanns i Kattfjorden nu ligger förborgat i bottensedimenten. Jag är orolig att om vi börjar röra runt i muddermassorna kommer kvicksilvret att frigöras och åter ta sig in i näringskedjorna. Jag har inte blivit övertygad om att detta kan undvikas.

Island in the sky, oktober 2012.

Du var med och såg till att Djurö skärgård i Vänern blev ett naturreservat. När och hur gick det till?

– Dagarna innan jag skulle börja på gymnasiet fick jag och min kompis den vansinniga idén att vi skulle segla till Djuröarna, mitt i Vänern. Det är ju många som gör det. Men vi hade bara en liten Triss-jolle och det var nog tur att våra föräldrar inte fattade vad vi höll på med. Vi lärde oss dock snabbt att Vänern inte är en liten sjö, utan ett innanhav som kan bli ganska vresigt när västanvinden ligger på. Seglingen gick bra, även om det blev i äventyrligaste laget. Det var mötet med Djuröarna som blev den stora upplevelsen. Fiskgjusarna var många, dovhjortarna som planterades in för länge sedan i ett jaktreservat imponerade på oss. Vi upplevde det nästan som orörd natur, utan inslag av sommarstugor och massor med folk. Detta blev upptakten till en mångårig relation mellan mig och Djuröarna.

Varje år vi seglade dit, oftast ett gäng fältbiologer, började vi dokumentera naturlivet. Vi insåg snabbt rikedomen. Våra vänner trodde vi var helt galna när hustru Marianne och jag beslöt oss för att spendera vår smekmånad på Djuröarna – helt fokuserade (nåja) på att examinera gräs och växter i alla de provrutor vi la ut. Jag läste biologi i Göteborg, och mitt examensarbete blev till slut en omfattande naturinventering av Djuröarna. Jag skrev också en skötselplan och la fram förslaget att öarna borde skyddas. Länsstyrelsen i Mariestad gick på min linje och man lyckades skapa ett naturreservat av hela ögruppen som består av ett 30-tal öar, holmar och skär. Aldrig trodde jag väl då, i slutet på 1970-talet, att vårt arbete på öarna skulle lägga grunden till en av landets nya nationalparker. Men 1991 var det ett faktum.

Trots Vänerns storlek, och det faktum att det finns 22 000 öar, holmar och skär, var sjön ganska okänd för många i Sverige. Några av oss bestämde oss för att skriva en bok om sjön och dess omväxlande natur. Vi klev in på förlaget i Stockholm och berättade så målande vi kunde för redaktören. Om skärgårdarna, om djurlivet. Han, den inbitne stockholmaren, tittade på oss och frågade förstummad: ”Finns det skärgårdar i Vänern!?”. Jag är dock tacksam att han förstod att vår kunskap var större än hans, och resultatet blev boken Skärgårdar i Vänern (Prisma). Den boken kom att öppna mångas ögon för Vänerområdets natur.

Berätta om din senaste bok?

– Jag gjorde mitt första tv-program om klimatförändringarna i slutet av 1980-talet. Det blev en naturlig följd på de många år, och många filmer, jag gjort om försurningens effekter på miljö och människor. Efter mer än 30 år på resande fot i filmprojekt och på vetenskapliga expeditioner, från Antarktis i söder till Arktis i norr, och de flesta stora ekosystemen på andra breddgrader, kände jag att jag hade en historia att berätta. Jag har ju sett förändringarna med egna ögon och jag har beskrivit dem i alla filmer och tv-program jag producerat. Jag ville berätta min historia om klimatförändringarna, men också om de stora ekologiska förändringar som pågår parallellt. Utarmning av växt- och djurliv globalt sker i en skrämmande takt.

Resultatet blev boken Fotavtryck – hur du och jag påverkar vår jord (Votum Förlag). Underrubriken är viktig, för jag vill också säga att jag är fullt medveten om det stora fotavtryck mitt eget arbete, och mitt liv, satt på jordytan. Efter alla flygresor, alla miljontals flygkilometer jag lagt till mitt koldioxidkonto, inser jag att jag på alla sätt är en del av problemet.

I boken skriver jag: ”När jag nu skriver gör jag det med mina barnbarns framtid i tankarna. Det är nytt för mig. Carl-Johan är tre år och Alexander är ett. Nu är det min tur att axla ansvaret för kommande generationer. Det jag underlåter att göra i dag kommer att prägla deras liv till nästa sekelskifte. Deras nutid kommer att vara den framtid som dagens modeller och diagram försöker berätta om. De kommer att ha svar på frågan om vi hade rätt, om vi gjorde rätt, långt efter det att min lekamen återgått till de jordiska processerna. Vårt eftermäle skrivs med fördröjt publiceringsdatum.”

Vi kan som enskilda alltid dra vårt strå till stacken. Vi ska vara nöjda med det vi har möjlighet att göra. Men den enskildes makt räcker inte för att rätta till systemfel i samhället. Där måste rörelser skapas som gör att människor går samman i föreningar, fackklubbar och politiska partier för att driva fram nödvändiga förändringar. Det handlar alltid om makt.

Mitt jobb har alltid varit att samla in fakta, dyka djupt i vetenskaplig litteratur, men alltid para det med mina egna upplevelser och iakttagelser. Det är min berättelse och jag hoppas orden kan hjälpa andra att komma över sin klimatångest och i stället hitta inspiration att kämpa vidare.

Bergsidan brinner. Heber City år 2000.

Berätta om din bok – som du håller på med just nu?

– Vatten spelar naturligtvis en helt avgörande roll för mitt och alla andra människors liv. Men vatten är viktigare än så.

Det handlar definitivt om livets vatten, allt liv. Det kändes naturligt att fortsätta fundera i de här banorna efter boken Fotavtryck. Längden på alla diken i Sverige är faktiskt längre än längden på våra samlade vattendrag. Det säger något om hur mycket vi manipulerar vattnet, även i Sverige.

Dessutom har jag haft förmånen att skriva tillsammans med Lennart Henrikson, en av landets absolut största experter på allt som rör vatten och liv i och kring vatten. En gång i tiden var Lennart assistent på zoologiska institutionen i Göteborg när jag läste biologi där på 1970-talet. Sedan stod han framför min kamera som forskare när jag gjorde mina första försurningsfilmer. Kul att vi nu kunde återknyta kontakten och samla våra tankar. Vi visste dock att Lennart kämpat med sin cancer under längre tid och vi kunde lite humoristiskt säga att vi har en verklig ”deadline” den här gången. Tyvärr hann vi inte klart. Lennart gick bort den förste april. Men in i det sista skrev och talade vi om vatten. Hans efterlämnade anteckningar och tankar ska jag nu försöka få ihop i boken. Det är min förhoppning att projektet ska kunna slutföras så att många fler får tillgång till Lennarts fantastiska kunskaper och enorma engagemang för allt som har med vatten att göra, inte minst hans brinnande appell för skogens vatten.

Våra texter kommer att illustreras av fotografen Hans Strands fantastiska bilder.

Vad är dina tankar om Greta Thunberg som folkbildare i klimatfrågor? Skulle Greta kunna bli FN: s klimatsekreterare?

– Nej, absolut inte! Och det säger jag med beundran i orden. Greta är en opinionsbildare av rang, och det ska hon fortsätta vara. Att driva frågor i stora internationella organisationer kräver duktiga diplomater med politisk fingertoppskänsla – en ofta bortglömd kader av fantastiskt viktiga klimatarbetare. Men de kan bara bli framgångsrika om de känner att de backas upp av en stark folkopinion. Därför måste Greta fortsätta att vara opinionsbildare. Där har hon störst makt att påverka.

I min bok Fotavtryck skriver jag om Greta: ”Greta Thunberg är en viktig förtrupp till en massrörelse som växer varenda dag. När man driver miljöfrågor hårt i den offentliga debatten måste man alltid vara beredd på mothugg och slag under bältet. Det krävs alltid av dem som höjer rösten att de lever som eremiter och perfekta medborgare på alla plan. Jag har hört orden hagla, mot mig och andra miljöaktivister, under de decennier jag jobbat med de här frågorna. I dag är det Greta Thunberg som blir uppläxad för att hon är för ung, att hon är manipulerad av andra och att hon inte vet vad hon talar om. Nu gäller det att stå pall.

I dag är det 800 miljoner människor i världen som inte får rent vatten varje dag. Vad gör vi för att åstadkomma en förändring?

– Den frågan är för stor för att avhandla i några enkla svar. Men min generella inställning till all de frågor som vi kan rada upp är att det handlar om makt. Det finns tillräckligt med kunskap och resurser – även ekonomiska – för att lösa alla de här problemen. Det handlar om rättvisa mellan folk i länder, mellan länder på kontinenter och mellan kontinenter. Jag har ända sedan tonåren sagt att, när det finns tekniska lösningar, när det finns ekonomiska lösningar, när det finns vetenskapliga lösningar, då finns det också politiska lösningar. Då är det bara dumhet och envishet som står i vägen, och det är jag beredd att bekämpa till mina sista dagar.

Bo Landin i Paradise, Kalifornien, efter branden.

Vad är likheter respektive skillnader, när det gäller USA: s och Sveriges syn på vattenfrågor kopplat till miljö?

– Jag har inte studerat skillnader i detalj. Men något som EU: s vattendirektiv finns inte här i USA. Men man har andra regleringar som styr vem som har rätten till vattnet. I USA gäller fortfarande att man kan ”äga vattnet”. Många ägandefrågor går tillbaka till nybyggarnas tid, då till exempel västern koloniserades. I domstolar fastslogs vem som ägde vattnet. I min dalgång ägs vattnet av nedströms kommuner som etablerades först. Min lilla hemstad, Heber City, är en av USA:s snabbast växande städer som gärna skulle använda vattnet som kommer från snöklädda berg runt staden. Men det kan vi inte. Vi måste skicka vattnet vidare många mil nedströms till dem som säger att de äger vattnet. Jag kan inte heller sätta annat än små tunnor för regnvattnet som faller på mitt tak. Jag hade gärna grävt ner en större cistern för att samla vatten i för bevattning av grönsaksodlingar. Det får jag inte, för regnvattnet ägs av delstaten Utah, som har sålt det till vattenrättsägare nedströms.

Också den mäktiga Coloradofloden, som skapat Grand Canyon, ägs av olika parter längs vattnets lopp. Men merparten av vattnet, som ju kommer från Colorados och Utahs bergsområden, ägs av Kalifornien som ligger ”sist” i raden av delstater som floden passerar. För att nu inte nämna Mexiko där floden ska flyta ut i havet. Men av denna mäktiga flod finns bara en rännil kvar vid havet. Allt annat vatten har förbrukats på vägen.

Vilket gott råd vill du ge Joe Biden när det gäller vattenfrågan?

– Jag skulle gärna se att Biden tillsätter en framtidskommission med uppgift att fundera på hur hela sydvästra USA ska överleva i en varmare värld. Minskade regn- och snömängder längs Klippiga bergen ger allt mindre vatten i floderna på Coloradoplatån. Det i sin tur ger mindre vatten för odlingar – inte minst i Kaliforniens centrala dalgång, som är beroende av Coloradoflodens vatten och där man producerar mer än hälften av alla grönsaker, frukter och nötter i USA. Mer torka skapar förutsättningar större och intensivare skogsbränder. Jag bor mitt i allt detta, i kanten av en öken i Utah. Framtiden är inte ljus.

Vilket gott råd vill du ge Sveriges miljö- och klimatminister Per Bolund när det gäller vattenfrågan?

– Mitt råd är enkelt: Gå ut i skogen, känn doften av barr och svampmycel. Njut av den gröna skogen, men inse också att du mitt i denna skog står på ett golv av vatten, osynligt för ögat men ack så viktigt för livet i skogen och långt bortom trädens hägn. Allt vi gör med skogen påverkar varenda vattendroppe som till sist ska fylla funktioner på andra ställen nedströms. Lyft ditt vattenglas och säg ”tack för skogens vatten”!

Har du någon dröm?

– Jag är ingen drömmare, verkligheten är för bister för att försjunka i drömmar. Jag vill hellre använda ordet förhoppning. Min förhoppning avslutar också min bok Fotavtryck:

”Mitt eget framtida fotavtryck sker med en stövelförsedd fot som manar till en vilja att lära sig nytt, engagera sig i debatten och ställa politiker till svars, kanske ta steget in i politiken för att vara med och påverka, ta eget ansvar, och kämpa på alla sätt. Jag har i vartenda brev jag skrivit i snart 50 år, till vänner och ovänner, statsministrar och presidenter använt de här orden, både för att med några få ord berätta om min livsfilosofi, men också uppmuntra eller uppmana dem att följa mig och alla andra på de stigar som bär mot framtiden i antropocen; håll stövlarna leriga!”

Vem ger du dagens ros?

– President Joe Biden får min ros i dag. För oss som bor i USA och som genomlevt fyra år med Trump som gjorde allt han kunde för att avskaffa miljölagstiftningar, naturskydd, klimatåtgärder och en massa annat är Bidens satsningar direkt från dag ett som att väckas ur en mardröm. Nu finns det i alla fall hopp, även om vägen framåt fortfarande kommer att vara full av hinder och motsättningar. Ska globala klimatproblem lösas och en hållbar utveckling bli möjlig för alla, då är det USA som allra mest måste byta fot, slå an en helt ny politik, utbilda ett folk och skaka om en hel kultur. En ros räcker inte långt på den vägen, men det är en början.

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com