Norges kluvna förhållande till miljön

Norges förhållande till modern tids största utmaning, klimatomställningen, är minst sagt kluvet.
”Å andra sidan: Inget annat land har lika många nationalparker (46 mot Sveriges 30) sett till arealen.”
Foto: Kristoffer Trolle (is.gd/kRDg3n) / CC BY (is.gd/2eaEG2)

Norges kluvna förhållande till miljön

Norges förhållande till modern tids största utmaning, klimatomställningen, är minst sagt kluvet. Norrmannen i gemen går gärna på tur i orörd natur, vilket blivit allt svårare med den dubbeltydiga – för att uttrycka det diplomatiskt; i klarspråk dubbelmoraliska – norska klimatpolitiken. Eller är den på väg mot en helomvändning; är ett paradigmskifte på gång i grannlandet?

Å ena sidan en rikedom utan europeiskt motstycke. Från en källa: olja. Enligt Statista pumpar Norge upp runt två miljoner fat (159 liter) olja om dagen. Multiplikationen blir hisnande. Matematiken talar sitt tydliga språk. Det talas om en biljon dollar i intäkter, av vilka svenska bolag fått sig en rejäl dusör, sedan den första fyndigheten 1967. Det är dock en markant nedgång från nära det dubbla i början av 2000-talet.

Norge har ingen kommersiell kärnkraft. Den forskningsreaktor som togs i drift 1959 i Halden stängdes ned i fjol efter ett beslut av Institutt for Energiteknikk. Statliga Norsk Petroleum har däremot utvecklat ett sofistikerat CCS-system (Carbon Capture and Storage) som alltfler länder, inklusive Sverige, visat intresse för i sin iver – eller krassare: i sin jakt på internationella bonuspoäng – att få utsläppskurvan att börja plana ut. Norge är ännu gravt fossilberoende.

Så här i valtider kan det vara värt att påminna om att Norge står utanför unionen (som när grammofonskivor från Oslo fastnar i svenska tullen och tidningen tvingas skaffa ett EORI-nummer och betala avgifter för att få loss dem för recension) men har en nära handelsförbindelse med övriga europeiska länder och likafullt en ledande och pådrivande roll på den internationella marknaden.

Ett storskaligt och följaktligen förödande trålfiske av främst torsk har också gjort att bilden av natur-Norge fått sig en törn. En på flera sätt hejdlös turistindustri i fjällvärlden men allra mest längs Hurtigruten där färjor, stora som oceanångare, kryssar i det ömtåliga fjordlandskapet, kanske Europas naturskönaste, åtminstone det mest dramatiska (se exempelvis Fjordarnas hemliga liv på Svt Play).

Glacialerosion under istiden har skapat de slingrande sprickorna i jordskorpan. Rent vatten fyller fjordarna, lika djupa (djupast Sognefjordens 1308 meter) som de ned mot vattnet sluttande bergen är höga. Det unika ekosystemet har fått utvecklas i lugn och ro i eoner tills människans skapelse maskinen, likt ett glupskt monster, gjorde entré. Kretsloppet och näringskedjan är helt beroende av golfströmmens orubbade bana och styrka; att istäcket lägger sig om vintern; att glaciärerna tillför vattnet livsviktiga näringsämnen under våren; att de enorma stimmen sill går in i fjordarna för att vila efter den långa färden, migrationen från Nordsjön och Atlanten, och sedermera leka under sommaren.

Glaciärisen som hundratusentals fjordturister årligen begapar har blivit en handelsvara. ”Det blå guldet” är en så till vida lukrativ vara att en illegal marknad uppstått däromkring. Norska företaget Svaice säljer svartis på flaska ”från tidernas begynnelse, fruset av naturen till dyrbar is i de mest otillgängliga av platser”. Marknadsföringens ord om orörd natur, arkaisk tid och norrsken är emellertid falsk: Svartisen betrampas varje år av tusentals fjällvandrare; dess smältvatten samlas upp i kraftverksdammar och blir ju bara ”svartare” av fjordfärjornas utsläpp. En än exklusivare export går till gulfländerna: glaciäris i ohemult rika oljeshejkers drinkar. Att gjuta olja på vågorna i dess bokstavliga, inte bildliga bemärkelse.

Fjordarna kan jämföras med insjöar och en viktig lärdom Norge kan dra är av Bajkalsjön i Sibirien: En än så länge ren reservoar som innehåller 20 procent av jordens sötvatten, men en livskälla som sakta håller på att bli oduglig på grund av försurning, algblomning och ökad turism. Svårt att tänka sig en större framtida brandhärd, med en självmotsägelse, än vatten. Föd- och värmekällor finns ett flertal av; för dricksvatten endast en – nederbörd.

Å andra sidan: Inget annat land har lika många nationalparker (46 mot Sveriges 30) sett till arealen. Inget land säljer fler elbilar; ingen annan stad har fler laddstolpar än Oslo – ”Europas gröna huvudstad 2019” – räknat per capita. I mars var 68 procent av de nyregistrerade bilarna el- och laddhybrider (mot två procent i Sverige). Onödiga plast/oljeprodukter som påsar, förpackningar, muggar, sugrör förbjuds till nästa år, i linje med EU:s förbud av engångsartiklar i plast som träder i kraft 2021.

Nu hakar flygindustrin på. Av nöd. Norges 45 närliggande flygplatser gör att landets största utsläppskälla av växthusgaser kommer från inrikesflyget. Statliga Aviator, tillsammans med andra flygmotortillverkare, är i färd med att utveckla ”klimatvänliga motorer”. Om 20 år ska inrikesflyget vara solcellsdrivet.

Men allt detta, som en norsk ekonom säger i dokumentären Spelet om oljan (2018), blir bara symbolpolitik så länge samhällets välstånd såväl som industri- och hushållsel härrör från oljeborrningen i statens (Statoil) regi.

Dubbelmoralen uttrycks suveränt i Maja Lundes faktiska fiktion Blå (2017) ”om det sköra samspelet mellan natur och människa, i det här fallet om det mest livsnödvändiga på vår planet: vatten.” Lunde är anmärkningsvärt insiktsfull och skicklig på att ställa profiten, egenintressen mot det allmännas bästa, orörd natur. Klimataktivist, privatforskare och driven prosaist på en och samma gång. Här är det barnet Signe – med drag av Lunde själv, föreställer jag mig – som skäller ut sin mor som är för fördämningen medan fadern strider mot den:

Och fisken i älven, var ska den göra av sig, och vattnet som släpps ut i fjorden kommer att vara iskallt, fattar du det, och strömstaren, hur ska det gå för strömstaren när det inte finns någon vattenström längre, fågelboet, var ska den bygga det, och all sten ni gräver fram, den tar ju över, stora jättestenar. Förut var det grönt, nu blir det en stenhög, alla djuren och alla växterna, de lever av Breio, och ni tror att ni bara kan ta över och göra som ni vill, det är natur, det är fåglar, insekter, växter, nu blir det bara skravel och rör och tunnlar, sten och stål.

Romanen följer den nu 67-åriga Signes seglats från Norddal till Timbaut i Sydfrankrike på båten Blå för att överlämna en last glaciäris till forne pojkvännens lyxvilla. Signe slits återigen itu. I barndomen var det föräldrarna som stod på varsin sida om dammbygget; i medelåldern hennes miljöaktivism mot pojkvännens skrupelfria profit på glaciärisen. Där strandar Blå. Tillfälligt.

24 år senare har torkan blivit vardag, vatten en bristvara. David jobbade tidigare på ett reningsverk som avsaltade havsvatten för att göra det drickbart. Verket gick i konkurs. Snart började alla fly, även Davids familj, femårstorkans förtvinade jord för en än bördig och blöt natur i norr. Blå och det enda som kan bära henne, havet, kommer att förena dem. Samma rum men olika tider som David berättar om:

Frukt- och grönsaksköerna var längst. Det fanns så få bin, så få insekter. De hade successivt försvunnit, men när torkan kom gick det fortare. Inga insekter, ingen frukt. Jag saknade tomater. Melon. Päron, plommon. Att sätta tänderna i ett saftigt plommon. Kallt, ur kylskåpet…

Lunde är här inne på det tema med vilket hon slog igenom internationellt: debutromanen Binas historia (2016) och Blå står på samma existentiella, ödesmättade grund. Naturens proletärer, den avgörande pollineringen, i paritet med kroppens: blodkropparna. Och korrespondensen mellan människokroppen och planeten: 70 procent livgivande vätska. För att göra en lång historia kort: med hjälp av lite hemingenjörskap, faderlig list och omvänd osmos överlever, förmodligen samt förhoppningsvis, David och även Lou klimatkatastrofen.

Samma vecka som IPBE:s
biologiska mångfaldsrapport kommer ut står också Oslo värd för en internationell hummelkonferens. 2014 åsåg Norge en massdöd bland humlor, främst i diverse parker runtom i landet. Förutom att förbjuda import av humlor, vissa arter kan vara invasiva, fick aktivister och forskare parkförvaltningen att sluta plantera lind, det vanligaste trädet i norska ”byer” som har en negativ, rentav dödlig effekt på humlor.

Forskare slog larm. Folket agerade. Politiker tog ansvar. Norge är ett handlingskraftigt land, inte bara i skidspåren, som därutöver inte behöver gå via EU för att snabbt få igenom lagändringar eller nödåtgärder. När Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Biodlingsföretagarna (BF) och Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR) bjöd in till konferens i Alnarp i Skåne i slutet av fjolåret var biologen Atle Mjelde en av huvudtalarna. Hans föredrag ”Humler, Produksjon, Import og Importforbud: Hva kan Sverige lære av Norge?” var en lektion i handlingskraft som Norge nu behöver upprepa med laxen.

Algblomning har nämligen lett till en massdöd bland odlade laxar, runt tre miljoner individer som strukit med i skrivande stund. Havforskningsinstituttet uppger att dräparen heter chrysochromulina polylepis, en haptofyt varav vissa har visat sig avge ett kolintensivt, membranskadande toxin.

Det är alger som producerar ett gift som drabbar cellerna i fiskens gälar, så att fisken inte får syre, säger forskaren Lars-Johan Naustvoll till Norsk rikskringkasting (NRK).

Forskningen ser här en klar korrelation mellan höga nivåer av marina kvävehalter, fosforkompositioner och toxinproduktion. Övergödning med andra ord. Kväve och fosfor från jordbruket blir samtidigt näringsämnen, som mumma, för dessa haptofyter. Ett varmare klimat bidrar också till den ökade algbildningen. Klimatkris med ett ord. Vad gör Norge nu?

Rikard Rehnbergh

”Enligt Statista pumpar Norge upp runt två miljoner fat (159 liter) olja om dagen. Multiplikationen blir hisnande.”
Foto: Stig Nygaard (is.gd/5Ug4zU) / CC BY (is.gd/2eaEG2)
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter