Norges kluvna förhållande till miljön
Norges förhållande till modern tids största utmaning, klimatomställningen, är minst sagt kluvet. ”Å andra sidan: Inget annat land har lika många nationalparker (46 mot Sveriges 30) sett till arealen.”
Foto: Kristoffer Trolle (is.gd/kRDg3n) / CC BY (is.gd/2eaEG2)
Norges kluvna förhållande till miljön
Norges förhållande till modern tids största utmaning, klimatomställningen, är minst sagt kluvet. Norrmannen i gemen går gärna på tur i orörd natur, vilket blivit allt svårare med den dubbeltydiga – för att uttrycka det diplomatiskt; i klarspråk dubbelmoraliska – norska klimatpolitiken. Eller är den på väg mot en helomvändning; är ett paradigmskifte på gång i grannlandet?
Å ena sidan en rikedom utan europeiskt
motstycke. Från en källa: olja. Enligt Statista pumpar Norge upp runt två
miljoner fat (159 liter) olja om dagen. Multiplikationen blir hisnande.
Matematiken talar sitt tydliga språk. Det talas om en biljon dollar i intäkter,
av vilka svenska bolag fått sig en rejäl dusör, sedan den första fyndigheten
1967. Det är dock en markant nedgång från nära det dubbla i början av
2000-talet.
Norge har ingen
kommersiell kärnkraft. Den forskningsreaktor som togs i drift 1959 i Halden
stängdes ned i fjol efter ett beslut av Institutt for Energiteknikk. Statliga
Norsk Petroleum har däremot utvecklat ett sofistikerat CCS-system (Carbon
Capture and Storage) som alltfler länder, inklusive Sverige, visat intresse för
i sin iver – eller krassare: i sin jakt på internationella bonuspoäng – att få
utsläppskurvan att börja plana ut. Norge är ännu gravt fossilberoende.
Så här i valtider kan det vara värt att
påminna om att Norge står utanför unionen (som när grammofonskivor från Oslo
fastnar i svenska tullen och tidningen tvingas skaffa ett EORI-nummer och
betala avgifter för att få loss dem för recension) men har en nära
handelsförbindelse med övriga europeiska länder och likafullt en ledande och
pådrivande roll på den internationella marknaden.
Ett storskaligt och följaktligen förödande
trålfiske av främst torsk har också gjort att bilden av natur-Norge fått sig en
törn. En på flera sätt hejdlös turistindustri i fjällvärlden men allra mest
längs Hurtigruten där färjor, stora som oceanångare, kryssar i det ömtåliga
fjordlandskapet, kanske Europas naturskönaste, åtminstone det mest dramatiska
(se exempelvis Fjordarnas hemliga liv
på Svt Play).
Glacialerosion under istiden har skapat de
slingrande sprickorna i jordskorpan. Rent vatten fyller fjordarna, lika djupa
(djupast Sognefjordens 1308 meter) som de ned mot vattnet sluttande bergen är
höga. Det unika ekosystemet har fått utvecklas i lugn och ro i eoner tills
människans skapelse maskinen, likt ett glupskt monster, gjorde entré.
Kretsloppet och näringskedjan är helt beroende av golfströmmens orubbade bana
och styrka; att istäcket lägger sig om vintern; att glaciärerna tillför vattnet
livsviktiga näringsämnen under våren; att de enorma stimmen sill går in i fjordarna
för att vila efter den långa färden, migrationen från Nordsjön och Atlanten,
och sedermera leka under sommaren.
Glaciärisen som
hundratusentals fjordturister årligen begapar har blivit en handelsvara. ”Det
blå guldet” är en så till vida lukrativ vara att en illegal marknad uppstått
däromkring. Norska företaget Svaice säljer svartis på flaska ”från tidernas
begynnelse, fruset av naturen till dyrbar is i de mest otillgängliga av
platser”. Marknadsföringens ord om orörd natur, arkaisk tid och norrsken är
emellertid falsk: Svartisen betrampas varje år av tusentals fjällvandrare; dess
smältvatten samlas upp i kraftverksdammar och blir ju bara ”svartare” av
fjordfärjornas utsläpp. En än exklusivare export går till gulfländerna:
glaciäris i ohemult rika oljeshejkers drinkar. Att gjuta olja på vågorna i dess
bokstavliga, inte bildliga bemärkelse.
Fjordarna kan jämföras med insjöar och en
viktig lärdom Norge kan dra är av Bajkalsjön i Sibirien: En än så länge ren
reservoar som innehåller 20 procent av jordens sötvatten, men en livskälla som
sakta håller på att bli oduglig på grund av försurning, algblomning och ökad
turism. Svårt att tänka sig en större framtida brandhärd, med en
självmotsägelse, än vatten. Föd- och värmekällor finns ett flertal av; för dricksvatten
endast en – nederbörd.
Å andra sidan:
Inget annat land har lika många nationalparker (46 mot Sveriges 30) sett till
arealen. Inget land säljer fler elbilar; ingen annan stad har fler laddstolpar
än Oslo – ”Europas gröna huvudstad 2019” – räknat per capita. I mars var 68
procent av de nyregistrerade bilarna el- och laddhybrider (mot två procent i
Sverige). Onödiga plast/oljeprodukter som påsar, förpackningar, muggar, sugrör
förbjuds till nästa år, i linje med EU:s förbud av engångsartiklar i plast som
träder i kraft 2021.
Nu hakar flygindustrin på. Av nöd. Norges 45
närliggande flygplatser gör att landets största utsläppskälla av växthusgaser
kommer från inrikesflyget. Statliga Aviator, tillsammans med andra
flygmotortillverkare, är i färd med att utveckla ”klimatvänliga motorer”. Om 20
år ska inrikesflyget vara solcellsdrivet.
Men allt detta, som en norsk ekonom säger i
dokumentären Spelet om oljan (2018),
blir bara symbolpolitik så länge samhällets välstånd såväl som industri- och
hushållsel härrör från oljeborrningen i statens (Statoil) regi.
Dubbelmoralen
uttrycks suveränt i Maja Lundes faktiska fiktion Blå (2017) ”om det sköra samspelet mellan natur och människa, i det
här fallet om det mest livsnödvändiga på vår planet: vatten.” Lunde är anmärkningsvärt
insiktsfull och skicklig på att ställa profiten, egenintressen mot det
allmännas bästa, orörd natur. Klimataktivist, privatforskare och driven
prosaist på en och samma gång. Här är det barnet Signe – med drag av Lunde
själv, föreställer jag mig – som skäller ut sin mor som är för fördämningen
medan fadern strider mot den:
Och fisken i älven, var ska den göra av sig, och vattnet
som släpps ut i fjorden kommer att vara iskallt, fattar du det, och
strömstaren, hur ska det gå för strömstaren när det inte finns någon
vattenström längre, fågelboet, var ska den bygga det, och all sten ni gräver
fram, den tar ju över, stora jättestenar. Förut var det grönt, nu blir det en
stenhög, alla djuren och alla växterna, de lever av Breio, och ni tror att ni
bara kan ta över och göra som ni vill, det är natur, det är fåglar, insekter,
växter, nu blir det bara skravel och rör och tunnlar, sten och stål.
Romanen följer den nu 67-åriga Signes seglats
från Norddal till Timbaut i Sydfrankrike på båten Blå för att överlämna en last
glaciäris till forne pojkvännens lyxvilla. Signe slits återigen itu. I
barndomen var det föräldrarna som stod på varsin sida om dammbygget; i
medelåldern hennes miljöaktivism mot pojkvännens skrupelfria profit på
glaciärisen. Där strandar Blå. Tillfälligt.
24 år senare har torkan blivit vardag, vatten en bristvara. David jobbade
tidigare på ett reningsverk som avsaltade havsvatten för att göra det
drickbart. Verket gick i konkurs. Snart började alla fly, även Davids familj,
femårstorkans förtvinade jord för en än bördig och blöt natur i norr. Blå och
det enda som kan bära henne, havet, kommer att förena dem. Samma rum men olika
tider som David berättar om:
Frukt- och grönsaksköerna var längst. Det fanns så få
bin, så få insekter. De hade successivt försvunnit, men när torkan kom gick det
fortare. Inga insekter, ingen frukt. Jag saknade tomater. Melon. Päron,
plommon. Att sätta tänderna i ett saftigt plommon. Kallt, ur kylskåpet…
Lunde är här inne på det tema med vilket hon
slog igenom internationellt: debutromanen Binas
historia (2016) och Blå står på
samma existentiella, ödesmättade grund. Naturens proletärer, den avgörande
pollineringen, i paritet med kroppens: blodkropparna. Och korrespondensen
mellan människokroppen och planeten: 70 procent livgivande vätska. För att göra
en lång historia kort: med hjälp av lite hemingenjörskap, faderlig list och
omvänd osmos överlever, förmodligen samt förhoppningsvis, David och även Lou
klimatkatastrofen.
Samma vecka som
IPBE:s
biologiska mångfaldsrapport kommer ut står också Oslo värd för en
internationell hummelkonferens. 2014 åsåg Norge en massdöd bland humlor, främst
i diverse parker runtom i landet. Förutom att förbjuda import av humlor, vissa
arter kan vara invasiva, fick aktivister och forskare parkförvaltningen att
sluta plantera lind, det vanligaste trädet i norska ”byer” som har en negativ,
rentav dödlig effekt på humlor.
Forskare slog larm. Folket agerade. Politiker
tog ansvar. Norge är ett handlingskraftigt land, inte bara i skidspåren, som
därutöver inte behöver gå via EU för att snabbt få igenom lagändringar eller
nödåtgärder. När Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Biodlingsföretagarna (BF)
och Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR) bjöd in till konferens i Alnarp i
Skåne i slutet av fjolåret var biologen Atle Mjelde en av huvudtalarna. Hans
föredrag ”Humler, Produksjon, Import og Importforbud: Hva kan Sverige lære av
Norge?” var en lektion i handlingskraft som Norge nu behöver upprepa med laxen.
Algblomning har
nämligen lett till en massdöd bland odlade laxar, runt tre miljoner individer
som strukit med i skrivande stund. Havforskningsinstituttet uppger att dräparen
heter chrysochromulina polylepis, en haptofyt varav vissa har visat sig avge
ett kolintensivt, membranskadande toxin.
– Det är alger som producerar ett gift som drabbar cellerna
i fiskens gälar, så att fisken inte får syre, säger forskaren Lars-Johan
Naustvoll till Norsk rikskringkasting (NRK).
Forskningen ser här en klar korrelation mellan höga nivåer av marina
kvävehalter, fosforkompositioner och toxinproduktion. Övergödning med andra
ord. Kväve och fosfor från jordbruket blir samtidigt näringsämnen, som mumma,
för dessa haptofyter. Ett varmare klimat bidrar också till den ökade
algbildningen. Klimatkris med ett ord. Vad gör Norge nu?
Rikard
Rehnbergh
”Enligt Statista pumpar Norge upp runt två miljoner fat (159 liter) olja om dagen. Multiplikationen blir hisnande.”
Foto: Stig Nygaard (is.gd/5Ug4zU) / CC BY (is.gd/2eaEG2)
