Katastrofen som får fortsätta

Migrationsfrågan närmar sig nu ett avgörande i Sveriges riksdag. Detta efter långvarigt utredande och förhandlande. Det är viktigt att frågan hanteras grundligt – även om en del motsättningar finns kvar.

Åke Askensten.

Nästa del av ämnet flyktingpolitik är något allvarligare som riksdagen snabbt bör hantera. Det handlar om de stora flyktingströmmar som är att vänta i klimatförändringarnas spår. I jämförelse med den problematiken är de nuvarande migrationsfrågorna bara en svag västanfläkt.

Sverige – liksom andra länder – måste nu på ett gediget sätt förbereda sig för vad som komma skall. Ingen vet exakt vad som kommer att hända. Det kan handla om allt från stora men ganska lugna flyktingströmmar till internationella konflikter – och i värsta fall krig.

Vi vet nu att Parisavtalets 1,5 graders temperaturhöjning är en illusion. Nu gäller det att försöka undvika 2–3 grader – och det verkar inte vara en enkel uppgift med tanke på den farligt låga ambitionsnivå som finns i många länder.

En del läsare tycker kanske att det här är en svartmålning. Så här vill vi verkligen inte få det. Visst, det vill vi inte. Men färgen kunde varit ännu svartare. Det som står i den här texten är exempel på de utmaningar som vi måste hantera om det inte ska gå riktigt illa.

Nu går det alltför långsamt i alla delar av världen. Många tycks tro att tekniken kommer att rädda oss. Men tekniska framsteg räcker inte, det behövs mycket mer än så. Vi – medborgare, stater, regioner, kommuner – måste alla jobba rejält för att begränsa skadorna. Det handlar om att försöka rätta till så mycket som möjligt av det som vi och tidigare generationer ställt till med. Men vi är alltså sent ute – även i Sverige.

Vi behöver skärpa oss och inse att vi inte kan fortsätta i gamla hjulspår – för de leder oss in en situation som kan bli ohanterbar.

Under många år har det kommit forskarrapporter om ett förvärrat läge. Men forskarna har i stort sett talat för döva eller åtminstone halvdöva öron. Ett exempel i Sverige är det av regeringen tillsatta Klimatpolitiska rådet. Rådet har i rapport efter rapport pekat på växande problem och att mycket måste göras – och det snabbt. Miljörörelsen har också talat klarspråk och det och forskningsrapporterna har gett vissa resultat, inte minst sedan den unga Greta Thunberg kom in på arenan.

En del har också gjorts, men ändå förvärras situationen i stort sett dag för dag världen över. Växthusgaser släpps ut oavbrutet och temperaturen stiger. För många människor är detta en katastrof och det är bara början – om världens beslutsfattare inte tänker om. Till det mycket allvarliga hör det som händer på grund av det vi redan gjort. Koldioxidhalterna är redan farligt höga och lär inte kunna hanteras tillräckligt ens av de stora tekniktänkarna. Risken ökar för kedjeeffekter, så kallade tipping points, där det ena ger det andra.

Permafrosten, inte minst i Sibirien, är ett jätteproblem. När den tinar släpps bland annat den mycket klimatpåverkande metangasen ut. Till detta kommer att mycket annat som har lurat där nere nu kommer upp: livsfarliga bakterier och virus. Vi måste – bland annat därför – räkna med fler pandemier.

Ett annat stort problem är det vi gör och har gjort med våra skogar – och där är Sverige inget undantag. Skogen är en av våra allra bästa och nödvändigaste vänner. Men i de flesta länder behandlar man den inte som en sådan. I stället för att vårda och sköta om denna vår vän låter man skogsmaskinerna gå till ganska urskiljningslös attack mot växtlighet och djur – och i praktiken också mot människor.

Amazonas – det stora regnskogsområdet som omfattar flera länder i Sydamerika – är skräckexemplet. Regnskogar skövlas också i andra delar av världen. Detta sker trots att alla numera vet att det är att angripa världens lungor.

Det finns farhågor om att allt större delar av Amazonas blir savann om den nuvarande avverkningen fortsätter, och det skulle kunna resultera i att det släpps ut mer koldioxid än vad som tas upp. En katastrof som enligt en del forskare redan tickat i gång.

Lika allvarligt, men på ett annat sätt, är att världens glaciärer och andra isbildningar smälter. Det innebär att många miljoner människor kommer att bli av med sitt dricksvatten – och att havsnivåerna kommer att stiga till förödande höjder.

Översvämningar, som vi bland annat ser i Bangladesh, har också en motsats i torkan på grund av de stigande temperaturerna. För mycket och för lite vatten har en hel del gemensamt. Bland annat flyktingar.

Världens länder måste A) kraftigt minska utsläppen och försöka reparera skadorna, B) förbereda sig på att ta emot stora flyktingströmmar. Men gör de det? Svaret är dessvärre nej. De vet vad som är på gång. Men de blundar och håller för öronen.