Trolla med koldioxid

Trollkarlar är fascinerande. De kan sätta in vackra damer i sin låda och trolla bort dem. Barn tror att det är magi men vuxna vet att det är ett trick.

Men i klimatpolitiken tycks flera trick fungera. Sverige har stolta mål att bli ett ”fossilfritt välfärdsland”. Utredningar om hur vi ska nå dit poppar upp på löpande band: Fossilfritt Sverige, Reformisterna, Global Utmaning osv. Tidningarna frossar i nationalistiska reportage om en kommande svensk teknisk storhetstid.

(Foto: Jeroen Komen / CC BY-SA)

Men detta handlar bara om de ”territoriella” utsläppen i Sverige, från svenska fabriker och gårdar och konsumenter på ungefär 50 miljoner ton (Mton). I förbigående kan vi notera att de borde minska med sju procent varje år, en takt som vi hittills aldrig varit i närheten av (utom under pandemiåret 2020). Allt fler svenska myndigheter slår nu larm om att planerade åtgärder aldrig kan leda till så stora minskningar.

Men svenskarna skapar också utsläpp i andra länder för vår import och våra resor (netto för exporten) som måste bort för att ”rädda jorden”. De är ungefär lika stora och vi har mycket liten rådighet över dem. Hittills har riksdagen bara uttalat att våra inhemska mål ska nås ”utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Inget om hur det ska gå till.

Och det finns mer utsläpp som går under radarn. Sverige bränner allt mer biobränslen som också ger koldioxid. Jag läste in mig på detta för mer än tio år sedan och blev ganska förbryllad men Naturvårdsverkets expert bekräftade att jag tänkte rätt. Det fanns internationella överenskommelser och därför kunde man blunda för vissa utsläpp.

Detta, att man kunde nonchalera utsläppen från skogen, beror naturligtvis på vad varje skolbarn fått lära sig: att skogen ingår i ett kretslopp genom att den suger upp koldioxid när träden växer upp. Det är alldeles riktigt men bara i ett hundraårsperspektiv. Men utsläppen måste ner långt innan skogarna hunnit ta vara på dem. Att blunda för de ”biogena” utsläppen är ännu ett trick och regeringen vill ju inte minska utan intensifiera biobränsleanvändningen. Allt för att det ska se ut som om vi hade råd att leva på den levnadsstandard vi gör.

Ju mer kunskapen växer, desto fler problem kommer upp. Mer kol lagras i marken än i träden men vid kalhyggen frigörs mycket av detta vilket ytterligare ökar skadorna. Våtmarker, sjöar och vattendrag sägs släppa ut växthusgaser motsvarande hälften av skogens upptag. Och industrin bränner, oredovisat, så stora mängder svartlut att de biogena utsläppen ökar med en tredjedel.

Debatten är igång och allt i allt uppskattas våra verkliga utsläpp, från vår levnadsstandard, till 150 Mton. Det är tre gånger mer än det som utredningarna ovan försöker pressa ner till noll. Resten trollar de bort!

Sverige anses ändå väldigt ”duktigt” på klimatområdet eftersom vi har en tung koldioxidskatt. Den följer den sunda principen att förorenaren ska betala kostnaden för sina utsläpp – på engelska ”Polluter Pays Principle”. Och för bilarna gäller det från första milen. Industrin slipper lättare undan för att EU har valt en betydligt mildare strategi genom att ge de största klimatförstörarna ”utsläppsrätter”. Det är ett trick som ger företagen rätt att gratis förstöra miljön upp till en gräns – ofta på den nivå man dittills legat. Sedan regleras företagens ytterligare behov eller överskott på en ”utsläppsmarknad” men den gäller alltså bara på utsläpp på marginalen. Ett sådant system blir också mycket känsligt för lobbying om hur nivån ska sättas – och företag har som bekant starka påtryckningsmöjligheter. Om nu inte staten och kapitalet rentav sitter i samma båt. Priset har också varit så lågt att det sällan stimulerat företagen att minska sina utsläpp och än mindre att ta hand om koldioxiden (CCS).

”Stål-utan-kol”, elbilar och solpaneler och annan ny teknik i all ära. Risken är ändå stor att vi tror på tricken och att vi kan gasa på och köra tillväxten ett varv till när vi egentligen måste banta, skära ner och sansa oss på alla områden för en hållbar värld.