Reformisternas En Grön Ny Giv för Sverige

I sin senaste bok Kapitalet och Ideologin skriver den franske nationalekonomen Thomas Piketty att klimatkrisen och ojämlikheten är de största utmaningarna i vår tid. Något som inte kan påstås synas speciellt mycket i den partipolitiska debatten i dag. Här är tidsperspektivet valet nästa år och främst vem som ska regera ihop med vem.

Roger Bydler.

Dock blir klimatkrisen allt synligare i våra media och flera tidningar har nu förstärkt sin bevakning av klimatförändringen och dess konsekvenser. Det har också kommit ett antal rapporter där det gemensamma budskapet kan sammanfattas i att Sverige inte alls är på väg att klara klimatmålen och att åtgärder behöver sättas in nu, inte några år in i framtiden.

Klimatpolitiska rådets och Naturvårdsverkets årliga rapporter i all ära, så är det nog ändå Reformisternas rapport En Grön Ny Giv för Sverige som är intressantast. Reformisterna presenterar sig som en socialdemokratisk förening med syftet att stimulera till utveckling och opinionsbildning för en progressiv ekonomisk politik. Rapporten beskrivs som att ”det är första gången i svensk politik som ett heltäckande, finansierat reformprogram för klimatomställningen presenteras”.

Det kan nog konstateras att rapporten i stort sett lever upp till denna beskrivning. Den beskriver var vi står i dag vad gäller utsläppen av växthusgaser. Den lyfter fram att staten behöver ha en mer aktiv och central roll i omställningen. Här föreslås att ett statligt omställningsråd upprättas. Effekterna beskrivs, inte bara vad gäller utsläppsminskningar utan också vad gäller de fördelningsmässiga och jobbskapande effekterna. Och inte minst viktigt ges förslag hur omställningen ska finansieras.

Till skillnad från det klimatpolitiska ramverket där nettonoll, med den definition som används, ska uppnås 2045, så utgår Reformisterna från den av Sverige underskrivna Parisöverenskommelsen och det utsläppsutrymme som det ger Sverige. Åtgärder och styrmedel ska därmed leda till nettonollutsläpp 2035.

Fokus i rapporten ligger i första hand på de territoriella utsläppen och produktionen av bunkerbränslen. Här lyfts en omfattande katalog av åtgärder och styrmedel fram och hur de ska genomföras. Merparten av de territoriella utsläppen kommer från fyra områden, transporter, industri, jord- och skogsbruk och energi. 60 procent av utsläppen kommer från transporter och industri.

Inom transportsektorn lyfts elektrifiering och det som benämns hållbara biodrivmedel fram. Vad gäller biodrivmedel tas inte hänsyn till att skogsbaserade biodrivmedel orsakar lika stora utsläpp som fossila drivmedel i det tidsperspektiv det här är fråga om. I ett avsnitt om Utmaningar tas visserligen de olika synsätt upp som gäller för biobränslen. Där skrivs ”En del av konflikten handlar om att återbetalningstiden för de biogena utsläpp som tillverkning och nyttjande av biobränslen ger upphov till är lång”. Dock anses inte biobränslen generera några utsläpp när åtgärder och effekter beskrivs.

Förbud för nyförsäljning av personbilar med förbränningsmotor och som körs på låginblandad bensin eller diesel ska införas senast 2027 enligt rapporten. Kollektivtrafikens roll för att klara transportsektorns omställning lyfts fram. Staten behöver här gå in med ekonomiskt stöd, vilket föreslås ske via stadsmiljöavtalen och storstadsavtalen.

För omställning av industrisektorn lyfts framför allt pågående projekt fram att med vätgas ersätta fossila energislag inom järn- och stålindustrin. Inom andra områden är det satsningar på insamling och lagring av koldioxid, bio-CCS, som föreslås.

Finansieringen är en central del i rapporten. Det saknas i dag en sammanhållen politik och styrning av hur omställningen ska finansieras. Tidsperspektiven är för kortsiktiga och regering och riksdag allokerar inte medel för klimatåtgärder för längre tid än tre år. Det saknas tålmodigt kapital, som de skriver.

Här görs en genomgång av alla klimatskadliga subventioner som kan fasas ut, hur minusutsläpp ska kunna finansieras och krav på förändringar vid offentliga upphandlingar. För att klara finansieringen av omställningen och samtidigt få en rättvis fördelning föreslås en klimatvärnskatt och en grön arvs- och gåvoskatt.

En viktig åtgärd är etableringen av en statlig investeringsbank. Den är ett av medlen för långsiktiga investeringar och de satsningar som behöver ske inom industrin. De satsningar som tas upp inom industrisektorn uppskattas leda till 150 000–200 000 nya direkta arbetstillfällen.

I rapporten beskrivs En Grön Ny Giv, som klassisk, socialdemokratisk reformism, en provisorisk utopi med Ernst Wigforss ord. Med det menas reformer som är konkreta nog att genomföras, men visionära nog att verka systemförändrande. Det återstår att se om rapportens reformer motsvarar de förväntningarna. Men det ska onekligen bli intressant att se vilket avtryck denna rapport kommer att få.