Till vilken nytta?

Läser just nu en skrift från Stiftelsen för strategisk forskning som heter Livet med AI samtidigt som jag varvar med Edward Snowdens I allmänhetens tjänst. Som grädde på moset såg jag nyligen en dokumentär på Netflix som heter The Social Dilemma. Dokumentären handlade om hur vi människor blivit beroende av våra smarta telefoner och andra surfenheter. Det behöver man inte se på film för att förstå, det räcker med att se sig omkring när man är ute i samhället. Alla har fokus på sina mobiler som om det vore en Pandoras ask som snart ska öppna sig.

I filmen får man möta ett 20-tal personer som jobbat på höga poster inom Google, Facebook, Pinterest, Instagram och dylik social media. De har hoppat av på grund av moraliska skäl och ställer sig frågan om det är rätt att lura människor till att vara online bara för att annonsörer ska tjäna pengar? Svaren från dem alla är ett unisont Nej. Jag tänkte när jag såg filmen att det inte är så konstigt att vi lockas av social media, det är djupt mänskligt att vilja tillhöra något större än sig själv och få bekräftelse. När allt kommer omkring är vi fortfarande en apa i kostym, det vill säga vi är utrustade med en stenåldershjärna. Klart vi fastnar för Pandoras ask då.

Själv blev jag sjuk av den digitala tekniken och fick sluta med både smart telefon och annan trådlös teknik 2014. Det var nödvändigt att så skedde, jag hade aldrig vaknat upp och slängt min mobil av egen kraft. I dag har jag en gammal Nokia utan smarta funktioner som jag sms:ar på ibland. Jag är avvand från både mobil och tv. Men detta är som att svära i kyrkan, åtminstone i Ericssonland. Till och med bildskärmssjukan, som elöverkänslighet kallades på 1980-talet, är ifrågasatt som om människor inte längre kan reagera på elektromagnetiska fält, ett faktum som varit känt sedan elektriciteten gjorde sitt intåg på 1800-talet. Att människor i varierad grad reagerar på såväl låg- som högfrekventa fält vill Ericssonland helst glömma.

Numera känner jag mig som en sober före detta missbrukare bland miljoner som missbrukar, eller varför inte en kedjerökande tobaksberoende som med en hårsmån klarade livhanken från en svår lungcancersjukdom. Det spelar ingen roll hur jag varnar eller skriker, ingen vill sluta knarka eller missbruka sina skärmar. Jag vet för jag befann mig en gång i samma träsk. Kanylen drogs ur min ven mot min vilja, det var smärtsamt, men som sagt nödvändigt. Jag blev utmattad, sjuk och mycket illa däran, både fysiskt och psykiskt. Hela familjen fick ställa om. All digital teknik i vårt hem är i dag trådbunden. Mina fem barn har fått lära sig att minska sitt användande av diverse skärmar och trådlös teknik, de yngsta fick inte mobiler förrän de fyllt 12 år, trots att de blivit utanför eftersom alla andra har.

Därmed inte sagt att de inte åtrår mobiler och social media, men jag tänker att de inte gör det i lika hög grad som sina kamrater, åtminstone är de medvetna om riskerna. När vi sitter på restauranger och liknande slås jag av att man är en skugga. Ingen ser en för alla tittar ner i sina skärmar. När andra går, kör barnvagn, väntar på grönt vid trafikljus, när de cyklar eller Gud förbjude – åker bil, äter med sina kollegor och familjer är fokus mobilen. Man kallar fenomenet att vara online för att ”koppla upp och av”, till och med kollektivtrafikens reklam skriver som så. Jag anser att man är offline från verkliga livet när man är online hela tiden och det är först när man kopplar ner som man på riktigt kan koppla av.

Dokumentären tog upp en massa problem med surfandet, barn och unga som mår dåligt, utvecklar skadebeteenden och till och med tar sina liv. Statistik visades och man ser en stegrande kurva runt 2010–2011 när de smarta telefonerna dök upp på arenan. Min äldste son läser just nu engelska på Campus. Som av en tillfällighet ligger Orwells 1984 på köksbordet och jag läser på baksidan: ”Orwells skrämmande vision av en totalitär framtid där allt och alla är slavar åt en tyrannisk regim.”

Ja, den regimen stavas Google, Facebook, Instagram, Pinterest, Snapchat och så vidare. Deras algoritmhelikoptrar hovrar över människorna, och storebror ser dig var du än befinner dig om du har en datorenhet i närheten. Sociala mediers plattformar övervakar dig via din mobil och andra datorer 24/7. Defaultläget är att du accepterar det så fort du laddar ner en app. Man måste aktivt tacka nej för att slippa undan. Alla dina digitala fotspår sparas och används för att skräddarsy en ännu effektivare site nästa gång du loggar in som ska få dig att klicka, göra quiz och avslöja mer om dig själv, dela och surfa ännu mer. Datan är nämligen hårdvaluta, det är således inte gratis med alla tjänster som appar och dylikt. Priset du betalar är med din data, de digitala fotspår du skapar när du surfar. Algoritmer och bottar, adds och filterbubblor samverkar för att du ska vilja ha mer och mer och mer av dopaminkickarna. Målet är att du ska vara online hela tiden och bjuda in vänner.

Det är just dopaminet vi åtrår, kicken när vi blir bekräftade eller ser något vi gillar. Kicken varar dock endast kort, en liten stund, sedan kräver hjärnan en ny, helst större kick. Ungefär som en orgasm tänker jag, oavsett om det är kommers, sex, alkohol eller annat som ligger bakom. Som att jaga efter skatten vid regnbågens slut. Det består inte. Skatten finns som bekant inte där. Allt är fåfänga, jakt efter vind som det står i Predikaren, en av de gammaltestamentliga böckerna i Bibeln.

Te vecka nötta? sa alltid vår lärare på lärarutbildningen. Den frågan ska man alltid ställa, menade han. Så jag ställer mig den frågan. Är det nyttigt att våra barn och unga sitter uppkopplade och får ångest och depressioner, skadar sig själva och tar livet av sig? Det står inte en varningstext på apparna att surfande dödar. Det står ingen varningstext på Snapchat, Facebook eller Google att surfande är beroendeframkallande. Det står inga varningstexter på mobiltelefonerna att surfande allvarligt skadar din hälsa. Det är barn och unga vi pratar om. Jag brukar fråga min 13-åring när jag tycker han skärmar av sig för mycket med alla skärmar:

– Vem är du utan din telefon? Vad kan du egentligen? Vem är du? Vem vill du vara? Det är befogade frågor. Google är inte din bästa vän. Google vill att du ska knarka surftid i stället för att plugga på matteprovet. Snapchat vill att du ska vara kvar i tråden i stället för att umgås med familjen, hotet är att din tråd i tråden försvinner annars och då finns du inte (!). Facebook vill att du ska spilla 3 timmar minst varje kväll i stället för att läsa böcker för dina barn. När ska vi vakna upp?

Till vilken nytta? frågar jag igen. Edward Snowden trodde när han arbetade för USA:s regering (CIA och NSA), att han gjorde det till nytta för allmänheten, det vill säga i allmänhetens tjänst. Efter 11 september fick den amerikanska underrättelsetjänsten massiv kritik för att det mest förödande angreppet sedan Pearl Harbor ens kunde ske, mitt framför näsan på hela det amerikanska folket. Därför skulle ett system byggas för att omöjliggöra att historien upprepade sig. Systemet grundades på teknik och Snowden påstår att det var då som datanördarna ärvde jorden. Dataarkitekturer som moln skapades så att alla agenter oavsett var de befann sig skulle kunna ta del av data, de moln i vilka nu allmänheten lagrar sina liv. Tiden med hemliga möten och brevlådor var över, nu handlade allt om data. Underrättelsetjänsten och

Snowden hade obegränsad total tillgång till kommunikationer från alla män, kvinnor och barn som ringde telefonsamtal eller rörde en dator. Snowden såg dig från sin underjordiska terminal som lustigt nog låg just i Pearl Harbor på Hawaii. I strid mot USA:s författning och grundläggande värderingar i fria samhällen övervakades 320 miljoner landsmän i sina vardagsliv. Det tog så småningom emot även för den mest inbitne datanörden. Någonstans inom Snowden började moralsträngen komma i gungning. Till slut gick det inte längre utan han gjorde det som man inte får, säga som det var, det vill säga sanningen om vad han och regeringen höll på med. Han visade dokument som bevisade att det han påstod var sant, en hel värld chockades.

Snowden frågar sig vad som formar liv. Mycket mer än det vi säger och gör. Ett liv är enligt honom vad vi älskar och tror på, i hans fall samhörighet – mänsklig samhörighet. Exempel på sådan teknik som skapar samhörighet är böcker, för de senaste generationerna är det internet. Ja, och han menar det internet som fanns innan vi hamnade i ”den giftiga galenskap som infekterar vår tids myrstack” som han kallar dagens internet. Från början var nätet något annat, en vän, en förälder. En gemenskap utan gränser, ett gemensamt gränsland som hade befolkats, men inte plundrats. Olika stammar levde vänskapligt sida vid sida. Man var fri att välja sitt namn, sin historia, sina sedvänjor. Även om alla bar masker var anonymiteten mer sann än falsk eftersom den inte var kommersiell och konkurrensbetonad utan kreativ och kooperativ. I dag är internet dess raka motsats, enligt Snowden.

AI, artificiell intelligens, står på tröskeln och en ny, än mer digital och teknisk era väntar på att få göra entré i våra vardagsliv. Det sägs att det är viktigt att länder ligger i bräschen och kan exportera tekniken före andra länder i tillväxtens och BNP:s heliga namn, samma refräng som inför 5G. Jag tycker att frågan ovan bör ställas även här; till vilken nytta? Behöver vi verkligen av en dator veta när osten går ut i datum och hur mycket ström som förbrukas? Rationaliserar vi bort oss själva? Vad ska vi ha människan – den där apan i kostym – till när datorer kan göra allt åt oss? Vi är sekulariserade sägs det, jag vill hävda att vi inte är så sekulariserade som vi tror.

Vi är som sagt en apa i kostym och ändrar oss inte väsentligt till vår art, även om vi på ett sätt applicerar artificiell intelligens som attribut till kostymen. Vi byter bara ut religionens kärna mot något annat: kommers, export, tillväxt, BNP, teknik och annat. Mönstret består. Jag hoppas på ett uppvaknande från den totalitära och tyranniska regimen som Orwell varnade för och önskar en renässans för verklig intelligens där människan är i centrum, inte mobilen eller någon annan ”smart” apparat.