Bostadsfrågan ett socialt problem

En väl fungerande bostadsmarknad är en viktig del i ett socialt hållbart samhälle.

Bristen på bostäder kommer att vara en fortsatt utmaning i många kommuner och bristen är som störst bland särskilt sårbara grupper. Trångboddheten är ett annat bekymmer som blivit allt tydligare genom pandemin – när många bor trångt i samma lägenhet ökar risken för att bli smittad.

Många barn drabbas av hemlöshet. Hem & Hyra (25 februari) berättade om familjen i Huddinge som vädjade till kommunen om bostadsförtur när skolan larmade om att dottern Maria, 8 år, blev sjuk av flyttkaoset. Hon har bytt skola så många gånger att hon till slut inte ville ha några kompisar. Det är ju ingen mening om man ändå inte får behålla dem. Men familjen fick avslag på bostadsförtur. ”Vi tar inte större ansvar för den familjen än för någon annan”, sa kommunalrådet i Huddinge. Länsstyrelsen har i sin senaste rapport om läget i länet påpekat att bostadslösheten måste tacklas som ett bostadsproblem, inte enbart som ett individuellt problem.

Enligt experter är det barnen som drabbas värst av den svåra bostadsmarknaden. Barnkonventionen, som nu är en del av svensk lag, och barnens situation måste bättre tillämpas och tydliggöras på bostadsmarknaden. Barn flyttar så mycket att de blir sjuka, visar forskning. Vissa barn flyttar fler än åtta gånger på samma år, ibland veckovis.

Varken staten eller kommuner har tagit sitt ansvar. ”Ett misslyckande,” sa bostadsminister Märta Stenevi (MP) till Hem & Hyra, (25 februari).

– Det är inte acceptabelt, sa bostadsministern efter Hem & Hyras avslöjande om fallet Maria och andra barn.

– Vi kan aldrig acceptera att barn växer upp under sådana här förhållanden. Jag har också på nära håll sett att man mer eller mindre medvetet flyttar runt barnfamiljer, ibland en gång i veckan.

Stenevi har erfarenhet från sin tid som kommunalråd i Malmö.

Även de kommunala bostadsbolagen ställer inkomstkrav som är orimliga. Där inkomsten inte får vara för låg och där försörjningsstöd eller etableringsersättning inte räknas som underlag för hyra. Det skapar svårigheter in på bostadsmarknaden för barnfamiljer som annars inte har någon social problematik. Var finns de lägenheter personer med svag ekonomi har råd att hyra? Boendefrågan för utsatta barnfamiljer är inte en prioriterad politisk fråga,

Byggandet i landet räcker inte för att möta bostadsbristen. Enligt Boverkets senaste bedömning behöver det byggas i genomsnitt cirka 59 000–66 000 nya bostäder om året perioden 2020–2029. Och 70 procent av dem behöver tillkomma i storstadsregionerna.

Det förekommer också social dumpning eller social export. Det innebär att personer i behov av stöd från samhällets sida uppmanas av en kommun att bosätta sig i en annan kommun. Detta sker oftast utan att den mottagande kommunen informerats. Ofta flyttning till undermåliga bostäder.

Störst är som vanligt bristen på hyresrätter, framför allt tvåor och treor. Men med så omfattande bostadsbrist finns även behov av fler villor och bostadsrätter. Det kan råda volymmässig balans i vissa kommuner, men samtidigt vara brist på bostäder för vissa grupper. Till exempel ungdomar, nyanlända, äldre, personer med särskilda behov eller med begränsad betalningsförmåga. Då andelen äldre i befolkningen ökar kommer det på sikt att behövas fler lämpliga bostäder för denna grupp. Det behövs även fler gruppboenden enligt LSS, och studentlägenheter.

Så vad ska göras mot bostadsbristen för dem som inte har råd med nyproducerad lägenhet? Ökat bostadsbidrag, föreslår vissa. Men är det lösningen? Är det inte främst fastighetsägarna som tjänar på ett sådant system? Dessutom har C och L i januariöverenskommelsen fått med en skrivning om marknadshyror i nyproduktionen.

I diskussioner om bostadsförsörjningen för hushåll med svag ekonomi nämns också begreppet social housing, på svenska socialbostäder. För många ett stigmatiserande och segregerande system. Men också problem gällande vad som ska hända när personer som bor i sådana bostäder får en ökad inkomst. Måste de då flytta?

Allt detta står i stark kontrast till den välfärdsmodell vi har – eller ville ha – i Sverige. De trygghetssystem vi byggt tillsammans. Frågan är vilka reella möjligheter vår nya bostadsminister har att hantera denna problemsamling. Ingen lätt uppgift med tanke på den inställning som finns hos de flesta partier i riksdagen.